Kreta!

Herregud, här nere går det i ett! Fullt upp från morgon till kväll. Men känner verkligen att jag har kommit långt jämfört med förra årets inspelningar när jag nästan dukade under. Nu går det ändå bra. Även om jag är dödstrött på kvällarna givetvis.

Sam är ju med och han hänger med gulliga Julia hela dagarna när vi är borta. Julia var med även förra året i Fuerteventura då hon passade Dylan och det funkade superbra. Sam verkar trivas här, han har varit en riktigt snäll bebis så här långt. Jag var ju orolig för flygresan, men där oroade jag mig i onödan. Han uppförde sig exemplariskt. Skrek inte en enda gång och sov nästan hela vägen. Puh.

Det är ganska lagom varmt här nere, ca 21-25 grader på dagarna. Vi spelar in precis hela dagarna, det är ett högt inspelningstempo. Ska bli himla kul att se resultatet, dessvärre måste ni vänta ända tills i vår.

Tar massa snygga bilder med min makeupartist Evelina. Hennes kamera på telefonen är så sinnessjukt bra! Aldrig sett på maken. Önskar mig en ny telefon av tomten, för jag behöver den kameran och så är det bara! Ska lägga upp lite bilder imorgon när jag har wifi. Både wifi och mottagning är det sisådär med på mitt hotellrum.. Men annars slår de knut på sig själva för att vi ska vara nöjda här på Santa Marina Beach Hotel. Otroligt serviceminded personal!

Liten rolig detalj. Frågade innan om jag skulle ta med mig mat till Sam för hela perioden (vilket hade vägt typ 20 kg eftersom han bara vill ha ersättning på tetra), men de hade tydligen kollat upp att det fanns här nere så det skulle vara lugnt. Dock fanns bara pulver, engångsförpackningarna var från 6 månader. Så oron har varit stor nu i några dagar efter som mitt eget förråd började sina.. Men igår fick en kille som skulle flyga ner till produktionen ta med sig 60 tetrapack BabySemp… Han fick typ inte med sig nån mer packning på grund av vikten på mjölken, haha.

Du är inte ensam ❤️

Du är inte ensam.. Det är känslan jag tar med mig efter responsen på mitt förra inlägg ”Efter utmattningen”. Det var ett inlägg jag hade tänkt skriva länge, men jag var rädd för att inte kunna sätta de rätta orden på det. Men, uppenbarligen så lyckades jag rätt bra med det eftersom det är så många som har hört av sig och berättat hur mycket de känner igen sig. Det känns både sorgligt och trösterikt att se hur många vi är som har drabbats av denna folksjukdom.

Och jag tror det är viktigt att vi pratar om det, för jag har upplevt att omgivningen har svårt att förstå. I början när jag blev sjuk och hade akuta fysiska och psykiska symptom fick jag stor förståelse och empati från omgivningen, men allteftersom månaderna gick var det som att folk glömde bort eller inte förstod att jag faktiskt i allra högsta grad fortfarande var sjuk. Det syns ju inte på utsidan. När jag berättade att jag var sjuk fick jag ofta höra: men du ser ju så strålande och fräsch ut! Jag tror att om man inte har varit drabbad själv så går det inte riktigt att ta in att hjärnan bara stänger av och inte fungerar mer. Och hur LÅNG tid det tar för hjärnan att laga sig.

För att ge ett exempel på hur man kan bli bemött, så var det en person i mitt yrkesliv som påstod att jag inte alls var sjuk utan förmodligen var lat och ville leva livet och jobba mindre. Att få det kastat i ansiktet när man alltid har varit en extremt hårt arbetande och lojal person kändes som ett hån och gjorde mig oerhört ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft turen att ha en förstående pojkvän som verkligen har gjort allt för att hjälpa och stötta. Men även han glömmer ibland bort och har svårt att förstå att jag fortfarande inte är frisk och jag måste ofta förklara för honom varför jag reagerar så starkt på vissa saker, varför jag blir stressad för minsta lilla och varför jag ofta inte orkar träffa folk. Precis som jag fortfarande måste förklara för mina vänner och på mina jobb.

Många av er har undrat vad jag gjorde för att komma tillbaka och bli frisk(are) och jag hade turen att få hjälp av TV4 med läkarvård och medicinering av deras företagsläkare samt stressbehandling hos KBT-psykolog. Jag var inte deprimerad och åt därför inte antidepressiva, men hade stor hjälp av insomningstabletter och ångestdämpande dito. Att få ordning på sömnen var en viktig del av tillfrisknandet, när jag var som sjukast sov jag nästan ingenting på nätterna och var istället trött som en zombie på dagarna. Under hela det första året sov jag dessutom flera timmar på dagarna. Minsta lilla ansträngning krävde återhämtning i form av sömn.

Men viktigast för mitt tillfrisknande var ändå stödet från min kille som hjälpte mig att styra upp både kaoset i vardagen och kaoset i mitt huvud. Metodiskt och långsamt, steg för steg. Han är världens bästa person och jag är honom evigt tacksam.

