Hälsa

Efter utmattningen

När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallfall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont. Jag lever idag ett helt annat liv och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk hösten 2015.

Såg att Karin Adelsköld var med hos Malou och pratade om sin utmattning, har inte hunnit se det än men har hört att hon betonade att man faktiskt får en hjärnskada när man drabbas av utmattningsdepression. Min hjärna funkar definitivt inte som innan. Även om  jag är tillbaka och jobbar och ändå känner mig ganska bra så är det en del saker som hänger kvar.

-Jag är mycket mer stresskänslig. Så fort saker hopar sig och jag känner att jag ligger efter så kommer hjärtklappningen som ett brev på posten. Måste också tänka mig för hur jag planerar mina dagar så det inte blir för många möten/måsten.

-Min minnesfunktion är allvarligt skadad. Långtidsminnet är näst intill utplånat och från tiden när jag blev sjuk minns jag nästan ingenting. Kommer inte ihåg ansikten (inte ens på folk jag är bekant med) eller namn eller vad jag pratat om med folk. Jag är den perfekta personen att anförtro en hemlighet till, för jag har glömt den nästan innan jag hört den. Det är väldigt tråkigt för man framstår ju som väldigt arrogant när man inte kommer ihåg folk man träffat (eller till och med känner) eller inte minns samtal man har haft utan frågar exakt samma saker som man gjorde senast man träffades. Dock kan jag av någon anledning fortfarande memorera manus och det är ju en jäkla tur, annars skulle jag få skaffa ett annat jobb 🙈

-Känslig för ljud. När det var som värst orkade jag inte kolla på tv eller lyssna på musik, klarade inte av att ungarna lät och levde om och inte sorlet på en restaurang eller ett café. Har fortfarande svårt att koncentrera mig om det är hög ljudnivå och har inte så mkt tålamod med sånt som låter. Blir fort trött i stökiga miljöer.

-Längre återhämtning. Jag klarar ju av att jobba nu, men jag behöver längre återhämtning än förr. Om jag har en sttessig vecka försöker jag alltid planera in en eller flera dagar där jag inte behöver göra någonting. Mest dränerande är dock sociala situationer, typ mingel.

-Klarar inte av att splittra fokus. Om jag sitter och jobbar med något (svarar på ett mail eller vad som helst) så funkar det inte om någon börjar prata med mig eller ställer en fråga. Klarar inte av att rikta fokus på mer än en sak i taget.

-Social ”rädsla” a k a eremitsyndrom. Det här är nästan den värsta biverkningen. Jag har nämligen alltid varit en extremt social person, jag har också tagit ett stort socialt ansvar i alla sammanhang och sällskap. Har till och med kallat mig för ett socialt geni och jag har alltid haft lätt för att prata med folk. När jag blev sjuk orkade jag inte träffa någon (förutom min kille, vi var dessutom nykära). Blev så oerhört trött av att vara social att jag fick vila i flera dagar efteråt. Ville helst inte gå med ungarna till skolan ens, för jag orkade inte ens säga hej till de andra föräldrarna. Det här har blivit 700 ggr bättre sen dess, men jag är fortfarande inte som jag var förr och blir kanske aldrig igen. Tycker det är ganska jobbigt med sociala sammanhang, orkar inte så många. Har otroligt svårt att kall/små-prata (var expert på det förr) och orkar inte alls ta något socialt ansvar (zonar hellre ut efter en stund). Måste säga att jag verkligen verkligen saknar min ”gamla” personlighet.

-Svårare att känna glädje och tycka att saker är roliga. När jag var som sjukast var jag apatisk inför det mesta. Tittade på enorma mängder skräckfilmer för att känna något alls. Det har blivit bättre, men jag tycker fortfarande att det mesta är mer jobbigt än roligt. Fan vad sorgligt egentligen.

Det här är det jag kommer på bara så här rätt upp och ner. Det är alltså ganska exakt två år sen jag blev sjuk och hjärnan jobbar fortfarande på att reparera sig. Det tar en evinnerlig tid att bli frisk från en utmattning.

Men, det finns en del positivt också förstås. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Spenderar mycket mer tid med familjen och med barnen. Är mer delaktig i barnens aktiviteter. Eftersom jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjorde förr och samtidigt ratta skeppet familjen så har jobbet fått stryka på foten lite. Jobbar mycket mycket mindre idag och det är faktiskt okej. Hade varit livrädd för det för några år sen. Ett tecken på att hjärnan faktiskt fortfarande tar små steg framåt är att jag äntligen har börjat känna ett jobbsug igen. Det känns lustfyllt. Jag anar mitt gamla driv och det har jag saknat. Jag har haft tur som hela tiden har haft en partner som har stöttat och hjälpt och försökt förstå (även om man som utomstående inte alltid KAN förstå). Alla har inte den turen. Hade jag inte haft Patrik hade jag inte kommit så här långt, hade kanske aldrig blivit frisk.

Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och inget hittepå som lata människor drar till med för att få jobba mindre. Det tar lång tid att köra sin hjärna i botten, för mig tog det väl ca 3 år innan det smällde och blev kortslutning, så det är kanske inte så konstigt att det också tar lång tid att bli frisk. Jag hoppas fortfarande på att få tillbaka min personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och hög arbetsförmåga – men jag är inte riktigt där än.

87 svar till “Efter utmattningen

  1. Jessica skriver:

    Gråter när jag läser… känner så väl igen mig! Blev sjuk för två år sen, fick ms diagnos och strax efter även utmattning. Livet har förändrats och kommer aldrig bli som förr, ena stunden känner stor sorg och andra djävlaranamma. Heja oss💕

    1. LG skriver:

      Tack så mycket Jessica för din input om utbrändhet och utmattningssyndrom, och jag måste säga du belyser ämnet så träffsäkert och bra skrivet. Många väldigt många ser jag på kommentarsfälten känner såå igen sig i symtomen. Det som slår mig är har någon läkare el vetenskapen kunnat konstatera hur pass stor skada hjärnan tar utav detta? Och det som är sorgligt är hur många som förlorar sig själva tack vare att energin dräneras , man tappar bort sig själv på vägen och blir väldigt känslig och personlighetsförändrad tack vare en mängd olika faktorer som pockar på … Har 2 arbetskamrater som går igenom denna pärs😞 Och det är så sorgligt se hur mycket dem kämpar. Det krävs ett riktigt mod att kunna vara frisk för att orka vara sjuk. En stor kram er alla därute som kämpar och till dig Jessica. Tänker på er ❤️

    2. Madeleine skriver:

      Spot on Jessica. På alla plan..

