En titt i backspegeln

Är det nåt jag skulle önska mig här i livet så är det ett bättre minne. Mitt långtidsminne är rena skämtet, jag minns i princip ingenting. Förr skrev jag dagbok för att komma ihåg nåt, men sen barnen kom har det elt enkelt inte funnits tid till det. Vilket är synd, för det är väl just de åren man skulle önska fanns väl dokumenterade. Så som ni säkert förstår så minns jag heller inte mycket av mina tidigare graviditeter och har därför svårt att jämföra med den här graviditeten.

Kommer givetvis ihåg vissa detaljer. Som att jag bara har kräkts en enda gång under alla mina graviditeter. Det var 2005 när jag väntade Jack, i en soptunna på St Eriksplans t-banestation. Jag gick upp 20 kg med både Jack och Dylan. Minns dock inte hur jag tränade och om jag åt hälsosamt eller inte. Tror jag gick rätt mkt på gymmet första gången och andra gången minns jag att jag spelade mycket golf. Gick faktiskt 27 hål dagen innan Dylan kom. Förmodligen det som satte fart på förlossningen, haha. Minns dessutom att jag spelade mkt bättre golf som gravid, av någon märklig anledning.

Jack är född i juli 2005 och det var kanske den varmaste sommaren i mannaminne. Dessutom fick vi en vattenskada i lägenheten och var tvungen att ha en enorm värmealstrande fläkt på hela dygnet. Jag höll på att knäckas totalt av vätska i kroppen och värmeslag. Sista veckorna orkade jag knappt ta mig utanför dörren. Minns också när jag födde på Karolinska och det var så varmt både ute och inne att alla fönster stod på vid gavel och barnmorskorna försökte få mig att dämpa mina förtvivlade vansinniga ”jag vill dö!!!!låt mig dö!!!”-skrik för det skulle skrämma alla andra som låg och födde. Jack låg i kuvös efteråt och jag var först helt förstörd och sen helt apatisk. Fick morfin för ihoplappningen och smärtorna efteråt och blev typ beroende av första dosen. Ett himmelskt rus. Kan verkligen relatera till att det finns narkomaner som skulle göra vad som helst för att få tag på morfin 😳 Läskigt.

Med Dylan i magen råkade jag ut för en allvarlig arbetsplatsskada. Fotograferna i travstudion glömde att sätta på ett filter på nya studiolampor och ställde dem dessutom för nära, med konsekvensen att jag och Micke Nybrink i princip grillades levande i 4 timmars direktsändning. De efterföljande veckorna var förmodligen de vidrigaste i mitt liv. Jag hade svåra brännskador på all hud som hade varit exponerad, dvs ansikte, hals, hårfäste, dekolltage, händer. Dessutom hade jag bränt sönder hornhinnan i ögonen (kändes ungefär som att få glassplitter i ögonen som inte gick att få bort) så jag var helt blind i två veckor och fick sen gå med solglasögon varenda gång jag var ute i dagsljus under många månaders tid. De smärtorna jag upplevde under de där första veckorna önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag var dessutom gravid i typ vecka 20 tror jag.

Dylans förlossning var helt magisk. Så perfekt som en förlossning kan vara. En euforisk upplevelse. Jag födde i Norge med en engelsk sjuksköterska, hade tillgång till ett stort rum med badkar. Badade nästan hela tiden. Epiduralen tog där den skulle (till skillnadfrån min första förlossning..) och han sköt ut som en kanonkula efter bara några krystvärkar.

Tur att man har en del tidningsomslag och intervjuer att titta tillbaka på så minns man iaf nåt, haha.. Här är jag gravid med Jack. Magen var helt enorm, men resten av kroppen kändes inte så stor. Förutom på slutet då jag hade enormt mkt vätska.

