En vecka idag 👶🏼❤️

Idag fyller vårt lilla mirakel till bebis 1 vecka. Hade glömt hur ögonblickligt kär man blir i de små liven. Det känns verkligen som en ynnest att få uppleva det här en gång till. Bebis. En liten sladdis. Ingen självklarhet i min ålder ju.

Alla föräldrar tycker förstås att deras bebisar är fantastiska på alla sätt och vis och jag är inget undantag. Den här lille krabaten är helt perfekt från topp till tå 😊 Så tacksam över att ha fått ett friskt och starkt barn. På återbesöket på BB fick vi nämligen höra att han var osedvanligt stark i armar, nacke och inte minst i röstvolym. Jösses vad han kan skrika 🙈

Han äter som en häst, konstant hungrig. Blir inte riktigt mätt på bröstmjölken så vi kompletterar med ersättning. Det funkar hur bra som helst med flaskan. Skönt, för då kan ju nån annan än jag mata också. Han sover gärna på dagen, men inte på natten. Han har helt enkelt samma dygnsrytm som i magen. Den får vi jobba lite på ja.. Som tur är så är Patrik en riktig hjälte och har tagit de flesta nätterna sen vi kom hem. Han fixar sömnbristen bättre än jag helt enkelt. Min knight of the night. 

Hur har första veckan varit för mig och min kropp då? Jag kommer att skriva en liten förlossningsberättelse så småningom, men den får vänta lite. Som jag skrev i förra blogginlägget så kändes kroppen bra direkt. Jag känner mig stark. Tränad. Men vissa sviter efter en förlossning kommer man inte undan oavsett hur bra man har skött sin träning under graviditeten.

Magen är ju fortfarande rätt stor. Man ser ju ibland bilder på sociala medier där den nyblivna mamman har fått tillbaka sin gamla kropp på 1-2-3 och magen är i stort sett borta när de åker hem från BB. Lite ångest får man ju av det, men jag tror inte att det är så vanligt. Min mage är fortfarande putig och pösig. Ser ut som jag är i 4:e månaden ungefär.

Amningsbrösten är pest och pina om ni frågar mig. Stora och ömma. Jag FATTAR inte hur man frivilligt kan operera in jättepattar. Jag bara längtar efter mina små. Man kommer ju heller inte ifrån smärtan i de nedre regionerna. Eftervärkarna till att börja med var ingen lek.. Men har faktiskt inte så ont i underlivet, mer i rumpan. En bieffekt av krystningen.. Och så är det ju den där baby bluesen. Man kommer visst inte undan den. Hormoner, trötthet, smärtor här och där, mjölken som rinner till – tja, det är kanske inte så konstigt att man har nära till tårar och känner  sig lite nere. Själv bryter jag ihop varenda morgon när jag ska klä på mig och inte ett enda plagg i garderoben passar. När man inte ÄR gravid längre är det inte så kul att se gravid ut.

Hade också glömt hur mycket tid en liten bebis tar och hur lång tid det tar att få nåt gjort. Tog mig 3 dagar att betala räkningar, haha. Men vi är duktiga på att vara ute och röra på oss. Promenerar varje dag. Ibland flanerar vi, ibland kör vi powerwalk. Har totalt blivit 8,5 km pw den här första veckan med bebis. Vi har käkat lunch med en kompis, haft besök av min syrra med familj samt av Patriks föräldrar. Första barnvagnspromenaden. 4,5 km två dagar efter förlossningen. En tränad och stark kropp is the shit 👊🏻

En stolt storebror. Tänk att även Jack har varit en sån liten plutt. Nu är han 12 år och världens snällaste och finaste kille. Farmor och farfar kom på besök från Göteborg och de verkade också gilla den lilla skrutten 😀

Ni är många som undrar vad han heter. Eller ska heta. Han har inget namn än. Vi känner på några olika, men jag tror jag väntar med att avslöja det tills vi har bestämt oss. Bästa namnförslaget fick vi av Patriks kompis Bosse, han föreslog dubbelnamnet Bruno-Björn 😹

Hemma och heja kroppen 💪🏻

Äntligen är han här, vår lilla kille. I söndags på dan kändes det så hopplöst, som om han aldrig tänkte komma ut, och sen klockan 2 på natten satte värkarna plötsligt igång. 5 timmar senare var han ute. På andra sidan magen. Jag ska givetvis skriva en ordentlig förlossningsberättelse, men det får vänta några dagar. Vill smälta hela grejen och dessutom mysa med bebis nu.

Men, tänkte bara berätta hur kroppen känns så här dagen efter förlossningen. Efter båda mina tidigare förlossningar har det känts som om jag blivit överkörd av en ångvält. Har haft ont i hela kroppen och känt mig svag och återhämtningen har tagit rätt lång tid. Den här gången känner jag mig hur bra som helst. Var själv förvånad över hur pigg och rörlig jag var direkt efter förlossningen. Och idag när vi kom hem från BB tog vi första barnvagnspromenaden och jag känner mig ruskigt stark. Ont i underlivet och rumpan så klart (konstigt vore det annars) och så har jag spänt mig/sträckt mig i en halsmuskel under värkarbetet, men det är det. Jag är övertygad att det är tack vare att jag har tränat genom hela graviditeten. Nu får jag betalt för det. Så tack yoga, löpning och styrketräning för att vägen tillbaka kommer att bli en baggis. 