  2. Niina skriver:

    Fina fina du, du är så klok. Och tack för att du delar med dig ❤.
    Är likadan, körde en utmattning light , sjukskriven i 1,5 månad för 1,5 år sen. Tror inte man ngnsin blir likadan. Har också svårt med splittrat fokus. Blir lätt stressad. Ska jag åka ngnstans blir jag helt hopplös. Lyckas alltid åka fel buss åt fel håll, får sen gå av och släpa resväskan och bli dygnsvettig på ryggen, senast häromdagen. 😂😂. Men man lär sig av livet och ngnstans det viktigaste: Ha tillit till livet, det bär en. Ibland på lite krokigare vägar bara. Kram 😘

  3. Karin skriver:

    Åh, känns som att du skriver om mig. Jag är sjukskriven sen 1,5 månad tillbaka.
    Tar en dag i taget och upprepar orden: jag har tillit till min förmåga att lära av livet.

    Det jobbigaste är att jag tappat mig själv. Den jag trodde att jag var. Den jag delvis vill fortsätta vara.
    Att leva som jag gjort har lett till att jag hamnat i en utmattning, det måste jag lära mig av. Behöver hitta ett annat sätt att leva. Att vara nöjd med mig själv, att förstå att jag är bra som jag är.
    Den duktiga flickan behöver hitta ett nytt sätt att leva på. Hitta sig själv igen, vem är jag? Just nu har jag ingen aning, ser fram emot att träffa den uppdaterade versionen av mig själv. Den här kraschen ska inte hänt utan anledning, ska lära av livet.
    Stor kram till dig och tack för att du delar med dig. ❤️

  4. Hanna skriver:

    Kunde ha varit mina ord dessa. Jag drabbades för ett år sedan. Fick ingen förståelse eller hjälp av arbetsgivare eller vård. Blev dessutom gravid mitt i allt och fick min flicka två dagar efter dig. Är en helt annan människa idag, mer känslig för stress, ljud, ljus och intryck och drar mig också undan folk och sociala event. Tyvärr 😔 Det är skitjobbigt och sorgligt. Har dock förtröstan på framtiden! Tack för att du sätter ljus på denna sjukdom!

  5. Simon Kachoa skriver:

    Känner verkligen igen mig i allt du skriver. Mycket bra att du lyfter fram ämnet. Hoppas du får en trevlig helg kompis 😘

  6. Rita ;) skriver:

    Åh denne traff meg virkelig midt i hjertet!! Opplevde samme for 6 mnd siden og kjenner meg så godt igjen på alle punkter. Opplever at det ikke er så enkelt å få god hjelp og at alt går fremover med bittesmå skritt, kan du skrive et innlegg om hva slags hjelp du fikk og hvordan du greide å bli så bra som du er nå?

  7. Annika skriver:

    Tack Jessica för att du delar med dig och förklarar så bra! Jag känner igen allt tyvärr, och det är fruktansvärt. Framförallt minnet lider jag av att det är så dåligt/borta.
    Ta han om dig och din familj. ❤️

  8. Pernilla skriver:

    Så himla bra skrivet kämpa på du har ju redan kommit så långt fina du❤❤❤

  9. Jenny Grönvall skriver:

    Som nära anhörig till en med utmattningssyndrom ”som tappat tilltron till sig själv” är livet inte det minsta enkelt. Att känna sig helt hjälplös och stå sidan om och se när den man älskar faller längre och längre ner i vad jag inte visste då, utmattningssyndrom. Jag brukar säga att jag vid den tidpunkten hade jag tre barn. Jag kunde inte ta något förgivet, jag som icke sjuk planerade för mig och våra två barn och lät mannen/pappan följa sin dagsform. Han var alltid välkommen och vid stod där med öppna armar när han orkade ❤ Fördelen med min man var och är att han hela tiden varit öppen med sitt mående så vi har varit bjudna på festligheter där värdparet veta om hur det är. Jag och kidsen har varit på festligheter medans mannen inte orkat, jag har gått på bröllop utan min stora kärlek vid min sida.
    En lite tanke vi finns också och försöker verkligen göra vårt yttersta, vi anhöriga 😍
    Att läsa din historia Jessica är som att läsa om min älskade man. Idag är det ca 9 år sedan han blev sjuk och det tog nog ett halv år innan han fick hjälp. Idag medicinerar han och det kommer han att få fortsätta med resten av sitt liv. Livet det går upp och ner men nu så här långt efter går det mindre sällan ner.
    Kram ❤

    1. Happy skriver:

      Åh Jenny, jag skulle verkligen vilja höra mer om din berättelse. Jag har nu varit sambo med en man som varit dålig under ett år och skulle vilja ha tips och råd för hur man orkar att hålla ihop…

      1. Anna skriver:

        Gå med i gruppen ”Stödgrupp för anhöriga till personer m. utmattning/utbrändhet” på Facebook. Den är inte så aktiv, men det finns många medlemmar och skriver du så får du svar. Och det finns många historier att läsa och söka stöd i.

  10. Marica skriver:

    Kan verkligen relatera. Blev också sjuk för två år sedan och livet blir nog aldrig riktigt sig likt. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på det, men försöker tänka att det förhoppningsvis kommer något bra ur allt detta. Kram och ha en fin helg!

  11. Frida skriver:

    Jag drabbades också av utmattningssyndrom för ca 2 år sedan. Samtidigt insjuknade jag i diabetes typ 1. En väldigt tuff tid.
    Jag var också social och väldigt aktiv innan med energi till tusen. Driven på jobbet, blev butikschef och delägare. Arbetade för mycket och gav alltid 110%.
    Med tiden orkade jag inte träffa vänner, träna, Gå ut, ens prata med folk i telefon. Att åka till mataffären var en pina, ” tänk om jag måste prata med någon jag känner”. Sedan brakade allt och inget fungerade. Gick tillslut till läkaren och blev sjukskriven.
    Jag saknar också mitt gamla glada energirika jag!
    ❤️ Kram till alla som kämpar

  12. Linda skriver:

    Tårar rinner ner för kinderna och igenkännandet är tyvärr alltför stort 💔
    Efter flera år med galet lite sömn, tempo i 200 knyck, ungar, eget företag, hög träning och hus så smällde jag 2010.
    Blev sjukskriven på obestämd tid men var tillbaka på jobbet efter 2 veckor, fråga inte hur jag fixade det men gick runt som en zombie. Har i flera år känt mig så osocial – jag som är världens mest sociala människa, klarar inte bullriga miljöer, blir lätt stressad, har ofta svårt att sova, får minnesluckor, har lätt till tårar, känner mig ofta apatiskt, etc… men kan inte förmå mig att söka hjälp för vem ska förstå? Och hur ska jag bli hjälp? Måste fortsätta för barnens skull, för mina anställda, för mig egen skull…

    1. Sara skriver:

      Se till att hitta en bra terapeut, så du har någon att bolla möjliga verktyg med. Och hitta vägar ut ur apatiska och energidränerande situationer!