Här var jag gravid med Dylan och hade en period med mörkt hår. Kanske inte superlyckat, men gjorde underverk för min hårkvalité. Hade så himla långt och tjock hår efter ett år utan någon slitande blondering. Kände mig hyfsat ”smal” långt in i graviditeten med Dylan. Men, jobbade ju heltid och pendlade dessutom till Norge varje vecka och hade en liten 3,5-åring så det var kanske inte så konstigt att man höll sig i form..

 Var tillbaka på jobbet första gången när Jack var 6-7 veckor (i travsändningarna). 4 månader efter födseln gjorde jag Fotbollsgalan och kände mig i rätt fin form rent kroppsligt. Fick dock ett bryskt uppvaknande i vad som händer när man inte kan amma regelbundet och dessutom inte har med sig en pump.. Jag gjorde en Charlotte Perelli och kände (och såg!) hur brösten växte i direktsändning. Som ni ser var det ju bara tur att de fick plats i klänningen och att den inte sprack 🙊

 Dylan föddes sista september och 6 veckor efter gjorde jag Fotbollsgalan. Väl inlindad i håll-in-underkläder.. Bilden ovan är dock från Lets Dance som drog igång 3 månader efter Dylans födsel. Jag hade ju en hel del gravidkilon kvar och fick frågan av en tidning om jag var gravid. Kommer ihåg att jag blev så jäkla arg och ledsen! Vad har vi för uppfattning om kvinnokroppen egentligen om man tror att man ska vara smal som en sticka med platt mage bara tre månader efter att man har fött barn?

I Falsterbo två månader innan Dylans födsel. Här var jag rätt pigg och kände mig toppen i graviditeten!

 Löste Suduko på balkongen ungefär en månad innan Jack kom till världen. Värmen var inte kul!

 Älskar den här fina bilden som Mama tog på mig och Jack (och Dylan i magen!) 2009.

Vecka 23 ✅

En omtumlande vecka får man säga. Inledde med att ställa mig på vågen och fick fullständig panik när jag såg att jag gått upp 3,5 kg på bara 2 veckor sen jag var hos barnmorskan senast. Totalt 12 kg och då är det 17 veckor kvar… Tror paniken kommer av att jag känner att jag inte alls har kontroll, känns som det spårar totalt och jag börjar drömma mardrömmar om att jag kommer att ha gått upp 30 kg innan det är slut. Vissa dagar känns det helt ok och jag känner mig trygg i att det kommer att trilla av sen, men andra dagar känns det bara som om jag vill krypa ur mitt skinn. Eller den här valkostymen som utger sig för att vara min kropp.

Jo jag vet att det är ytligt, men har man tidigare haft ett komplicerat förhållande till sin kropp så behövs det inte så mkt för att trigga igång såna känslor igen. Upptäckte jag nu när jag blev gravid, har inte tänkt i de banorna på många många år. Men det är inte mkt annat att göra än att försöka stå emot åtminstone NÅGON gång jag får glass- och sockercravings och att fortsätta röra på mig och vara aktiv.

Annars har jag känt mig rätt bra. Lite sträckningar i magen (som håll nästan ibland) och lite småont i ryggen (men det är nog mest en biverkning av soffliggande..). Halsbränna har jag också, värst är det på kvällar och nätter. Känner mig törstig hela tiden, men vill inte dricka vatten. Vill helst bara äta Piggelin för att lindra branden i halsen. Pollenallergin har också bråkat i veckan. Rinniga, svullna ögon och rinnig näsa. Nysningar. Lite trött har jag varit också, blir det när jag har lite extra intensiva jobbveckor. En kvarleva från min utmattning. Helt frisk är jag inte, men jag klarar iaf av att fungera någorlunda och vardagen flyter ju på rätt så bra. Ska skriva ett längre inlägg om sviterna efter en utmattning när jag känner att jag har tid.

Känner ganska mycket sparkar och rörelser i magen nu. Det är ju himla härligt!

