Familj

Min förlossning

Jag vet att ni är många som tycker det är spännande att höra om förlossningen så här kommer en liten sammanfattning. Fattar inte att det redan har gått drygt tre veckor! Som Patrik sa för några dagar sen: tiden har gått så himla fort sen dess – men ändå känns det som om han alltid har varit här. Och minnena bleknar, fortare än man tror är möjligt. Så är det ju, vi glömmer bort både våra förlossningar och den första slitiga tiden med ständigt matande och ständig sömnbrist. Annars skulle ingen få mer än ett barn, haha…

Sista magbilden! Dagen innan förlossningen var så låååång och allt kändes så hopplöst. Som om det aldrig skulle hända. Vi käkade lunch på Orangeriet, promenrade till St Eriksplan och gjorde ett ärende och promenerade sen hem. Hängde i soffan hela kvällen. Trötta, otåliga, rastlösa. Då plötsligt fick jag ett mail på FB från en tjej jag inte känner. Hon jobbade i vården och hade jobbat på en förlossningsklinik i Sthlm tidigare. Där hade hon fått ett recept på en ”hemlig igångsättningsdryck” av några barnmorskor som jobbade där. Hon hade testat den själv och gett receptet till 14 personer. För nästan alla hade förlossningen satt igång inom 12 timmar. Vi bestämde oss för att testa, det kunde ju inte skada liksom. Så klockan 22 på kvällen drog vi till ICA och handlade en del av ingredienserna samt till det dygnet-runt-öppna apoteket vid Centralstationen. Jag drack drycken (som inte smakade särskilt bra) och kände mig mest lite varm och konstig efteråt. Inte dålig i magen som jag hade blivit varnad för att jag kanske kunde bli, men lite smått illamående.

Vid 23.30 skulle vi lägga oss och hörde då ett rejält brak. Ett fönster hade blåst upp i ungarnas rum och vält ner några snöbollar (ni vet de där glaskulorna med vatten och glitter i och nåt trevligt motiv i). Vatten, glitter och små små glasbitar över hela rummet. Suck. Inte vad vi var sugna på. Så det blev till att städa i 45 minuter innan vi äntligen kom i säng. Då var jag svettig och helt slut, men märkte inga tecken på att drycken hade haft någon effekt.

En och en halv timme senare, vid tvåtiden, vaknade jag av att jag hade magknip och var tvungen att gå på toaletten. ”Jaha, nu börjar drycken verka”, tänkte jag och hade inte en tanke på att det kunde vara förlossningen som startat. Men jag kunde inte somna om och väckte Patrik och sa att jag hade ont i magen. ”Då kanske vi ska ringa in till förlossningen?” sa han. Men jag sa att det nog bara var drycken. Och: tänk om det är falskt alarm och vi åker in i onödan. Typiskt mig att tänka så, vill aldrig vara till besvär… Men han ringde in ändå och vi fick beskedet att vi var välkomna in till SÖS. På väg i bilen gjorde det allt ondare och jag började misstänka att det nog var på gång iallafall.

På parkeringen utanför förlossningen kände jag hur det rann lite ner för benen, men var inte säker på om det var vattnet eftersom mitt vatten aldrig har gått förrän förlossningen har varit i full gång. Vi möttes av en undersköterska som hette Malin och fick komma in på ett rum. När hon stod vid datorn och började knappa in uppgifter så forsade det plötsligt ner för mina ben. Och det var inget snack om att det verkligen var vattnet som gick. Tror Malin blev lika förvånad som jag blev så jag var tvungen att fråga själv om jag kunde få nåt annat att ta på mig istället för mina genomblöta trosor och joggingbyxor. Fick en för liten sjukhusrock som inte gick att knäppa över magen, haha. Märkligt hur man i vanliga fall aldrig skulle drömma om att vara naken på underkroppen i ett rum med okända människor, men när man föder barn bryr man sig inte ett dugg om det. Här ligger jag och mitt blottade underliv liksom..

Barnmorskan Caroline läste min förlossningsplan och min journal vilket kändes skönt eftersom det fanns vissa saker som var väldigt viktiga för mig. Att det inte skulle kännas stressigt i rummet, att jag skulle få min epidural, att jag inte ville bli klippt osv. Därefter undersökte hon mig. Tror jag var öppen 3 eller 4 cm (ni ser, har redan glömt!). Minns att jag blev lite besviken, trodde det skulle vara mer.