  13. Anna skriver:

    Tack Jessica för att du delar med dig. Många pratar om utmattning men sällan om vilka konkreta begränsningar den kan medföra. Hela livet förändras ju och det är en sjukdom som verkligen påverkar hela livet, ens vardag och ens relationer. Så komplex. Jag blev sjuk för 8 år sedan och hade aldrig kunnat ana hur svår och lång process det skulle bli. Man förlorar så mycket i livet, inte minst sig själv och det har för mig inneburit en sådan sorg. Precis som du också beskriver så var jag den glada och sociala, alltid gasen i botten, personen. Tror nog att det ofta är så att det är vi som drabbas. Det är vi som brinner starkt för saker som bränner ut oss, inte de som är lata. Därför blir också kontrasten mellan hur man varit och levt, och hur man tvingats leva så stor och på många sätt påtvingand.
    Men precis som du också beskriver känner jag också att det kommer värdefulla saker ut skiten. Prioriterar också familjen, mig själv och det som verkligen betyder något nu. Min önskan är att bli så pass återställd i min hjärna att jag orkar göra något av erfarenheterna som utmattningen inneburit för mig, skulle vilja sprida kunskap i ämnet.
    Tack igen för att du lyfter ämnet och Lycka till med din läkning! 💕

    1. Anna skriver:

      …och jag skriver under på precis allt du beskriver. Som om det vore jag själv som skrivit det…

  14. Paula skriver:

    Allt du skriver stämmer på pricken på mig. Har också varit extremt social men idag orkar/vill jag inte träffa folk, det suger musten ur mig. Mitt minne börjar också bli bättre men kommer nog inte bli vad det varit och det är bara att acceptera.
    Jag hade turen att få en fantastisk läkare och psykolog som kunde ge mig ”verktyg” så att jag kunde ta mig tillbaks till arbetslivet men jag kommer aldrig bli den jag var innan jag gick in i väggen.

  15. Emma skriver:

    Tack för att du delar! Det är som om du beskriver mitt liv. Jag blev sjuk för två år sedan, och just det här med minnet och stresskänsligheten är så oerhört påtagligt. Även ljudkänsligheten och svårigheten i sociala sammanhang lider jag av. Det är svårt att hitta vettiga sätt att leva sitt ”nya” liv på.

  16. Anonym skriver:

    Ta det lugnt! När min mamma gick in i väggen gjorde hon det med besked. Hon blev förlamad från midjan och ner och satt första rundan i rullstol i 10 år. Så fort det kommer minsta motgång händer det på nytt. Nu går det fortare att återhämta sig däremot.
    När mamma blev sjuk resulterade det i utmattning för mig själ också, riktigt pigg är jag aldrig längre och blir lätt utmattad.

  17. Rebecka skriver:

    Så skönt att läsa din berättelse. Känner så väl igen mig i det du skriver. Det har varit svårt för mig att acceptera mitt ”nya” jag, minnet är det jag kämpar mest med, både långtid- och korttidsminnet. Sen tänkte jag att allt skulle bli som ”vanligt”, bara jag blev frisk igen, men det börjar så smått att sjunka in att detta är mitt nya liv och såhär är jag nu.
    Känner mig inte så ensam längre, så tack för att du delar med dig.

  18. Johanna skriver:

    Tack❤ Tack för att du sätter ord och delar med dig av vad jag tror många känner. Så även jag. Tack❤

  19. Heléne skriver:

    Tack för att jag får känna igen mig när jag läser dina tankar. Det är precis så som du uttrycker….. Kram till dig Jessica 💖

  20. Anonym skriver:

    Tack för att du delar med sig av detta viktiga ämne. Känner igen mig i i stort sett allt du skriver. 💖💖

  21. Anonym skriver:

    Tack för att du berättar, jag undrar hur du orkar träna? Sitter inte din trötthet även i kroppen? Jag vill men det går ej då jag är sååå trött i kroppen av ingenting. Kraschade 2 1/2 år sen.

  22. Karolina skriver:

    Bra skrivet Jessica! Så viktigt att detta ämne belyses mer och så bra att du som offentlig person vågar berätta för då nås ännu fler.

  23. jessica skriver:

    Är själv i denna process med stark ångest och depression hur kom du tillbaka 💖💖

  24. Madde skriver:

    Så bra skrivet! Jag kraschade för 1 år sedan! Och fy fan detta är det värsta jag varit med om! Jag har precis börjat plugga och kom direkt ner i en svacka igen! Blir så rädd men vill verkligen komma igång, saknar att vara en del av samhället! Vill jobba! Men det går ej! Och samtidigt kämpa med FK fick 37:- om dagen i ersättning….. och jobbat hela livet förutom ett halvår innan jag kraschade för då började jag plugga till lärare!! Men vad jag vill komma till är att jag faktiskt älskar den jag blivit jag älskar mitt nya jag och de dagar jag mår bra ÄLSKAR jag verkligen att leva! Inte bara leva och dagarna går utan leva och göra något bra av dagen! Njuta jag njuter så mycket mer när jag mår bra än jag någonsin gjort!

  25. Sandra skriver:

    Så underbart att få läsa hur du känner och upplever efter 2 år. Jag har idag 1 år efter min utmattning börjat le och vilja leva, jobba och ta någon ny utmaning i livet.
    Efter sjukdomen upplever jag att man går tillbaka till rötterna. Familjen , barnen, sitt inremående. Allt handlar inte längre om mer ytligamåendet utan hälsan och måendet är en inre avstämning mellan kropp och huvud som sker varje dag. Kram

  26. Sara skriver:

    Åh Jessica, det blir bättre, lovar❤️ Lever med min man som drabbades för 6 år sen och först de senaste 2 åren säger han sig vara ”ikapp”, rent socialt. Frustrerande som partner (social typ dessutom), men blivit stadigt bättre. Min man hävdar att det liksom ”klickar i” igen, alla funktionerna såsom känslor, social ork, jobbkapacitet mm. Och sunt att planera återhämtning, det behöver eg alla! Kämpa på!

