Kassel Marathon del 4

Den fjärde milen… Ja herregud var ska jag börja. Det började ju gå uppför vid 2,8-2,9 km och så fortsatte det. Man tänkte ju att det måste ta slut någon gång men det fortsatte så ända tills 3,6 ungefär. Vid några tillfällen var jag tvungen att gå några steg, för kroppen gjorde så fruktansvärt ont och när det gick uppför var det som att hjärnan bara skrek ”Stanna!!!!” till mig.

Visste att det skulle börja gå nerför ungefär vid vårt hus och att Patrik skulle stå där och vänta med min kyl/smärtstillande japanska spray. Det var varmt, uppför och varenda steg gjorde ont. Jag hade inte jättelätt att motivera mig den här sista milen. Bara tack vare mitt pannben som jag kom i mål tror jag. För inte gick det fort heller. De sista 12 kilometrarna gick på ca 1:25. Vid 3,6 började det slutta lite nerför igen och jag hade på förhand tänkt att där kommer man att få en liten skjuts, där kommer benen bara att rulla på, men så blev det inte riktigt. Det gjorde lite mindre ont bara. Men gick fortfarande ganska sakta. Man blev ju också lite halvknäckt mentalt av alla marathonstafettlöpare som studsade förbi en med pigga steg. Det är ju lite skillnad på att ha sprungit 2 km och 3,2 mil..

Fick ändå en liten vitamininjektion av alla människor som hejade längs vägen. Namnet stod på nummerlappen så det var många som skrek och tjoade på en. Kul! Och sen stod ju Patrik där vid 3,6 och peppade på mig, stannade till lite och sprayade vänsterbenet där smärtorna var som värst. Det var faktiskt knäna som var mitt största problem det här loppet. Sen gick han ner ett kvarter och stod och hejade på en gång till vid 4 mils-passeringen där jag också fick i mig lite cola. Sista 7 kilometrarna sprang man genom Kassels stadskärna så här kände jag äntligen igen mig och fick ett hum om hur långt det var kvar.

I mina tidigare lopp har jag alltid ökat lite de sista två kilometrarna för då vill man bara att det ska ta slut och man vill tömma ut precis allt, men det gick inte den här gången. Målet var på en friidrottsarena och man sprang ett varv därinne innan man gick i mål. Såg att jag hade chans att komma i mål på under 4:30 så jag försökte verkligen öka, men såg på Patriks video sen att det inte gick speciellt fort.. Haha. Kom i mål på 4:27:35 och det räckte till en plats nr 324 (47 bland kvinnorna), nånstans mitt i fältet. Jag kom inte sist iallafall! 🙈😹

Grät lite av lättnad när jag hade kommit i mål och fått min medalj. Var så himla glad att det var över. Och stolt över att ha klarat det. Videon nedan är från fyramilspasseringen. Varning för att jag ser riktigt risig ut (orkade inte tänka på dubbelhakor och sånt) och att språket är rätt så ovårdat..

Kassel Marathon del 3

Den tredje milen började bra. Gick ganska lätt och bra fram till 2,4 ca. Kroppen gjorde ju ont men det var hanterligt. Fick lite domnings/svimnings-känslor vid något tillfälle när jag glömde att fylla på med socker. Började fokusera lite för mycket på att kroppen gjorde ont så satte på musik vid 2,3. Det blev givetvis Träningspodden Jessicas Favoriter (listan finns på Spotify om ni är sugna).

Krafterna kommer och går lite under ett maraton och så var det verkligen under den här tredje milen som mestadels gick i stadsmiljö. Solen låg på ganska mycket och det var småjobbigt. Hade valt att springa utan keps den här gången. Knäna gjorde riktigt, riktigt ont nu. Fick börja använda mig av det jag kallar den japanska stilen. Korta, flacka steg som kräver minimalt med energi. Vid 2,8 började det gå uppför. Och så fortsatte det.

Började fundera på varför jag utsätter mig för det här egentligen. Skickade ett meddelande till Patrik som löd: ”3 mil. Dör. Ta med kylsprayen ner.” Som ni ser på videon nedan var humöret och orken inte på topp vid tremilspasseringen. Och då visste jag ändå inte att själva helvetet väntade..

Kassel Marathon del 2

Andra milen så började jag känna av kroppen lite. Hälsenan gjorde lite ondare. Den gamla rumpmuskeln som brukar krångla började göra ont. Båda knäna började smärta. Faktiskt så mycket att jag blev lite orolig. Jag började med druvsocker och aprikoser vid 13-14 km ungefär. Problemet är att när man har börjat med det så måste man fortsätta fylla på med jämna mellanrum så man inte får en blodsockerdipp. Drack vatten på alla vätskestationer men vid 17 km tog jag lite sportdryck och det skulle jag inte ha gjort.. Kände genast små tecken på löparmage. Att det börjar vrida sig lite därinne.. Började spana efter bajamajor, men det dök inte upp någon och efter en kilometer eller så gick det över. Men det är farligt att dricka eller äta något man inte är van vid i långlopp! Tänk på det, speciellt om ni har känslig mage.