Jag fick lustgas och det hjälpte mig bra genom värkarna ett tag. Jag andades på ganska bra i masken. Lustgas är rätt så behagligt, man får ett ganska skönt rus och en liten sköld mot verkligheten. Iallafall i början av värkarbetet, innan det börjar göra RIKTIGT ont. Mina värkar var rätt oregelbundna så vi visste aldrig riktigt när det var dags för nästa. Plötsligt försvann bebisens hjärtljud och var borta rätt länge och det var förstås ganska obehagligt. Märkte att även barnmorskan var lite stressad över det. Det visade sig att mätinstrumentet på min mage inte riktigt kom åt hans hjärtljud så hon sätta en elektrod på hans huvud istället. Även den krånglade och hon fick sätta om den flera gånger. Hjärtljuden sjönk i omgångar och var väldigt låga under en period. Till slut fick jag stå på knä i sängen och hänga över sängkarmen för det var bara då elektroden fick ordentlig kontakt. Barnmorskan hämtade även dit läkaren som fick undersöka mig för att kolla att allt var bra med bebisen. Jag hann bli ganska orolig, kändes inte bra. Jag var givetvis tvungen att 100 ggr försäkra mig om att de snabbt skulle plocka ut bebisen om han inte verkade må bra därinne (nojig är mitt mellannamn). Men Patrik var lugn och då blev jag också lugnare. Kändes även skönt att läkaren inte var långt bort och de försäkrade mig om att de hade koll på allt på en monitor där ute. Och Caroline satt kvar hos oss hela tiden efter det, det kändes väldigt tryggt. Om det var stressigt på SÖS den kvällen (vilket jag senare fick höra att det var, det var fullt hela natten) så märkte jag absolut inget av det. Så otroligt proffsig personal. Wow, vilket jobb de gör alltså!

Värkarna började göra allt mer ont och blev svårare att hantera med bara lustgas. Jag hade tidigt bett om att få epidural och ville att den skulle läggas i tid innan smärtorna blev för jobbiga. När jag födde Dylan fick jag den i precis rätt läge och jag minns inte Dylans förlossning som särskilt smärtsam överhuvudtaget. Tyvärr var narkosläkaren upptagen med att lägga en annan epidural som strulade så det tog ganska lång tid innan hon kom till mig. Vid det laget hade jag varit näst intill okontaktbar en stund. Det gjorde så fruktansvärt ont, smärtan gjorde att jag svettades och skakade och gick helt in i mig själv under varje värk. Kunde inte ta instruktioner och kunde inte andas i lustgasmasken heller, blev illamående av den samt att jag helst bara ville skrika och jämra mig istället för att andas. Så skönt att Patrik var med och att han var så lugn och stöttande hela tiden, även om jag just i den här fasen absolut inte ville att han eller någon annan  skulle röra mig.

Så kom då äntligen narkosläkaren och det var inte en sekund för tidigt.. Nästan direkt när hon hade lagt bedövningen i ryggraden (man ska ligga helt stilla och kuta med ryggen ganska länge när de sätter bedövningen, det är visst rätt komplicerat att få den att hamna rätt. Inte så lätt att ligga helt stilla under en värk, men jag fixade det. Ville ha bedövningen SÅ mycket, haha) kände jag att jag började återvända till livet och till rummet. Plötsligt var jag kontakbar igen, kände mig närvarande.  Smärtorna släppte allt mer för att nästan försvinna helt. Epidural är fan i mig Guds gåva till födande kvinnor! Går inte att beskriva tacksamheten man känner. Den tog lite snett, kände fortfarande en del av värkarna i min högra sida, men det lättade när jag låg på höger sida en stund och fick påfyllning.

Jag blev undersökt igen och till min stora förvåning (och besvikelse) var jag bara öppen 7 cm. Suck. Då var klockan ungefär 6 på morgonen, om jag minns rätt. Minns att jag sa till Patrik att bebben nog skulle vara ute vid 9-tiden. Men lugnet och vilan man får med epiduralen blev inte långvarigt den här gången. Kände ganska snabbt att det började trycka på neråt. Tänkte att jag nog inbillade mig och att epiduralen kanske inte hade tagit ordentligt, men trycket fortsatte komma i varje värk. Jag sa det till både Patrik och barnmorskan flera gånger, men jag tror att vi alla förväntade oss att det skulle ta mycket längre tid. Efter att jag tjatade på om trycket neråt så sa hon till slut att hon skulle undersöka mig igen och utbrast förvånad att där syntes det minsann ett huvud med mörkt hår. ”Det blir bebis här!” kommer jag ihåg att hon sa lite förvånat till undersköterskan. Sen gick det fort.