  27. Sofie skriver:

    Så skönt att läsa detta! Jag har försökt sätta ord på hur jag känner och mår sedan jag kraschade in i den där väggen för snart 8 år sen och det här var så klockrent. Jag var sjukskriven totalt 2,5 år och mycket av det du beskriver här lever jag med fortfarande. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag måste lära sig leva med det bara, och det är svårt att acceptera ibland när alla runtomkring orkar så mycket mer. Tack för att du hjälper mig förklara hur jag mår och fungerar för min familj och mina vänner!

  28. Linda skriver:

    Du sätter verkligen ord på hur man känner sig. Är sjukskriven sen v26 för utmattningsdepression och ska börja jobba så smått om 3veckor då läkaren tycker jag är tillräckligt ”frisk”. Får testa och se. Svårast är nog HUR jag ska förändra mitt liv när allt liksom drar igång igen! Får panik inför det.. På vilket sätt har ni andra som varit i denna situationen förändrat er vardag med jobb, barn, alla vardagsbestyr osv. Är ju så rädd för att få tillbaka alla kroppsliga symptom och den förlamande tröttheten..

  29. Helena skriver:

    Jag gick in i väggen juli 2015, två veckor efter att en långdragen skilsmässa blev klar. Ett halvår senare blev jag uppsagd från jobbet jag haft i 16 år. Jag har fortfarande inte fått igång något driv vet inte vad jag ska klara av att jobba med och jag är långt ifrån den jag var för ca 5 år sedan.

  30. En annan Emma skriver:

    Känner också igen mig i det mesta du skriver. Värst tycker jag är att gå runt o känna sig dum i huvudet då inlärningsförmåga o korttidsminnet är helt förstört. Det tar rejält på självkänslan ;( Har alltid varit en verbal person men har ofta svårt att uttrycka mig, hitta ord eller tom tänker en sak o säger en annan. När jag mådde som sämst vågade jag inte köra bil o orkade inte ens handla hem mat. Om jag väl tog mig till affären kom jag hem med saker jag inte visste att jag lagt ner i varukorgen

  31. Heidi skriver:

    Tack fina du för din text. Utmattning/depression kan man inte förstå om man inte går igenom det själv. Det mest skälvande i början var att jag förlorade mig själv, vem var jag? Vad hade jag blivit? Varför pallar inte jag motgångar i livet när andra tycks klara det? Man måste bygga bit för bit upp sig själv till den man vill/kan vara efter insjuknandet.
    Fast det är DET VÄRSTA man kan tyckas ha upplevt så i efterhand när man börjar kunna se tillbaka på sjukdomsbilden, så är jag tacksam att jag fick min depression. Utan den hade jag inte lärt mig såhär mycket om mig själv, vem jag vill och verkligen behöver vara som människa. Jag känner min kropp på ett helt annat sätt. Vad den mår bra av och vad som ger bakslag.
    En dag i taget, det är allt vi får…

  32. Anna Voltaire skriver:

    Jag skrev en självhjälpsbok efter mitt elände….
    http://www.voltairesvardag.com/?p=1930

  33. Carina skriver:

    Känner igen mig så väl i det du skriver. Har varit sjukskriven i tre omgångar med några års mellanrum för utmattning. Man blir tyvärr inte sig lik efter det. Särskilt stor sorg känner jag över att inte orka med det sociala livet. Det mesta är fortfarande mer jobbigt än roligt. Längtar såå efter glädjen igen. Ta hand om dig!!

  34. Katarina skriver:

    Tack för din text! jag som närstående till en person som gått in i väggen har sett precis de här tecknena! Men frågan är hur får man hjälp? Vad är ”rätt hjälp”? Att bara vara deltidssjukskriven utan stödsamtal eller annat som får den sjuke att inse sin sjukdom känns bara som en förlängning av personens lidande. Hur gjorde du? Slutade du helt arbeta och hur länge och i kombination med vad för hjälp?

  35. Jenny skriver:

    Tack för att du delar med dig Jessica! Känner igen mig i det du skriver.

  36. Anki skriver:

    Åh, du satte huvudet på spiken! Exakt som du känner jag mig, trots att det är 8 år sedan … Skönt med igenkänning, men samtidigt en känsla av sorg när jag tänker på att jag aldrig blir som jag var innan. Just behovet av luckor där man bara kan vara och att de mesta sociala händelserna tar så mycket energi att det inte blir roligt…
    Att minnet är så dåligt att jag ofta känner mig dum…

    Tack för att du delar med dig!
    Önskar Dig allt gott!
    /Anki

  37. Kicki skriver:

    Släpp din kroppsliga fixering. Häpnar över din ängslan över hur du ser ut. Tyckte du verkade vara så mjuk o trevlig när jag såg dig på tv. När jag började läsa din blogg blev jag förskräckt; Tränar som en tok. Vad är det du jagar? Är du stressad över att din pojkvän är så mycket yngre? Släpp alla krav. Även om killen nog sticker så småningom har du ju barnen kvar. Livet har mycket att ge även om man inte är 27 år och pinnsmal, hahaha!

    1. Susanne skriver:

      Men hallå Kicki. Vadå kroppslig fixering?? Man kan träna av många olika anledningar. För att må bra, trivas med sig själv etc. Om du blir så förskräckt kanske du ska läsa en annan blogg… Tycker inte Jessica verkar så ängslig. Cool kvinna som står för den hon är. Mänsklig!