När jag var som sjukast orkade jag inte träna alls. Kroppen kunde inte göra skillnad på positiv och negativ stress. Min läkare sa att 10-15 minuters promenad per dag var den träningen jag mäktade med. Efter 4 månader började jag yoga och det var en viktig del av min återhämtning. Det var också ett bra sätt för mig att göra mina andningsövningar, eftersom jag inte hade ro i kroppen att bara ligga stilla och andas. Yogan var under många månader min enda fysiska aktivitet.

Det finns hur mycket som helst att säga om utmattningssyndrom och jag tänker fortsätta prata om det, här och i andra sammanhang. Det dags att vi slutar skämmas för den här sjukdomen. Den är på riktigt och vi är oerhört många som har drabbats. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Kärlek till er alla där ute ❤️

Efter utmattningen

När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallfall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont. Jag lever idag ett helt annat liv och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk hösten 2015.

Såg att Karin Adelsköld var med hos Malou och pratade om sin utmattning, har inte hunnit se det än men har hört att hon betonade att man faktiskt får en hjärnskada när man drabbas av utmattningsdepression. Min hjärna funkar definitivt inte som innan. Även om  jag är tillbaka och jobbar och ändå känner mig ganska bra så är det en del saker som hänger kvar.

-Jag är mycket mer stresskänslig. Så fort saker hopar sig och jag känner att jag ligger efter så kommer hjärtklappningen som ett brev på posten. Måste också tänka mig för hur jag planerar mina dagar så det inte blir för många möten/måsten.

-Min minnesfunktion är allvarligt skadad. Långtidsminnet är näst intill utplånat och från tiden när jag blev sjuk minns jag nästan ingenting. Kommer inte ihåg ansikten (inte ens på folk jag är bekant med) eller namn eller vad jag pratat om med folk. Jag är den perfekta personen att anförtro en hemlighet till, för jag har glömt den nästan innan jag hört den. Det är väldigt tråkigt för man framstår ju som väldigt arrogant när man inte kommer ihåg folk man träffat (eller till och med känner) eller inte minns samtal man har haft utan frågar exakt samma saker som man gjorde senast man träffades. Dock kan jag av någon anledning fortfarande memorera manus och det är ju en jäkla tur, annars skulle jag få skaffa ett annat jobb 🙈

-Känslig för ljud. När det var som värst orkade jag inte kolla på tv eller lyssna på musik, klarade inte av att ungarna lät och levde om och inte sorlet på en restaurang eller ett café. Har fortfarande svårt att koncentrera mig om det är hög ljudnivå och har inte så mkt tålamod med sånt som låter. Blir fort trött i stökiga miljöer.

-Längre återhämtning. Jag klarar ju av att jobba nu, men jag behöver längre återhämtning än förr. Om jag har en sttessig vecka försöker jag alltid planera in en eller flera dagar där jag inte behöver göra någonting. Mest dränerande är dock sociala situationer, typ mingel.

-Klarar inte av att splittra fokus. Om jag sitter och jobbar med något (svarar på ett mail eller vad som helst) så funkar det inte om någon börjar prata med mig eller ställer en fråga. Klarar inte av att rikta fokus på mer än en sak i taget.

-Social ”rädsla” a k a eremitsyndrom. Det här är nästan den värsta biverkningen. Jag har nämligen alltid varit en extremt social person, jag har också tagit ett stort socialt ansvar i alla sammanhang och sällskap. Har till och med kallat mig för ett socialt geni och jag har alltid haft lätt för att prata med folk. När jag blev sjuk orkade jag inte träffa någon (förutom min kille, vi var dessutom nykära). Blev så oerhört trött av att vara social att jag fick vila i flera dagar efteråt. Ville helst inte gå med ungarna till skolan ens, för jag orkade inte ens säga hej till de andra föräldrarna. Det här har blivit 700 ggr bättre sen dess, men jag är fortfarande inte som jag var förr och blir kanske aldrig igen. Tycker det är ganska jobbigt med sociala sammanhang, orkar inte så många. Har otroligt svårt att kall/små-prata (var expert på det förr) och orkar inte alls ta något socialt ansvar (zonar hellre ut efter en stund). Måste säga att jag verkligen verkligen saknar min ”gamla” personlighet.

-Svårare att känna glädje och tycka att saker är roliga. När jag var som sjukast var jag apatisk inför det mesta. Tittade på enorma mängder skräckfilmer för att känna något alls. Det har blivit bättre, men jag tycker fortfarande att det mesta är mer jobbigt än roligt. Fan vad sorgligt egentligen.

Det här är det jag kommer på bara så här rätt upp och ner. Det är alltså ganska exakt två år sen jag blev sjuk och hjärnan jobbar fortfarande på att reparera sig. Det tar en evinnerlig tid att bli frisk från en utmattning.