Jag fick gå från liggande till förlossningspall. Ville helst ligga kvar men hon sa att jag skulle få mer kraft på pallen så jag lydde motvilligt. Satt där på den hästskoformade pallen och lutade mig mot Patrik som satt bakom mig på en stol. Eller, hängde på honom rättare sagt. Och när krystvärkarna var som jävligast nöp jag honom riktigt hårt. I armarna och i ansiktet tror jag också. Stackarn. Bet i lustgasmasken håååårt. Men klarade inte riktigt av att andas i den för jag ville bara skrika. Fy tusan vad ont det gör när man ska krysta ut ungen. Aaaaaaj. Jag hade inte jättemånga krystvärkar där på pallen ändå, sa iallafall Patrik, för för mig kändes det som jag höll på i en evighet. Han trodde att det var kanske 5-6 värkar så i själva verket satt jag där på pallen i kanske 20 minuter. Vidrigast är när huvudet står fast i slidöppningen men inte kommer ut på samma värk, utan man måste vänta på nästa innan man får trycka ut barnet. Där och då hade jag panik och var helt borta. Barnmorskan sa till mig att inte skrika och istället lägga all kraft i krystandet. Trycka ifrån ordentligt med fötterna. Hade panik vid två tillfällen under förlossningen, precis innan jag fick epiduralen och sen under krystningsfasen. Och så var jag så himla törstig. Kommer ihåg att jag skrek efter vatten under de sista krystvärkarna. Kändes som jag skulle dö av törst om jag inte fick nåt att dricka.

Men plötsligt såg jag ett blodigt och slemmigt och smutsigt huvud och en blå liten kropp som barnmorskan lyfte upp på min mage. Började givetvis noja direkt och undra varför han var så blå. Skulle han verkligen vara så blå? Men att han levde var det inget snack om för han skrek högt och kraftfullt med en gång. Har aldrig hört en nyfödd bebis skrika med så mycket volym. Barnmorskan sa också att han hade en stark röst. Patrik fick klippa navelsträngen och sen hamnade den smutsiga, blodiga och slemmiga bebisen i hans famn. På hans vita t-shirt.. Som nog aldrig mer blir sig lik, haha. Klockan 07.02 kom han till världen (5 timmar efter första värk och 4 timmar efter att vi kom till SÖS) och det visade sig att de egentligen gick av sitt skift klockan 7. Var så glad över Caroline och Malin stannade för att göra färdigt min förlossning och inte blev avlösta mitt i det jobbigaste skedet. Det kändes väldigt tryggt och bra hela vägen.

Jag fick behålla lustgasen för att krysta ut moderkakan. Vad vacker den är ändå, livets träd som den kallas. Jag tittade noga den här gången, har inte gjort det tidigare. Spännande också att se den lilla ”säcken” som bebisen har legat i i 9 månader. Sen blev jag ihopsydd medan Patrik fick sitta och hålla lilla bebben som nu var avtorkad och lite renare, samt hade fått en fin rosig färg. Han var så perfekt när han kom ut, inte sådär skrynklig och hoptryckt och rödflammig som många bebisar är. Jag hade bara spruckit ytligt och fick 5-6 stygn tror jag. Det är ju inte svinmysigt att sy i ett trasigt och sargat underliv, men det gick ändå ok.

Sen fick vi det härliga förlossningsfikat, bebis fick ligga på min mage och försöka ta bröstet. Han blev också vägd och mätt. 4060 kg och 51 cm. En bjässe jämfört med mina tidigare barn! Inte undra på att han gjorde ont att trycka ut 🙈

Jag kände mig oväntat pigg efter förlossningen och gick upp och duschade ganska snabbt. Kroppen kändes rätt stark, inte sådär manglad som efter mina tidigare födslar. Efter förlossningen var faktiskt första gången jag märkte av platsbristen och att personalen var lite stressad. De ville ganska snabbt få iväg oss till BB-avdelningen. Det kändes inte direkt som en lugn och avslappnad stund med vår nya lilla bebis, men jag har full förståelse för det. Och ville själv gärna flytta på mig relativt snabbt så att någon annan som skulle föda skulle få ta över mitt rum.

Det fanns inga lediga rum på BB så vi fick vänta på att få ett i några timmar. Under tiden fick vi ligga i ett gynundersökningsrum. Patrik fick ligga och sova i en gynstol som de bäddade, haha. Lite humor. Vi var kvar på BB i ett dygn, vid tisdag runt lunch åkte vi hem. Det var helt underbart att komma hem med en liten nyföding.