    2. jessicaalmenas skriver:

      Du har ju uppenbara problem med dig själv och din självbild. Det är tråkigt att du väljer att spilla över den bitterheten på andra. Kram på dig och hoppas du får det bättre i ditt liv 🌸

  38. Susanne skriver:

    Så länge sedan och jag har förträngt så mycket. Var sjukskriven i 8 månader för 15 år sedan. Fastnade när jag läste det du sa om splittrat fokus. Stämmer så himla bra och jag har inte tänkt på att det kan hänga ihop med min utmattning eftersom det gått så lång tid.
    Har fortfarande svårt att fokusera när det är mycket ljud runtomkring.
    Känner mig osmart ibland fast jag vet att så inte är fallet. Behöver koncentrera mig för att inte tappa fokus.
    Har ett bra liv för övrigt och gör det jag mår bra av. Gör en lista (mina mål) men deppar inte om jag inte uppnår dem. Man kan alltid sätta upp nya mål 🙂

  39. Monika Svensson skriver:

    Hej Jessica!
    Läser och förstår precis! Gick i väggen 2000! Då var mina grabbar små och det var för mycket av det mesta. Jag har levt med sviterna av detta sedan dess och framförallt blev ju inte huvudet/hjärnan som den skulle igen. Tills jag för ca två år sedan fick rådet att börja ta en balansolja! Jag gjorde så och efter bara ett par veckor försvann ”suset” och ”flimret” i huvudet! Fantastiskt! Jag berättar jättegärna mer då detta har blivit mitt nya jobb efter det. Det känns helt fantastiskt att kunna hjälpa fler till en bättre hälsa! Ser fram emot att höra från dig.
    Kram Monika 🍁🍂☀️

  40. Ebba skriver:

    Jessica! Jag läser aldrig bloggar eller följer några sociala sammanhang på internet men fick höra av en vän att du skrivit gällande utmattning. Har aldrig kommenterat något så du förstår att du berört mig 😉
    Tack för att du väljer att dela med dig då det hjälper andra att inte känna sig ensamma. När vi vandrar omkring i vardagen ser vi alltid andra människor och de flesta ser ut att ha det bra. Vi ser aldrig hur det är på ”riktigt”. Därför blir det så befriande att du och alla andra som har kommenterat kring detta visar att vi inte är ensamma…🙏🏼 Jag är ”avundsjuk” på människor som inte är känsliga för ljud, ljus, folksamlingar, stress osv.

    Just sorgen är så påtaglig och det beror väl på att vi måste ta farväl av en tidigare version av oss själva som inte fungerade (tydligen)… I mitt fall har jag också fått arbeta hårt med skammen… Men huuuur lång tid ska det ta innan jag blir ”normal” och bidrar som samhällsmedborgare? Har jag kanske blivit lat på köpet? Jag förstår logiskt att det inte är så men alla känslor och tankar försöker ivrigt hjälpa oss framåt för att finna det gyllene svaret. Vad är det för fel på mig? Hur fixar jag mig?

    Men vi får väl alla ha tålamod och ha tillit till att någonstans där framme har vårt nya jag format sig och att vi Sedan länge glömt den version av oss som vi idag sörjer och längtar efter… Säger bara: ”I SURRENDER NOW”

    Önskar dig Jessica och alla andra allt gott! 💕 Ebba

  41. Sofia skriver:

    Känner verkligen igen mig. Det sociala (äter gärna vid datorn istället för i matsalen på jobbet t ex och blir jättetrött av sådant jag tidigare fick energi ifrån) och det där med att bli avbruten när man är koncentrerad på något – då är det kört sen!

  42. Mathias skriver:

    utmattningsdepression är ett sätt för kropp och själ att tala om för dig att det inte finns något annat än här och nu, allt annat är en illusion.

  43. Angelica skriver:

    Vilket bra inlägg, så tänkvärt och verkligen huvudet på spiken det där med hjärnskada. Så sant. Har inte varit utbränd men stressar ihjäl mig ibland för egentligen ingenting. Har inga barn, inget heltidsjobb men så har jag pressat in studier, helgjobb osv. istället för att kompensera. Jag går nu och oroar mig för hur det kommer bli när jag snart, ny exad, skall få ett heltidsjobb och så småningom kanske få barn – samtidigt. Blir orolig att jag inte pallar..Tack för fina tankar kring detta!

    http://www.angelicahellgren.se/ovrigt/__trashed/

  44. Morgan Grönqvist skriver:

    Hej!
    Så fint och så mycket jag känner igen mig i det du sätter ord och bokstäver på…..håller på att komma tillbaka efter en utmattning och känner precis så som du du skriver….. tack Jessica! Vet att jag inte är ensam om att ha drabbats av detta men det kändes väldigt skönt att läsa det du skriver och igenkänningen, tack!
    Morgan

  45. Linda Se skriver:

    Jag känner igen mig exakt i det du skriver. Det känns så fint att få ord på det jag känner och känslan av att inte vara ensam. Många skriver om utmattning och depression och man känner igen sig endel. Dina ord är mina ord, tack ❤️

  46. Ann-sofie skriver:

    Känns som du skrev om mig ..
    Har alltid varit otroligt social och stort umgänge, fixade middagar och var den som alltid var glad o roade folk. Men för 8 år sedan fick jag en djup depression som jag inte förstod då var en utmattning. Kom upp på benen igen med ssri preparat efter bara ngr månader. Men det höll i ca 1 år sen dundrade jag rätt in i kaklet igen utan att förstå vad som hände. Jag var så sjuk att jag inte kunde sova inomhus på 4 månader för det kändes som jag skulle brinna upp i kroppen. Fick många jobbiga symtom som att hörseln försvann vid flera tillfällen , hjärtat rusade, allergier med anafylaktisk chock som följd, yrsel så jag inte kunde gå mm. Idag är jag en halv människa med bestående skador på hjärnan.
    Jobbar 50% , umgås med folk väldigt sällan, utsätter mig inte för stökiga miljöer ( där allt det roliga händer) handlar på ledig dag kl 07:00 när Ica öppnar för att slippa möta människor. Jag saknar oxå mitt gamla jag ! Vill kunna träffa tjejgänget , skratta och dansa..
    Vill så mkt mer men det går inte , tro mig jag har testat flera ggr men min huvud o kropp vet inte längre skillnad på positiv o negativ stress.
    Jag har oxå min man som är helt fantastisk med att finnas där , skrattar åt min glömska o säger att att jag är bäst ändå.
    Det fattas stor kunskap om denna skitsjukdom bland så många läkare och människor, är så tacksam att du hjälper till att sprida kunskapen och sanningen om hur det är att ha utmattningssyndrom.
    Tack fina Jessica!