Träningen gick ok i veckan. Tycker det är väldigt skönt att springa ut nu i vårvärmen och solen så jag har fortsatt med det. Känner inte av några andra krämpor under löpningen än att jag blir himla kissnödig och det ligger och trycker mot urinblåsan. Brukar stanna längs vägen och kossa när jag har sprungit en bit så släpper det sen. Så är det ju givetvis lite tyngre, men det vore ju konstigt om jag inte tyckte det. Är ju som att göra löppassen med en 12 kilos viktväst på. Tänk vad jag ska känna mig lätt när jag börjar springa efter förlossningen.. Haha. Det blev 3 löppass – ett på 5 km, ett på 7 km och ett på 4,5 km – samt 2 yogapass på en halvtimme vardera. Den här veckan måste jag försöka få in lite styrketräning också.

Några bilder från veckan som gått:På Åhlens och provade kläder häromdagen. Ville hitta nåt som kändes lite coolt och satt bra. Gick faktiskt hem med en kjol från Ganni och den var så fin att jag beställde två kjolar till i samma modell från deras hemsida 😬

 Yogar helt i grönt. Så smidigt att yoga hemma på vardagsrumsgolvet.

Jack och jag hade en mysig lördag. Fikade på Bulleboden på Kungsholmen. Jag var lite sliten pga adrenalinbaksmälla från mitt konferencierjobb på fredagen. Det känns precis som en vanlig baksmälla trots att man inte druckit en droppe.. Orättvist 😬 Trött, ont i huvudet, lite illamående.

 Veckans tulpaner. Älskar när de växer sig så där spretiga! Köper hem nya från min Ica-butik varje vecka.

På söndagen sprang vi in i gulliga Bianca och Benjamin. Bägge två har ju varit med i Lets Dance så jag känner dem rätt väl. Superfina båda två!

 Efter min löprunda i söndags. Lapandes sol. Kollade American Horror Show och väntade på att Jacks fotbollsträning skulle vara slut.

Min fredag

Fredag var en intressant dag med både högt och lågt. Har haft världens finaste hy under graviditeten, verkligen glowy. Har iofs ganska bra hy annars också men den har haft en helt annan lyster och spänst. Som jag har sagt förut så har det säkert hjälpt att alla extrakilon på ett naturligt sätt har fyllt ut rynkor och linjer, haha. Men igår när jag vaknade och visste att jag skulle leda en stor gala på kvällen så har jag givetvis fått 3 nya finnar, varav en stor och illröd på hakan. Här ska ni få ett trick mot orenheter: jag baddar alltid med ACO Alsolsprit, flera ggr om dagen. Det är magi! Man verkligen känner hur skiten rensas ut.

Duschar, ska föna håret och måla naglarna så jag är redo till festen. När jag ska ta ner hårtorken från en hylla ramlar den ner i huvudet på mig. Aj aj aj. (För er som har bra minne, har gjort det förut, när jag skulle vara med hos Malou och fick en rejäl fläskläpp). Sen ska jag måla tånaglarna och råkar då tappa en flaska mörkrött nagellack i golvet. Den nöjer sig inte med att bara ligga där, utan studsar runt i badrummet så det stänker över golv och väggar och toalettstol och duschkabin och mig. Kata-fucking-strof. Har dessutom superbråttom så jag blrjar försöka få bort det men det är ju lönlöst. Blir bara svettig och andfådd.

Hetsar med omålade naglar och halvfönat hår iväg och hämtar Dylan för att åka med honom till Arlanda. Han åker nämligen till sin pappa i Norge var tredje helg. Det finns roligare saker i världen än att åka tur och retur till Arlanda.. 😬Dylan och jag roade oss med Snapchat-filter på tåget. Hur lik är inte jag Gry Forssell på den här översta bilden??

John Lennon-mood.

