Vecka 40 ✅

Även vecka 40 kom och gick.. Går in i vecka 41 idag. Alla ni som har gått över tiden kan säkert relatera till känslan i kroppen, dagarna är långa som veckor! Jag vet ju att de här få dagarna inte kommer att spela någon roll alls sen, men just nu är det som att leva sitt liv i kvicksand. Pratade med Patrik om det igår, hur vi de senaste två veckorna (sen barnen åkte till sina pappor) bara har gått och väntat. Hur alla dagar bara smälter ihop till ett stort vakuum. Om någon frågar mig om en månad eller ett halvår eller ett år vad jag gjorde juli 2017 kommer jag inte att ha en aning.

Sover dåligt. Inatt bara några timmar. Och orken är det inget vidare med nu. Försöker ”träna” ibland, men det blir mest promenader och lite rörelseträning. Idag tänker jag gå till gymmet och köra lite crosstrainer, fick ett tips av Anna Brolin.

Var hos barnmorskan, nu är huvudet iallafall fixerat och bebis ligger lååååångt ner. Inte för att hon behövde berätta det för mig för det känns kan jag tala om.. Hon sa att hon skulle bli förvånad om jag inte hade fött innan helgen, men med tanke på att det är fredag idag så verkar det inte bli så. Gissar själv i början på nästan vecka nån gång. Och håller tummarna för att det sätter igång på en tidspunkt då det finns ett ledigt rum på något BB i Stockholm.

Har varit riktigt sunkig den senaste veckan. Inte orkat tvätta håret, sminka mig eller sätta på mig nåt annat än smålortiga fula myskläder. För stora shorts och för små tröjor. Igår fick jag nog och bestämde mig för att höja mitt människovärde en aning (var på väg in i nåt slags apstadie). Duschade, rakade armhålor och ben, tvättade håret, fönade håret, sminkade mig, målade naglarna, tog på mig en snygg klänning + örhängen + klackar (hur det gick till är ett mysterium) och så deog jag och Patrik till Sturehof och käkade en lyxig långlunch och tittade på folk. Älskar Sturehof, har gjort det ända sen jag flyttade till Stockholm. Urmumsig meny och härligt blandat och brokigt klientel. Åt kräftstjärtssoppa och friterad torsk med potatispuré. Hade tänkt ta ett glas äkta bubbel för att kicka igång maskineriet, men jag kunde inte med. Kändes onödigt. Tur att de har ett väldigt gott alkofritt bubbel där, det hör ju inte till vanligheterna när man går på restaurang.

Idag blir det som sagt gymmet och kanske ett sista dopp innan man är slav under avslaget.. 🙈 Håll tummarna för att det sätter igång idag. Jag orkar inte vänta mer.

Vecka 39 ✅

Bilder från vecka 39:Ser ju otroligt fräsch ut på den här bilden från Jacks födelsedagsfika (om man får säga det själv, haha). Klänningen är från Asos Maternity, skorna från Monki och väskan från Marc Jacobs.

 Tränar lite. Färgglad som en smällkaramell. Grabbarna spelade fotboll och körde Almenäs-pokalen. Jag lekte med mitt gummiband. Alltså kompressionsstrumpor, ett preggos bästa vän! Ibland anstränger jag mig och sätter på mig nåt fint. Kanske till och med sminkar mig. Både klänningen och jeansjackan är från H&M.

Det enda jag har velat göra den här veckan är att bada. Och kallt ska det vara. Vänjer mig aldrig vid att vara så svettig HELA TIDEN.

 En gravidkropp framifrån. Magen var låg redan där. Nu hänger den nästan ner mellan benen. Som en jättepung, haha.

 En gravidkropp bakifrån. Blev själv förvånad över att det ändå syntes så lite bakifrån. Har ju nästan en antydan till midja kvar faktiskt. Konstigt, för jag känner mig enorm! Som ett hus. Eller en val. Som om nån har satt på mig en sumobrottarkostym som jag inte kan ta av mig.

 Har inte mycket ork att socialisera, men tog en långfrukost med min kompis Sara i veckan. Hur gulliga är inte mina lurviga tofflor från Avavav Firenze?

 Patrik springer intervaller och jag yogar lite bredvid.   Här hade jag googlat lite olika övningar som skulle sätta igång spektaklet. Så väldigt specialinriktad yoga kan man säga.. Men precis som med alla andra starta-förlossningen-metoder så hände inte ett jota.