    1. Ebba skriver:

      Åh, så ledsamt och så igenkännande!! Hoppas du får fler och fler ljusa dagar…

  47. Jocke skriver:

    Krya på dej ❤❤❤❤❤❤

  48. Tina Nyman skriver:

    Hej Jessica.
    Wow säger jag bara. Vi är såå lika i våran resa genom utmattningsresan. Jag känner igen mig oerhört mycket. Och jag känner verkligen hur olik jag är mig själv. Jag insjuknade nov 2014. Det har varit min tuffaste resa och även min mest smärtsammaste. Jag blev lämnad av min pojkvän mindre än 1 vecka efter jag blev sjuk. Min kropp stängde av, minnet försvann och jobbigaste är att fråga min dotter om vi varit på semester eller glömma allt vi pratat om bara 5 min innan,jag har problem med kortminnet efter att min kropp stängde ner i en månad. Jag ber alla om ursäkt i början och grät för att jag inte mindes var vi gjort eller pratat om. Veckor har jag ingen koll på än idag. Under lång tid så sa jag att varje dag var lördag. Vilket innebar att fredagen stämplade jag ut från jobbet, o jag kom aldrig till söndagen för den innebar att börja förbereda för jobb igen på måndagen. Jag jobbar i vården och gjort i nästan 25 år. När jag väl börjde jobba igen för 20 månadet sen så blev den starten urtuff. Jag kände verkligen att mitt jobb inte längre var något för mig. Jag hade inte samma ork,energi eller glädje längre i mitt yrke. Så mitt i allt skadade jag ryggen på jobbet. Ett diskbråck var ett faktum. Jag var inte riktigt frisk i min tillbakagång från utbrändheten och allt föll samman med ryggskadan. Nu har fk bestämt att jag inte ska jobba längre i vården. Vilket är en lättnad. Men frågan är om de går med på mina önskemål. Föreläsa. Det är mitt mål och har varit länge. Sen innan utbrändheten tog över. Det är mitt nya mål i livet. Och den resan ser jag framemot. Vi har bara detta livet här och nu. Vi måste göra det bästa av det. Och lära sig leva med den personen man formas om till. Och göra allt för att inte falla tillbaka till den mörkaste tiden. Det var och är en prövning. Dags för nya livet att formas.
    Tack för din berättelse. För du satte ord på hur jag känner det och lite av hur min resa såg ut.
    Fortsatt krya på dig. Kram från en som förstår den resan.

  49. Maj Hedin skriver:

    Hej Jessica! Det du skriver är som om det handlar om mig. Jag blev utbränd 2002, alltså för 15 år sedan! Och jag får fortfarande kämpa varenda dag för att få ihop dagarna. Har precis som du skriver tänkt att jag har fått en hjärnskada. Jag blir aldrig den jag var innan. Förr var jag impulsiv, snabb och ville ha roligt. Höll ett högt tempo. Var effektiv och hade många järn i elden samtidigt. Nu klarar varken hjärnan eller kroppen av det längre. Fick fibromyalgi så kroppen orkar ingenting. Måste ta allt lugnt och en sak i taget. Varvat med vila. Problem med fokus och uthållighet. Höga ljud. Sorl. Svårt att läsa böcker, som jag alltid älskat förr. Kan inte koncentrera mig och fokusera. Får panikkänslor. Samma när jag slår upp en dagstidning. Känns som jag blir överfallen och måste lägga ifrån mig tidningen. Det blir för mycket intryck. Svårt att umgås med fler än en åt gången. Meningslöst prat klarar jag inte. Ja listan kan göras lång. Livet blir aldrig som före utbrändheten. Men rätt så bra ändå, mer äkta och på ett djupare plan. Varmt lycka till Jessica på din resa och tack för att du berättade ❤️

  50. Susanne skriver:

    Tack för du tar upp utmattning.
    Jag insjuknade i januari 2017 och är än inte bra. Jobbar bara 50% sjukskriven resten.

    Jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Jag undrar oxå när blir man bra? Allt får ta sin tid.
    Tack 😍

  51. Margaretha skriver:

    Hej Jessica💖 Det du skriver är som om det handlar om mig. Jag blev utbränd 2000, alltså för 17 år sedan! Och jag kämpar fortfarande varenda dag för att få ihop dagarna. Har precis som du skriver tänkt att jag har fått en hjärnskada. Jag blir aldrig den jag var innan. Förr var jag impulsiv, snabb och ville ha roligt. Höll ett högt tempo. Var effektiv och hade många järn i elden samtidigt. Nu klarar varken hjärnan eller kroppen av för många ”måsten”, får som panik i kroppen när det blir för mycke i almanackan och det är när det är mer än 2 saker på 1 vecka 🤔Måste ta allt lugnt och en sak i taget. Varvat med vila. Problem med fokus och uthållighet. Höga ljud. Sorl. Svårt att läsa , som jag tyckt om att göra förr men tack och lov så upptäckte jag E-böcker 😀. Svårare att koncentrera och fokusera. Får panikkänslor.Blivit en lite enstöring. Svårt att umgås med fler än en åt gången. Meningslöst prat klarar jag inte. Ja listan kan göras lång. Livet blir aldrig som före utbrändheten. Men rätt så bra ändå, mer äkta och på ett djupare plan. Varmt lycka till Jessica på din resa och ta en dag i taget och lära sig att säga nej 💖 och tack för att du berättade ❤️

  52. Marie skriver:

    Känner igen mig .Tack för att du delar med dig ❤️

  53. Linda skriver:

    Tack för att du belyser detta och står upp för oss alla i samma situation! Det dåliga samvetet som plågar mig ofta och oförståelsen i omgivningen mildras pga dig. Det påverkar iaf mitt tillfrisknande väldigt mycket <3..
    Jag ritade vårt nybyggda drömhus och höll i alla trådar tillsammans med heltidsjobb och blev förälder i samma veva. Flyttade från lgh i stan till det stora huset med stor tomt och stora trädgårdsambitioner. Familj och vänner checkade ofta in och ut flera dagar efter, en till bebis kom. Kämpade för att förenkla livet och läste heltid första tiden av föräldraledigheten, bytte jobb till ett nytt närmare- detta blev spiken i kistan. Säljjobb med för högt satta mål, määängder av möten, nya regler och information( finansbranchen) och många olyckliga sönderstressade kollegor. Dessutom konstanta påminnelser om omstruktureringar som innebär att mitt jobb inte skulle finnas kvar. Detta var snart 1,5 år sen. Blev sjukskriven och har sovit mellan 10-18 h per dygn sedan dess, men ändå konstant trött. Undviker allt socialt, lägger den lilla energi jag har kvar på barnen. Säljer nu vårt drömhus som mer känns som ett fängelse pga allt jag vill men inte kan göra. Flyttar sedan till en lägenhet och skippar alla måsten för att förhoppningsvis börja kunna bygga upp mig själv. Tacksam över min man som drar ett enormt lass och att mina barn är lyckliga iaf. Livet handlar om annat nu…
    Önskar er fina lycka till med återhämtningen och tack för att ni ger mig styrka och inne känner mig ensam i detta <3