Jag är så himla glad och tacksam över att allt gick bra och att vi fick plats på vårt förstahandsval, SÖS. Alla har dock inte den turen i Sverige idag, vilket känns helt sjukt att skriva. Det är viktigt att vi markerar för politikerna att det inte är okej att det ser ut så här. Våra barn ska tryggt kunna komma till världen och vi som föder ska få den vård, hjälp och trygghet vi behöver. Det ska vara en självklarhet. Har skrivit om detta förut, mitt tidigare inlägg hittar ni HÄR. Nu på söndag har vi alla, män som kvinnor, chansen att markera. Jag hoppas att alla som kan går med i BB-marschen som anordnas runt om i Sverige. 

28 svar till “Min förlossning

  1. Matilda skriver:

    Vilken fin berättelse! <3

  2. Linnéa skriver:

    Magiskt!! Nu MÅSTE du ju dela med dig av receptet på mirakelkuren!!

  3. Emilie skriver:

    Åå kan du inte dela med dig av den hemliga drycken

  4. Johanna skriver:

    Precis, recept på drycken tack 😅

  5. Malin skriver:

    Så härligt att läsa er berättelse! Grattis igen till er söta son!

  6. Kim skriver:

    Härligt att läsa din berättelse! Man blir klart nyfiken på drycken, är själv 8 dagar över tiden så skapligt sugen på att testa alla knep! Stort grattis till eran fina kille!

  7. Jessica skriver:

    Vill också ha receptet på drycken! 😃

  8. Anna skriver:

    Tack för berättelsen! Känner igen mycket, förutom att jag aldrig hann få någon epidural vid någon av mina tre förlossningar. Inte ens vid de två som var planerade igångsättningar. Narkosläkaren var alltid upptagen med något annat… mindre kul att höra när man tror man ska dö av smärta! Helt otroligt vad man klarar av?

  9. Sandra skriver:

    Vilken fin förlossningsberättelse!
    Nu är en ju väldigt nyfiken på mirakel drycken!

  10. Emma skriver:

    Tack för din ärliga berättelse om förlossningen! Och stort grattis till fina Sam!

  11. Annika skriver:

    Vad snabbt och bra allt gick ändå! <3
    Jag hann aldrig få epidural så jag vet inte hur bra den är, men lustgasen var fin den med, hehe. Svamligt värre om inte annat.
    Jag tror jag krystade i en goda 40 min och det var fan den längsta stunden i mitt liv tror jag. Aj. Aj. Aj.

  12. Besviken skriver:

    Fin berättelse:).

    Men jag undrar om det vekligen alltid hamnar om platsbrist, när jag skulle föda fick jag inte komma in även fast jag hade täta värkar och slemproppen hade gått. Skit otrevlig barnmorska lyssnade inte alls på vad jag sa, man har ju hört att dom alltid säger ”det är ingen fara det där kommer ta lång tid”, men dom är verkligen dumma i huvudet på riktigt när dom vägrar att lyssna.
    Dagen efter när vi äntligen får komma in har det fötts 1 barn på hela dagen och jag hade 3 sköterskor som var inne hos oss, så tror inte det alltid handlar om platsbrist.

  13. Stefan skriver:

    Hej! Förmodar att jag är en av få män som skriver en kommentar på din blogg. Vilken resa med den lille Sam. Helt fantastiskt.
    Igår natt 02.27 föddes vår son på ett lite oväntat sätt. Min sambo hade haft värkar hela dagen och kvällen innan ( latensfasen) men värkarna var inte i närheten av 3 värkar på 10 min. På kvällen var vi ganska trötta så vi la oss vid 22.30. Jag somnade men min sambo somnade av naturliga skäl inte. Vem kan sova med kraftiga värkar! Klockan 01.55 så kommer hon in i sovrummet och väcker mig och säger att det är 7 min mellan värkarna. 21 min på 3 värkar, det ska ju inte vara några problem att hinna till BB tänker jag. Så vi ringer till BB som tycker vi kan avvakta lite. Sambon går in på toa och säger sedan till mig att hämta bilen. Sagt och gjort så tar jag förlossningsväskan och hämtar bilen. Ca 10 min senare så kommer jag tillbaka med bilen och sambon möter mig nedanför. Men då säger hon att vi hinner inte, han kommer NU! Ok, jag ringer 112 och sambon är på väg upp i lägenheten igen. Kvinnan på sos frågar om tiden mellan värkarna. 7 min svarar jag halvt panikslagen. Massa frågor skulle besvaras medan jag rusade upp för trapporna till sambon som nu låg i badrummet i smärtor. Jag sa till kvinnan att han kommer nu. Lugnt guidade hon mig igenom processen med att förlösa ett barn. Det är en mäktig känsla att kunna förlösa sitt egna barn. 02.27 föddes vår son och 02.30 kom ambulansen och en stolt pappa fick klippa navelsträngen. All lycka i framtiden med familjen.
    /Stefan