Även den andra milen var hyfsat flack. Höll bra och jämn fart under den andra milen som gick på ganska exakt en timme. Och var fortfarande vid rätt gott mod även om kroppen värkte lite här och var. När jag kom till halvmara-passeringen kändes det rätt bra. Hade jag sprungit den distansen hade jag kunnat gasa på ganska mycket mer var känslan i kroppen. Hade ingen musik alls de två första milen. Jag älskar begreppet masspsykos och tycker det är underbart att springa och lyssna på andras steg och andhämtning. Som en armé som marscherar fram. Det är också kul att uppleva stämningen bland åskådare och sånt i början när man orkar ta det till sig. Så det var märkligt nog inte ett dugg tråkigt att springa utan musik. Hade det varit ett träningspass så hade jag nog dött av tristessen.. Videon nedan är från tvåmilspasseringen.

Mindre kött – mera grönt

image

****I SAMARBETE MED COOP*****

Ni som följer mig här på bloggen vet att jag försöker äta lite mindre kött. Dels pga att min mage har svårt att smälta kött och dels pga köttindustrins påverkan på miljön. Coop har just nu en kampanj i precis samma anda, ni hittar den här

Massa gröna recept och tips på hur man kan fortsätta laga sina och barnens favoriträtter, bara lite (eller mycket) grönare. Jag har ju som mål att ha tre köttfria dagar i veckan, men det är inte så lätt att hitta på vegetarisk mat som barnen gillar. Tja, tills nu då, för på kampanjsidan för #nyavardagsmaten finns ju hur mycket recept som helst. På rätter som de både äter och tycker om. Winwin 😀

Igår drog jag till exempel ihop en lasagne med sojafärs. Och det är inte bara bara ska jag säga er. Är inte direkt en kung i köket, haha. Började med att fräsa löken och färsen i en stekpanna. Men när krossade tomater och sånt skulle i insåg jag att jag tagit en alldeles för liten stekpanna.. Typiskt en sån grej som ofta händer mig när jag lagar mat 🙈 Bara att värma upp en ny panna och så mixa allt i den.image

Nästa kluriga moment var ostsåsen där smör, mjöl och mjölk skulle vispas ihop och koka upp. Blir alltid så himla nervös när jag ska koka mjölk, har aldrig tålamod att röra tillräckligt mkt och så säger det pang så har jag bränt fast mjölken i kastrullen. Men den här gången gick det faktiskt bra. Sen bara i med osten och så var såsen klar. Därefter varvade jag sås, lasagneplattor och köttfärs i 3 lager, in i ugnen 30 min på 200 grader. Till det serverade jag sallad på tomat, gurka och avocado.image

imageimageimageJag sa först inte till barnen att det var vegetarisk färs och de åt med god aptit och märkte ingenting! Succé. Kommer definitivt att byta ut köttet mot andra alternativ i fler av deras favoriträtter framöver. Receptet på min lasagne och massa andra rätter hittar ni här.

I samarbete med Coop och #nyavardagsmaten

Kassel Marathon del 1

Okej, här är en rapport från den första milen i Kassel Marathon 2016. Jag stod ganska långt fram i startfållan, jag gillar att göra det. Vill kunna springa på i mitt eget tempo och inte behöva trängas eller kryssa runt folk. Jag blir hellre omsprungen längs vägen än att behöva springa om hela tiden. Vet att det där är en psykologisk grej som är lite olika för alla.

Jag hade ruskigt mycket adrenalin i kroppen när starten gick och dansade fram de första kilometrarna. Hängde utan problem med farthållarna för 3:45 och började till och med tänka tanken att jag kanske kanske skulle kunna springa på mitt rekord (4:06:00). Har nån slags okuvlig tro på mig själv och mitt pannben. Haha. En grundinställning att jag klarar precis allt. Och det är lite av en undermedveten känsla, för jag kan ju samtidigt gå runt och oroa mig för att komma sist.. Märkligt det där.

Första milen var RIKTIGT trevlig löpning. Parkmiljö, plant, sluttade en del neråt och ingen trängsel. Blev ikappsprungen av en svensk som hette Thomas vid 6 km ungefär. Det visade sig att han var en trogen lyssnare av Träningspodden och läsare av bloggen (om du läser detta Thomas: hej hej och tack för peppen!) så han hade nästan bättre koll än jag själv på mina förutsättningar och mål, haha. Trevligt med ett litet prat iaf, kan bli ganska ensamt att springa de där utlandsloppen ibland. Var inbillat kissnödig de första 6-7 kilometrarna, men jag visste ju att jag hade kissat 100 ggr innan start så jag struntade i att stanna och det var ett bra beslut för det gick över sen. Lite oroande var det att jag fick ont i vänstra hälsenan redan efter någon kilometer och dessutom så lossnade skavsårsplåstret på vänster häl och knölade ihop sig i strumpan nästan direkt. Gjorde ett halvhjärtat försök att ta bort det, men det är så krångligt med kompressionsstrumporna och jag ville inte behöva stanna helt så jag bestämde mig för att strunta i det och springa på. Gick givetvis ut lite för hårt även i det här loppet, men det var ju så lätt och kul att springa den första milen.. Älska adrenalinvingar! Sprang på ca 55.40 och då höll jag ändå igen lite. Som ni ser på videon nedan så var jag vid gott mod.