  54. Monica Andersson skriver:

    Hej Jessica 🙂
    Någon hade länkat ditt inlägg i en Facebook-grupp för andra utmattade så då hittade jag hit.
    Gick in i ”väggen” för drygt 7 år sen, började återhämta mig så smått efter några år…..fick dotter med svår kolik, och med en sambo som inte har förmåga/vilja att stötta så kraschade jag ännu djupare den gången…..när jag ”borde” varit i den rosa bebisbubblan 💔😞
    Känner så väl igen frustrationen du beskriver över att sakna sitt gamla jag, det gör så ont att börja inse att det kanske aldrig går över……..men idag, 7 år senare och trots att jag är mitt i en turbulent period i mitt liv med separation och osäkerhet över var jag ens ska bo om några veckor, så har jag hittat glädjen igen och accepterar det jag inte längre orkar……och idag skulle jag inte ens vilja bli den Monica jag var innan kraschen 😊
    Så håll ut Jessica, livet kan till och med bli bättre än förut när man ”kommer upp till ytan igen”
    Stor kram ❤️

  55. Helena skriver:

    Det hade kunnat vara mina egna ord. Tack för att du belyser och delar med dig. Kram <3

  56. Stina skriver:

    Det hade kunnat vara min ord också, näst intill på pricken. Drabbades också 2015 efter 3 års negativ stress och kämpar varje dag för att bli så frisk som möjligt. Stort tack för att du delar med dig! Kram

  57. Mia skriver:

    Nästan på dagen 10 månader efter min krasch har jag fortfarande svårt att acceptera läget. Jag…sjukskriven…utmattad…det fanns liksom inte!
    Men inser mer och mer att detta är en allvarlig folksjukdom som så många drabbas av, men ofta i det tysta. Det är så tabu, men det är lätt att ha åsikter om drabbade…fast bakom ryggen och helt utan kunskap och förståelse. Så tack för att du ger din bild av sjukdomen och vägen tillbaka. Jag är precis där i början på vägen tillbaka…eller vägen till det nya livet. En guppig väg med toppar och dalar. Men vi kämpar på!

  58. Lars skriver:

    Hej Jessica
    Jag känner väl igen mig i det du skriver och det är jättebra att du lyfter fram ämnet. Jag träffade väggen med besked för nästan 10 år sedan och var sjukskriven i drygt ett år. Med rätt stöd från omgivningen (läkare, anhöriga, mindfulness m.m.) måste jag säga att jag nu är en betydligt bättre version av mig själv än vad jag någonsin varit. Även om det tar tid, för det gör det, kommer du också att hitta en bra väg framåt och faktiskt riktigt, riktigt njuta av livet! Ha det bäst!

  59. Patrik skriver:

    2016 var året min utmattning var ett faktum.. Kommer så väl ihåg att livskraften försvann, jag blev liggandes på soffan med krampande händer, svettningar och en känsla av att hjärtat kommer sluta slå snart.. Jag tänkte ”vad är det som händer, kommer jag dö nu 34 år gammal!?”
    Jag, säkert som många andra började analysera kroppen, scanna allt som hände och kändes fel. Yrsel, panikångest, minnet sviktade, hjärtklappning med extra slag, stel i kroppen/ryggen, ont i magen, synen började svikta..mm
    och vilken läkare jag än gick till så säger alla samma sak.. ”du är stressad grabben, ta det lite lugnt”, men hur f_n tar man det lugnt ??
    En stor del av själva läkningen för mig var/är att läsa om andra som haft det, eller söka på nätet om experter som skrev om sjukdomen.
    Kunskap är makt, även i dessa fall..
    Jag var som alla andra skriver en social person innan som var omtyckt och rolig.

    Keep up the good work! Det kommer en dag även i morgon!

  60. Therése skriver:

    Känner så igen mig, Jessica. Jag har gjort samma ”resa” och kämpar fortfarande med att komma tillbaka. Hjärnan är inte som den varit och det fantastiska minne jag än gång hade är väck. Jag behövde ingen almanacka för den hade jag i huvudet, liksom min att-göra-lista. De punkter du nämner har jag samma issue med. Ljudnivåer är sjukt jobbiga, ogillar sammanhang med mycket folk för jag blir helt slut.

    Du är inte ensam. Jag är jätteöppen med min situation i sociala medier etc för att inte bidra med det tabu som ofta råder kring det här. Det är så himla bra att du också gör det.

    Kämpa på, Jessica! Vi är många som gärna kämpar med dig.

  61. Kiki skriver:

    tack min älskade Jessica att Du öppnar dörrar till dagens värklihet så lever vi föräldrar i Sverge idag stress och stress man har inte tid ens att vara hemma med sina sjuka barn om jag är sjuk det är bara ta alvedon ”hjälper för alla sjukdomar”helt fantastisk är det nån håller med mig 😂HurJa alvedon det är historia till slut gick jag över till ”avancerat ” medicin” hur kundde sjukvården behandla mig sååå illa .jag hade panik ångest två till tre dagar på dygnet med två barn en 4 månader och fyra år jag vet inte hur jag har klarat mig i huvudtaget 🤧Än idag ätter jag ångest dämpandde medicin fast det har gått många år när jag blev utbränd på grund att jag ville sååå mycket . Men man måste välja men i entligen varför måste man välja mellan arbetslivet och familje livet ? Är det inte själv klart att unga meniskor vill arbeta och ha barn en älskad familji där alla i familjen är lyckliga hela sju dagar i veckan och slipa vin på fredagar för att dempa ångest ”Fan att jag är inte kunglig”

  62. Matilda skriver:

    Känner igen mig så himla väl. Jag blev milt utbränd under sista året på gymnasiet, för fyra år sedan. Jag lever fortfarande med många av de ”biverkningar” du nämner men hoppas att jag ska lära mig handskas bättre med dem. Pluggar på högskola nu och jag gråter ofta för att jag känner att jag inte passar in, att jag aldrig kommer att kunna passa i arbetslivet. Jag behöver ofta lediga dagar då jag bara stirrar upp i taket i ett mörkt sovrum, orkar aldrig ta den där ölen efter skolan som man bööör för att man är student, blir gaaalen på människor som tuggar tuggummi ljudligt, behöver mycket längre tid för att förstå saker när folk berättar för mig (läsa går dock bättre), kan bli irriterad när folk ställer frågor när jag pluggar pga att de avbryter mitt ”flow” som jag är inne i, osv.. Usch, Jag beskriver ju en vidrig människa. Skönt att skriva av sig dock.