  14. Sara skriver:

    Grattis till sonen! 🙂

    Alltid roligt och läsa andras förlossningsberättelser! Men att klämma ut en unge på 4060 KILO är ändå bra kämpat 😉 Förstår givetvis att du menar gram men kunde inte låta bli 🙈

  15. Desire skriver:

    Hej går med i väntandes tider dock har jag ca 8 veckor kvar. Kul lösa din berättelse. Här en udda fråga hoppas du kan svara. När man blivit sydd så där nere hur mår man efter är det mycket värk och obehag efteråt sen. Vet man kommer blöda en del men har man liksom ont kan man sitta gå som vanligt eller hur är känslan? Vet det lite udda men det sån följa aldrig nämner hur mår man efteråt. Jätte fin bebis lycka till med allt!

  16. Sofia skriver:

    Kan man anta att det är samma förlossningsdrink som Nina Campione berättade om i sin blogg? 😉 Jag testade också den men dessvärre var jag en av dem som den inte funkade för fast jag då var en vecka över tiden. Jag fick snällt vänta ytterligare en vecka på min lilla guldklimp.
    All lycka till er.

  17. Veronica skriver:

    Åh vilken härlig berättelse! Spännande. Jag är gravid i vecka 40+2 och skulle kunna dö för att få tips på det där receptet. Jag är så less på att vara gravid. Har sån foglossning så jag inte kan röra mig knappt! Så hemskt. Du får alltså MER än gärna dela med dig av din hemliga dryck. Antingen på bloggen eller till mig personligen.

    All lycka till er och lilla Sam! Kram

  18. Johanna skriver:

    Tack för att du delar med dig! Som blivande förstföderska är det så värdefullt att få läsa om andras upplevelser! 🙂

  19. Amanda skriver:

    Men med Dylan sa du ju att det var, citat, ”en okomplicerad men smärtsam förlossning”?

  20. Lena skriver:

    Tack för en fin förlossningsstory! 🙏

  21. Maria skriver:

    Okej.. Det där receptet måste du ju dela med dig av! 😂

  22. Verkligen fin historia! Är själv gravid med andra barner v.40+5 & håller på att bli galen av denna väntan:( Är därför spekulant på mirakelkuren jag också:)

    Ha en fin dag!
    Med vänlig hälsning, / En riktigt trött, otålig och rastlös tjej

  23. Malin Guldenhav skriver:

    Det är så roligt att läsa andras berättelser. Skönt att allt gick bra och att ni inte kände av stressen på förlossningen. Förjäkligt att det ska vara platsbrist på ett ställe där man borde få känna sig trygg och lugn. Vi har tyvärr 12 mil till BB. En väg som vi kan färdas på för att ta oss dit. Födde mitt andra barn i juni och jag ville verkligen hinna in för att få epidural denna gång då jag hade riktigt intensiva värkar med första barnet. Men så blev det inte. Pga att vi måste åka så långt fick jag ta värkarna i bilen utan bedövning. Skrek efter lustgas och min man var tvungen att köra i 200km/h för att vi skulle slippa föda i bilen. Jag var helt öppen när vi kom in så det blev en snabb förlossning. Tycker det är för hemskt att vi kvinnor ska behöva gå genom sånt. Bra att ni marscherar för att försöka påverka!

  24. Ida skriver:

    Låter mer eller mindre exakt som min förlossning. Mitt vänsterben kände av värkarna efter epudralen, jag skrek o slet som en galning i lustgasmasken i krystningsfasen, jag kände mig fulltstänigt överkörd av tåget när allt var klart. Men det underbaraste man får är värt all smärta i världen ❤️

  25. Elin skriver:

    Så fint att du delar med dig❤️ Bra kämpat och stort grattis😍

  26. Susanne skriver:

    Jadu Jessica, jag är inne på BF+5 idag och hade SÅ gärna tagit emot det där receptet på förlossningsdrycken! Kan du inte snälla dela med dig? :). Vi ses i morgon på babyshowern i Malmö!
    Kram Susie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.