Nog om det för nu. Här ska bebismysas! Så kär i denna lilla nya människa! Som ännu inte har ett namn, för er som undrar.

Limbo

3 dagar över tiden idag. Det är det längsta jag har gått med någon av mina bebisar. Men de säger ju att trean gör lite som den vill och det verkar ju onekligen så. Har tidigare skrivit att det är som att leva i ett vakuum, i limbo, för i mitt huvud är jag redan förbi graviditeten. Klar med den.

Tänker så mycket på tiden efter bebisen är ute, vill komma igång med det livet nu. Bebislivet, amningen, träningen. Längtar efter att börja jobba igen. Börjar fundera på hur jag ska hitta nåt snyggt att ha på mig på Kristallen (som ju är om bara en månad). Tänker på hur jag ska lägga upp träningen sen, är så peppad att komma igång. Har redan bestämt mitt första träningsmål. 30 mils powerwalk. Inte på en och samma gång förstås, haha. Det får ta den tid det tar, men tanken är väl att jag ska klara det på ungefär två månader. Efter det är det dags att sätta nya mål, då vill jag komma igång med löpningen på ett mjukt och bra sätt. Om allt kroppsligt funkar vill säga. Underliv och mage och läckage och annat.

Det är jobbigt psykiskt att leva i ett stadie som man redan är förbi i huvudet. Limbo helt enkelt.

Häromdagen gick Patrik och jag till gymmet och körde ett rejält pass. Jag körde 25 minuter  på crosstrainern, 1 km på roddmaskinen och sen lite styrketräning för hela kroppen. Eller ja, de delar av kroppen som inte har en enorm kula på sig.. Jag hade helt enkelt en riktigt bra dag. Pigg, med överskottsenergi som ville ut. Och folk som tjatar om vila hit och vila dit, snacka för er själva. Det kanske var skönt för er att vila när ni var gravida. Om jag bara ligger och vilar en dag när jag har massa energi så kommer jag 1)att få myrkryp i hela kroppen och klättra på väggarna 2)starta bråk med allt och alla i hela världen. Det är fascinerande att andra tror sig veta bäst vad man behöver. 

Igår var jag däremot slappare och slöare. Det var så himla varmt. Vi tog oss inte utanför dörren förrän vid 14.. Käkade lunch på Pampas Marina och åkte sen till Huvudstabadet och låg och slappade vid poolen. Eller i mitt fall I poolen. Klarar inte riktigt av att få ner temperaturen i kroppen själv, så trivs just nu bäst i kallt vatten. Ligger där och lurar som en alligator, haha. Sen tog vi en tur till min kompis Åsa och satt på hennes balkong och snackade skit en stund. 

Idag då. Ännu en dag att slå ihjäl i väntan på crescendot. Pallar inte läsa mer om förlossningskrisen just nu. Jag är orolig nog som det är. Men när min egen förlossning är över, då jäklar. För så här ska ju ingen höggravid behöva känna.

Vecka 40 ✅

Även vecka 40 kom och gick.. Går in i vecka 41 idag. Alla ni som har gått över tiden kan säkert relatera till känslan i kroppen, dagarna är långa som veckor! Jag vet ju att de här få dagarna inte kommer att spela någon roll alls sen, men just nu är det som att leva sitt liv i kvicksand. Pratade med Patrik om det igår, hur vi de senaste två veckorna (sen barnen åkte till sina pappor) bara har gått och väntat. Hur alla dagar bara smälter ihop till ett stort vakuum. Om någon frågar mig om en månad eller ett halvår eller ett år vad jag gjorde juli 2017 kommer jag inte att ha en aning.

Sover dåligt. Inatt bara några timmar. Och orken är det inget vidare med nu. Försöker ”träna” ibland, men det blir mest promenader och lite rörelseträning. Idag tänker jag gå till gymmet och köra lite crosstrainer, fick ett tips av Anna Brolin.

Var hos barnmorskan, nu är huvudet iallafall fixerat och bebis ligger lååååångt ner. Inte för att hon behövde berätta det för mig för det känns kan jag tala om.. Hon sa att hon skulle bli förvånad om jag inte hade fött innan helgen, men med tanke på att det är fredag idag så verkar det inte bli så. Gissar själv i början på nästan vecka nån gång. Och håller tummarna för att det sätter igång på en tidspunkt då det finns ett ledigt rum på något BB i Stockholm.