Men, det finns en del positivt också förstås. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Spenderar mycket mer tid med familjen och med barnen. Är mer delaktig i barnens aktiviteter. Eftersom jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjorde förr och samtidigt ratta skeppet familjen så har jobbet fått stryka på foten lite. Jobbar mycket mycket mindre idag och det är faktiskt okej. Hade varit livrädd för det för några år sen. Ett tecken på att hjärnan faktiskt fortfarande tar små steg framåt är att jag äntligen har börjat känna ett jobbsug igen. Det känns lustfyllt. Jag anar mitt gamla driv och det har jag saknat. Jag har haft tur som hela tiden har haft en partner som har stöttat och hjälpt och försökt förstå (även om man som utomstående inte alltid KAN förstå). Alla har inte den turen. Hade jag inte haft Patrik hade jag inte kommit så här långt, hade kanske aldrig blivit frisk.

Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och inget hittepå som lata människor drar till med för att få jobba mindre. Det tar lång tid att köra sin hjärna i botten, för mig tog det väl ca 3 år innan det smällde och blev kortslutning, så det är kanske inte så konstigt att det också tar lång tid att bli frisk. Jag hoppas fortfarande på att få tillbaka min personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och hög arbetsförmåga – men jag är inte riktigt där än.

Helgen

I fredags morgon firade vi Dylan med tårta och paket på sängen. Han fyllde egentligen 8 i lördags, men åkte till sin pappa i Norge i fredags kväll så vi fick fira lite i förväg. Patrik hade som vanligt bakat tårtan. Innan han kom in i bilden var jag en sån där mamma som alltid köpte en färdiggjord tårta. Tidsbrist och ointresse för bakning helt enkelt. Samt totalt saknad av talang, så de hade förmodligen inte velat äta min tårta ändå. Men nu är det nya tider. Han fick bland annat en kickbike i present. 

På fredag kväll åkte Dylan till Norge och Patrik och jag åt lite mumsig middag där hemma. Efter maten unnade jag mig ett glas rosé och lite kvittoredovisning. Älsk på det. Not.Saker jag gillar för alltid: randiga tröjor (H&M), leopardmönstrat (Heelow), långa guldkedjor (Syster P och By Biehl), långt hår (graviditeten, tack), cropped jeans (Lindex), snygga klockor (Kronaby).

Patrik gjorde kalvschnitzel med svampsås och sallad, mums.

På lördagen kollade jag först in Jacks sista match i St Eriks cupen. Hans lag har gått framåt så mycket i år, verkligen roligt att se. Jag älskar att vara fotbollsmorsa! Vi träffade också Jacks andra lilla nya syskon Ester som är en månad äldre än Sam. Det är nästan jobbigt att höra hur bra hon sover och att hon aldrig skriker.. Bebisar är olika oc vissa har tyr helt enkelt 🙈 Det syns iaf att Sam är ett matvrak för han är mycket tjockare än Ester.Jack var lagkapten och skötte det superbra. Jag var så stolt! Han har verkligen blivit stor min lilla skrutt. Ester och Sam var inte särskilt intresserade av varann, haha.

Sen bar det av med tåget till Göteborg. Var tvungen att jobba där lite och Patrik behövde kolla till sin lägenhet som ska säljas (måste ju ha råd att betala huset, haha). På lördag kväll hälsade vi på hos Patriks gamla handbollskompisar Erik och Frida i Lerum. Supertrevlig kväll med sushi och dumplings och champagne. Otroligt gulliga barn har de också och Sam var snäll som ett litet lamm så vi kunde sitta och prata hela kvällen. Glömde dessvärre att ta bilder, vilket brukar vara ett bra betyg på kvällen 😁

Jag sprang faktiskt en runda i GBG. Det kändes bra ändå! Inte alls så jobbigt som jag hade förväntat mig att det skulle kännas att komma igång. Är nog inte i såååå dålig form trots allt. Det blev 4,5 km på 30 min. Inte särskilt snabbt alltså, men försökte hålla ett jämnt och lugnt tempo där jag kunde springa med bra teknik. Viktigt att tänka lite extra på löptekniken när man sätter igång efter en graviditet. Det är lätt att felbelasta annars och då kommer diverse smärtor som ett brev på posten. Känner inget idag, förutom att jag har lite träningsvärk.Tågresan dit bjöd på en och annan skrikfest, men hem gick det bra.  Fransk frukost. Snacka om bra hårdag – på bild.. I verkligheten var mitt hår så smutsigt att det nästan promenerade iväg själv.. Är fortfarande om jag ska vara helt ärlig…

  Härlig löprunda i nya träningskläder som jag fått av min kompis Annika Sjöö. Hennes egna märke heter By Sjöö. Matchade ju så fint med mitt mobilskal också 😬

På söndag kväll var vi hemma hos Patriks syrra Jessica så Sam skulle få träffa sin lilla kusin Alice som är ett år. Inte för att han direkt registrerade det, men.. Alice tyckte det var kul iallafall, hon var på ett strålande humör. Vi hann också med ett parti Ticket to Ride. En ny version, Rails and Sails, som definitivt måste införskaffas till vår samling. Riktigt skoj var det!

Nu när jag skriver detta sitter vi på morgontåget till Stockholm. Dödströtta och sover i skift pga att bebis inte alls hade lust att sova inatt. And the babylife goes on and on..