Nix, ingen bebis ännu. I vecka 39 firade vi först Jacks födelsedag i dagarna två. Vi var bland annat hemma hos Jacks pappa Johan på födelsedagsfika. Johan och Sofia fick en liten bebis i mitten av juni och jag är så avundsjuk på att Sofia redan är klar med förlossning och mage och allt vad det heter. Jag längtar efter min bebis, min kropp, mitt liv!

Orken den här veckan kom lite varannan dag. Varannan dag pigg och försökte då ”träna” lite. Med träna menar jag långa promenader, lite styrka med kroppsvikter och gummiband samt lite yoga. De dagar jag har haft energi har jag verkligen känt ett stort behov av att röra på mig. Rastlösheten inombords just nu är inte att leka med.

Varannan dag har jag dock varit jättetrött och inte orkat göra mycket alls. Har sovit flera timmar mitt på dagen, kanske inte så konstigt då det inte direkt blir någon sammanhängande nattsömn längre. Kissa, ont i höften, vända sig, kissa igen, ont i andra höften, vända sig, kramp osv. Så fortsätter det nätterna igenom.

På måndagen åkte Jack till sin pappa och sen dess har vi tagit det lite lugnare, jag och Patrik. Man får ju dåligt samvete mot barnen om man bara sitter inne och ugglar på sommarlovet. Nu är det istället Patrik som måste rastas.. Haha. Tror det kryper mer i hans kropp än i min. Vi är inte så bra på det här med att vänta någon av oss.

Har haft en del förvärkar och har ett enormt tryck neråt nu. Känns som man vill lyfta upp och stötta sitt stackars underliv, skulle önska det fanns nån slags snipp-bh. Och ett par hängslen som kunde stötta upp den här hängbuken lite.. Den är SÅ tung nu. Blir väldigt intressant att se hur många av de här 21 extrakilona som är mage med tillbehör och var resten av kilona sitter.. Är iaf grymt peppad på att sätta igång att träna och komma i form igen. Kommer nog att behöva bromsas lite. Det obehagliga hugget i ena ljumsken kommer också allt oftare och har blivit värre.

Förlossningsvården i Sverige 2017

Blev både rädd och förbannad när jag läste @forlossningspoddens inlägg på Instagram igår. Hon visade upp den här lappen från SÖS från natten till fredag:

Det är inte vad man vill se när man är i vecka 40 och kan föda när som helst. Om jag hade fått värkar i torsdags natt hade jag alltså blivit skickad i bil till Västerås eller Eskilstuna. Det är inte värdigt Sverige 2017. Det minsta vi kvinnor ska kunna begära är väl att få en trygg och lugn och säker förlossning – för oss och för våra små bebisar. Det finns mer än nog med oro och rädsla inför en förlossning ändå, man ska inte behöva vara rädd för att inte få plats någonstans. Rädd för att behöva föda hemma eller i bilen, och kanske på grund av det riskera både bebisens och sitt eget liv.

Exemplet ovan är från Stockholm, men jag är fullt medveten om att det är så här det ser ut i hela landet, mer eller mindre. Att man i Norrland ska få kurser i bilförlossning för att man kanske måste åka 30 mil för att komma till närmaste förlossningsklinik är ju så sjukt att man inte tror det är sant. Hallå 1800-talet.

Vi betalar såååå himla mycket skatt i Sverige och ändå fungerar inte de allra viktigaste samhällsfunktionerna. Poliser, vårdbiträden, undersköterskor, barnmorskor och lärare flyr från sina jobb pga av den höga arbetsbelastningen, underbemanningen, usla lönerna, orimlig stress och press och en undermålig arbetsmiljö. Vårdköerna blir allt längre och förlossningskliniker tvingas stänga. Personalen går på knäna, sliter som djur. Fy fan, lider med dem. Hur prioriteras resurserna i samhället egentligen? När man som blivande mamma år 2017 inte kan vara säker på att få en trygg förlossning? Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Har läst igenom alla kommentarer på mitt Instagram-inlägg om detta, här är ett skrämmande axplock på vad födande kvinnor i Sverige tvingas gå igenom:

 Och det här är bara några av de över 400 kommentarer inlägget har fått. Sorgligt nog känns det som det inte är en ny företeelse. Upplevde nåt liknande när jag födde mitt första barn på Karolinska i juli 2005. Personalbrist, stressad personal, flera olika barnmorskor, spring ut och in i rummet, natkosläkaren hade inte tid att komma och lägga epidural och när han till slut hade tid var han stressad och satte bedövningen fel med ännu värre smärtor som följd. Jag fick panik och gav upp och fick inte stödet jag hade behövt. Slutade med sugklocka och jag sprack väldigt mycket. Fick sövas och sys ihop och Jack var även han stressad och hade andningsproblem och hamnade i kuvös. Jag var chockad och gick in i mig själv och hade svårt att knyta an till barnet. Och det här hängde kvar länge. Gick i samtalsterapi i flera månader efter förlossningen.

Andra gången födde jag i Norge och det var som natt och dag. Lugnt och tryggt, gott om personal och plats och bästa guidningen och omhändertagandet nånsin. Jag var på förhand så rädd över att behöva föda i ett annat land, men nu när jag är gravid med mitt tredje barn önskar jag inget hellre än att jag fick åka till Norge och föda. För här i Stockholm där jag bor är det ett lotteri om man får plats på en förlossningsavdelning i länet eller inte.

Det är dags att vi sätter ner foten nu. Vi ska inte behöva acceptera det här. Inte i Sverige år 2017. Nu måste vi göra våra röster hörda. Ställa krav på förändring. Vi ska INTE behöva riskera våra eller våra bebisars liv när vi ska föda! Och det bör inte heller vara enbart en kvinnokamp. Det är väl lika mycket i blivande pappors intresse att deras barn blir tryggt förlösta och att deras partners tas om hand på bästa sätt när det är dags för den största stunden i livet.  #släppinmigpåbb #förlossningsvårdskrisen

Kom då bebis!

Jo, jag vet att jag börjar bli tjatig, men jag är så LESS nu! Nu får den här bebisen ta och komma ut. Både jag och Patrik går mest runt och väntar. Livet är lite på hold. Man orkar ju inte göra så mycket med den här jättemagen. Varje kväll jag lägger mig tänker jag: ”inatt kanske det händer”. Men icke.

Har fått en del kommentarer på instagram från folk som undrar varför jag stressar så och att bebisen nog kommer ut till slut och att jag borde ta det lugnt och vila istället för att röra på mig och vara aktiv. Jo men det är ju lätt att säga när man inte själv är höggravid med allt vad det innebär. Kan inte sova på nätterna, vill bara sova på dagarna, allt är tungt och allt gör ont. Klart som sjutton att man vill bli färdig.. Tror också det är en naturlig reaktion från kroppens sida. Man ska VILJA bli av med graviditeten så mycket att man är beredd att genomgå födseln med all smärta den innebär. Vad gäller att fortsätta röra på sig in i det sista så kan jag inte se något som skulle vara dåligt med det. När jag är trött vilar jag givetvis. När jag är pigg passar jag på att träna eller aktivera mig. Det är inte speciellt härligt att ligga/sitta och vila. Finns ju ingen bekväm position. Mår mycket bättre av att röra på mig när jag faktiskt orkar.

Har testat några av tipsen jag har fått av er – hallonbladste, promenader, gå i trappor, skrattanfall, ananas, champagne, kalla bad osv. Färdknäppen känns inte så aktuell tyvärr, det är väl typ det minsta man är sugen på i det här läget.. haha.

Jag kämpar på. Idag testade jag några yogaövningar som ska kunna vara värkstimulerande, men ännu ingen lycka. Men inatt, då kanske.. 😜🙈 

Vecka 38 ✅

Positivt med vecka 38 var att jag blev frisk från min förkylning. Annars var det lite av en varannan-dag-vecka. Varannan dag pigg och energi att göra saker, typ träna, och varannan dag trött och bara sugen på sängen.

Förra onsdagen eller torsdagen trodde jag faktiskt att det var dags. Var hos frissan på förmiddagen (lätt värt att få känna sig lite snygg så här i slutet av graviditeten!) och när jag gick därifrån mådde jag illa och kände mig konstig. Olustig liksom. Väl hemma hade jag oregelbundna förvärkar (som mensvärk), huvudvärk och illamående resten av dagen och kvällen. Så då blev det fart på mig och Patrik minsann! Vi packade BB-väska i ett huj och shoppade lite nödvändiga saker till förlossningen. Som klubbor att suga på och Emla och värmekudde på apoteket. Men det avstannade när jag skulle lägga mig – falskt alarm. Dagen efter mådde jag istället toppen och gick en 7 km powerwalk och åkte runt och kollade på möbler osv.