 Svårt att hitta kläder, men igår kände jag mig lite som mig själv igen. Utsvängda byxor från Gina Tricot, cashmeretröja från H&M, kappa och mössa från Lindex, skor från Ecco och skinnryggsäck från Ay Not Dead.

Kommer hem och stressar då iväg till Berns för galan jag ska leda på kvällen. Har då till lunch ätit en kokt med bröd och en kanelbulle på Pressbyrån. Sunt. Men härifrån och framåt blir det en fin fredag. Min kompis Mia Högfeldt kom till Berns och sminkade mig och fixade mitt hår. Skönt med proffshjälp! Var sen konferencier på Alectas 100-årsjubileum och det var riktigt roligt. Härliga människor och underhållande samtal på scenen. Och jag kände mig riktigt fin och nästan lite kunglig i den blåa sammetsklänningen jag lånat av Camilla Läckberg. 

The end is near

Var det någon annan som såg det mystiska ljusskenet igår?? Satt och kollade på Bonusfamiljen med ungarna och plötsligt ryckte vi alla till då det var som om en stor lampa tändes på himlen utanför fönstret. Som en blixt men ändå inte. Vi blev alla lite småskakis, men tnkte inte mer på det. Tills jag gick in på Twitter och såg att även folk i Uppsala, Enköping, Sala och andra delar av Stockholm hade sett samma mystiska ljus. Var lite läskigt att somna på natten ändå. Funderade både på rymdskepp och utomjordingar och Ryssland och en stor meteor som skulle slå ner nånstans i Sverige och orsaka förödelse (katastroftänket är aldrig långt borta, haha). Men nu vet jag iallafall att det troligen var en sorts meteor som kallas för bolid (där lärde man sig ett nytt ord också minsann). Lite tråkig förklaring ändå 🙈 Konspirationsteoretiker som jag är fortsätter jag fantisera om att det kanske var ett rymdskepp jag såg, haha.

Tankar om feminism

Jag är feminist. Det är väl självklart att man är som kvinna? För visst vill vi ha jämställdhet på alla områden, lika lön för lika arbete, att som kvinna kunna känna sig trygg och fri oavsett vilka val man gör i livet eller hur man väljer att klä sig och se ut, att det är jag och ingen annan som bestämmer över min kropp. Så långt inga konstigheter. Självklarheter!

Det jag inte gillar med den feministiska rörelsen är att vissa självutnämnda überfeminister anser sig ha tolkningsföreträde till vad feminism är, vad som ska anses vara sexism, vad som räknas som en patriarkal struktur, vad man som kvinna bör bli kränkt av, vad man ska tycka om saker och ting. Till exempel Paolos bröstskämt (som inte ens var ett bröstskämt, utan ett skämt om mäns enfaldighet). Jag tycker också att många i samma grupp überfeminister ständigt går runt med en pinne i röven (ursäkta språket) – inget får skämtas om, man ska hela tiden ta striden, driva kampen 24/7, alltid bita ifrån. Att man som man (eller inte lika driven feminist) ens vågar andas i det offentliga rummet är ett under..

Det måste vara tråkigt att leva så, alltid på sin vakt, alltid beredd att hugga, alltid beredd att känna sig kränkt, nedvärderad eller orättvist behandlad. Jag tror att mycket i livet handlar om att välja sina strider. Barnuppfostran gör det, kärleks- och vänrelationer gör det, arbetslivet gör det. Och helt säkert också kampen för att driva igenom stora förändringar i samhället. Kanske tappar man lite riktning och fokus när man inte ser skogen för alla träd…

Men inte heller jag har något tolkningsföreträde och det här är bara min personliga åsikt. Och på grund av min åsikt i Paolo Roberto-gate så är jag tydligen lovligt byte för alla überfeminister. Men hör och häpna, trots att jag inte kände mig kränkt av Paolos så kallade bröstskämt (eller ens såg det som särskilt allvarligt) så är jag också feminist.  Lika mycket som du som tror att du är lite bättre på att vara det.