Har varit riktigt sunkig den senaste veckan. Inte orkat tvätta håret, sminka mig eller sätta på mig nåt annat än smålortiga fula myskläder. För stora shorts och för små tröjor. Igår fick jag nog och bestämde mig för att höja mitt människovärde en aning (var på väg in i nåt slags apstadie). Duschade, rakade armhålor och ben, tvättade håret, fönade håret, sminkade mig, målade naglarna, tog på mig en snygg klänning + örhängen + klackar (hur det gick till är ett mysterium) och så deog jag och Patrik till Sturehof och käkade en lyxig långlunch och tittade på folk. Älskar Sturehof, har gjort det ända sen jag flyttade till Stockholm. Urmumsig meny och härligt blandat och brokigt klientel. Åt kräftstjärtssoppa och friterad torsk med potatispuré. Hade tänkt ta ett glas äkta bubbel för att kicka igång maskineriet, men jag kunde inte med. Kändes onödigt. Tur att de har ett väldigt gott alkofritt bubbel där, det hör ju inte till vanligheterna när man går på restaurang.

Idag blir det som sagt gymmet och kanske ett sista dopp innan man är slav under avslaget.. 🙈 Håll tummarna för att det sätter igång idag. Jag orkar inte vänta mer.

Vecka 39 ✅

Bilder från vecka 39:Ser ju otroligt fräsch ut på den här bilden från Jacks födelsedagsfika (om man får säga det själv, haha). Klänningen är från Asos Maternity, skorna från Monki och väskan från Marc Jacobs.

 Tränar lite. Färgglad som en smällkaramell. Grabbarna spelade fotboll och körde Almenäs-pokalen. Jag lekte med mitt gummiband. Alltså kompressionsstrumpor, ett preggos bästa vän! Ibland anstränger jag mig och sätter på mig nåt fint. Kanske till och med sminkar mig. Både klänningen och jeansjackan är från H&M.

Det enda jag har velat göra den här veckan är att bada. Och kallt ska det vara. Vänjer mig aldrig vid att vara så svettig HELA TIDEN.

 En gravidkropp framifrån. Magen var låg redan där. Nu hänger den nästan ner mellan benen. Som en jättepung, haha.

 En gravidkropp bakifrån. Blev själv förvånad över att det ändå syntes så lite bakifrån. Har ju nästan en antydan till midja kvar faktiskt. Konstigt, för jag känner mig enorm! Som ett hus. Eller en val. Som om nån har satt på mig en sumobrottarkostym som jag inte kan ta av mig.

 Har inte mycket ork att socialisera, men tog en långfrukost med min kompis Sara i veckan. Hur gulliga är inte mina lurviga tofflor från Avavav Firenze?

 Patrik springer intervaller och jag yogar lite bredvid.   Här hade jag googlat lite olika övningar som skulle sätta igång spektaklet. Så väldigt specialinriktad yoga kan man säga.. Men precis som med alla andra starta-förlossningen-metoder så hände inte ett jota.

Nix, ingen bebis ännu. I vecka 39 firade vi först Jacks födelsedag i dagarna två. Vi var bland annat hemma hos Jacks pappa Johan på födelsedagsfika. Johan och Sofia fick en liten bebis i mitten av juni och jag är så avundsjuk på att Sofia redan är klar med förlossning och mage och allt vad det heter. Jag längtar efter min bebis, min kropp, mitt liv!

Orken den här veckan kom lite varannan dag. Varannan dag pigg och försökte då ”träna” lite. Med träna menar jag långa promenader, lite styrka med kroppsvikter och gummiband samt lite yoga. De dagar jag har haft energi har jag verkligen känt ett stort behov av att röra på mig. Rastlösheten inombords just nu är inte att leka med.

Varannan dag har jag dock varit jättetrött och inte orkat göra mycket alls. Har sovit flera timmar mitt på dagen, kanske inte så konstigt då det inte direkt blir någon sammanhängande nattsömn längre. Kissa, ont i höften, vända sig, kissa igen, ont i andra höften, vända sig, kramp osv. Så fortsätter det nätterna igenom.

På måndagen åkte Jack till sin pappa och sen dess har vi tagit det lite lugnare, jag och Patrik. Man får ju dåligt samvete mot barnen om man bara sitter inne och ugglar på sommarlovet. Nu är det istället Patrik som måste rastas.. Haha. Tror det kryper mer i hans kropp än i min. Vi är inte så bra på det här med att vänta någon av oss.

Har haft en del förvärkar och har ett enormt tryck neråt nu. Känns som man vill lyfta upp och stötta sitt stackars underliv, skulle önska det fanns nån slags snipp-bh. Och ett par hängslen som kunde stötta upp den här hängbuken lite.. Den är SÅ tung nu. Blir väldigt intressant att se hur många av de här 21 extrakilona som är mage med tillbehör och var resten av kilona sitter.. Är iaf grymt peppad på att sätta igång att träna och komma i form igen. Kommer nog att behöva bromsas lite. Det obehagliga hugget i ena ljumsken kommer också allt oftare och har blivit värre.