Krämpor: Lite förvärkar. Mensvärk, men bara i magen. Min barnmorska säger att det ska kännas i ryggen också när det är dags. Ont i ryggen och höfterna på nätterna. Nästan omöjligt att hitta en position att sova i nu. Min kille fullkomligt hatar min långa maskkudde (har lånat den av en kompis alla ni som har frågat om den), haha. Han säger att den dödar all form av samliv. Och jag får hålla med om att det är mkt mindre romantiskt att krama krampaktigt på kudden istället för på honom när jag ska sova. Men nöden har ingen lag. Hugg i högra ljumsken. Kommer ofta och plötsligt och helt utan förvarning. Gör vidrigt ont. Ont i brösten. Spänner och ilar, men ingen råmjölk ännu. Allmänt tungt att röra sig. Samt att humöret inte direkt är på topp.. Sover ju så dåligt så tålamodet är minimalt. Stackars Patrik.. Har iaf börjat ta en alvedon varje kväll när jag ska lägga mig. Då får jag iaf några sammanhängande timmar då jag inte vaknar för att det gör ont.

Träning: ändå hyfsat med träning den här veckan. Tycker det känns skönt att röra på mig de dagar jag har lite energi. Sprang intervaller med min 12-åring en dag, eller jag joggade med honom när han skulle jogga och vilade när han skulle sprinta. Sen har det blivit en del längre powerwalks, den längsta på 7 km. Har också kört lite styrketräning/yoga utomhus när boysen har spelat fotboll. Känns ändå som att jag har underhållit min kropp rätt så bra de här 9 månaderna. Tror att jag kommer att ha igen det sen.

Vikt och kropp och sånt: Magen har sjunkit rejält nu! Lättare att andas, även om den nu trycker på andra saker. Organ och sånt där. Har inte haft så mkt vätska i kroppen som förut, skönt. Har nu gått upp ganska exakt 20 kg, precis som jag gjorde med mina två första, så nu tycker jag det är dags för bebben att titta fram! Det är TUNGT att bära runt på 20 extrapannor. Spec eftersom de inte direkt är jämt fördelade på kroppen..

Övrigt: Var hos barnmorskan sista gången innan hon går på semester. Allt såg bra ut. Dock tyckte hon inte att jag skulle ställa in mig på att föda tidigare så jag får väl försöka tagga ner lite.. Svårt. Dagarna går så långsamt nu. Jag är inte så bra på att vänta och ha tålamod. Har världens bästa pojkvän iallafall. Han har frivilligt tagit på sig all kökstjänst och har servat mig och ungarna med mat de senaste veckorna. Vet inte hur jag hade klarat mig annars. Han är också så himla snäll och tappar aldrig tålamodet trots att jag är gnällig och jobbig och trött mest hela tiden. Världens bästa!

Lite bilder från vecka 38:Shoppade bebisgrejer och möbler i den här randiga klänningen från Topshop. Detta var en av mina bra dagar.

 Mitt fina grabbgäng! Nu har Dylan åkt till sin pappa för en månads sommarlov och även Jack har precis åkt till sin pappa. Bara jag och Patrik kvar. Och så lillkillen i magen förstås.

 Bye bye gråa hår! Guuuud vad det är underbart att fixa utväxten när man har gått lite för länge. Kände mig som en ny människa efteråt.  

Här tycker jag bestämt att magen hade sjunkit rejält. Upptäckte det endast pga att jag äntligen kunde andas någorlunda igen, haha. Men bilden bekräftade känslan.

 På powerwalk dagen efter ett förvärksrace. Hur pigg och stark som helst. Kroppen är märklig och märkvärdig.  Stödstrumpor, eller kompressionsstrumpor, for the win! Håller ihop vaderna som tar mest stryk av promenerandet.

 En liten glasspaus efter besök på MamaMia. Glassuget har avtagit något, men gör sig ändå påmint någon gång varje dag. Mest blir det Piggelin.