    Ta hand om dig!

  63. Stina skriver:

    Tack för att du som offentlig person vågar berätta och förklara vad det faktiskt innebär att drabbas av detta elände. Det är så många där ute som inte förstår och som bara anser att man ska rycka upp sig och inte vara så förbaskat lat och känslig. Samtidigt kämpar man själv med att hålla näsan över vattenytan och överleva dagen. Som du säger, det märks ju inte utanpå hur dåligt man egentligen mår. / Kram

  64. Anna skriver:

    Tack för att du tar upp o delar med dig av detta. Jag känner så otroligt väl igen mig.
    Precis som du skriver så syns det ju inte utanpå hur man mår
    Kram

  65. Vissen skriver:

    Tack Jessica för att du delar med dig!
    En fråga hade du symtom som darrighet och utebliven mens före utbrändheten? Jag jobbar rätt mycket tycker jobbet är super kul, men jobbar alltid övertid och har en familjemedlem som är svårt sjuk.
    Du fick mig att fundera lite. Men kanske går det över för mig.

  66. Lina skriver:

    Tack Jessica för detta inlägg och även ”du är inte ensam”-inlägget. Det är sanslöst skönt att höra någon sätta ord på precis det som jag själv känt och fortfarande känner. Jag fick diagnosen i december 2014. Jag var hemma på heltid till september 2015 och rehabiliterade mig tillbaka till heltid i januari i år. Jobbade heltid i 6 veckor och sen åkte jag dit igen. Ett bevis på den skörhet som alltid kommer finnas med och så fort livet inte är vattentätt heluppstyrt (vilket är så svårt att få till) så kapsejsar skeppet som är jag. Nu är jag efter många månader på gång tillbaka till jobbet igen på 25%. Inser att jag alltid kommer ha med mig detta. På ont. Å i viss mån på gott. Men säkert är: vi måste fortsätta att prata om det här. Tack för att du belyser ämnet! Det är till stor hjälp – för oss som är drabbade och för samhället i stort.

  67. Marie skriver:

    Läste i en av kommentarerna om en som blivit förlamad pga utmattning. Samma sak hände mig för ett och ett halvt år sen över en natt, efter 14 år som utmattad. Läkarna hittar ingen förklaring. Sitter fortfarande i rullstol. Personen i kommentaren blev tydligen frisk efter 10 år, så det låter ju ändå hoppfullt.
    Tror att långvarig stress kan ligga bakom många ”oförklarliga” sjukdomar.

  68. Fialia skriver:

    Det är 17 år sedan jag gick i väggen pga för mycket arbete som civilingenjör samt en reumatisk sjukdom jag haft sedan barnsben. Jag har fortfarande sviter av sjukdomen som koncentrationssvårigheter och ljudkänslighet. Detta kommer förmodligen följa mig resten av livet men jag har hittat metoder att hantera detta. Jag tar en dag i taget. Jag älskar mitt liv trots sviterna av utbrändheten och den ständiga värk jag lever med 24/7.

  69. Helena Lund skriver:

    Tack! Det där med social fobi känner jag igen mig så mycket i! Tycker själv det är jättejobbigt att jag drar mig från att vara med folk. Något av det mest energikrävande för mig är att vara ensam tillsammans med en kompis för då känner jag press på mig att hålla igång samtalet vilket orsakar stress och trötthet hos mig. Har också turen att ha världens mest stöttande pojkvän som är bäst på att hjälpa mig att varva ner och framförallt märka när jag kör på för hårt. Jag har väldigt lätt för att falla tillbaka i mina gamla hjulspår och krascha vilket inte är roligt. En positiv sak jag dock fått ut är att jag har blivit väldigt duktig på att sätta ner foten när jag tycker att någon försöker trampa ner mig 🙂 tack för att du skriver sådant här och pratar om det i träningspodden, det ger mig inspiration 🙂
    Kram

  70. CW skriver:

    Jag vet inte var jag skall börja. Jag bara gråter när jag läser ditt inlägg.
    Jag är troligtvis fortf. i en fas där jag ljuger för mig själv – stenhårt. Varför gör jag det? Skam, tecken på svaghet/brister troligtvis. Behöver ändra min syn – för min egen skull. Jag är mitt i smeten i detta. Mitt i – ”det är mitt ansvar nu, mitt agerande som resulterar i hur allvarliga just mina skador skall bli.”

    Oavsett hur många som sagt till mig att mitt sätt att leva inte håller så har det aldrig riktigt nått fram. För jag har inte varit redo. Mina aktiviteter och mina träningar av alla dess former håller nu inte längre. Jag som har levt för träning. Träningen som blev min kommunikation med mig själv i så många år. Min flykt, min avstressning, min trogna bästa vän. Löpningen framförallt. Nu kämpar jag med att lämna all typ av träning/lägga den åt sidan tills vidare. Vet bara inte hur man gör. Jag vet inte hur jag skall leva på nytt. Svårt att hitta rätt. Att bara röra mig normalt (som en promenad på 30-60 min) funkar inte det heller längre. Ett av mina problem är att erkänna att jag kan ha missbrukat makten av att vara värd över min kropp och min själ. En riktigt dålig värd från och till. Jag har ofta blivit beskriven som en väldigt energisk och glad tjej på livets olika plan. En tjej full med bensin. Men tanken är nu slut. Och nu har min egen kropp mig i sin järnhand. Den styr – och går jag emot vad den säger, då kastar den ned mig, med kraft av olika slag och därmed tillika olika hårda fall. Jag blir straffad av att inte ha varit en bra värd för min kropp & själ. Det är så det känns. Vilket i sin tur kan bidra till en känsla av en enorm besvikelse – på sig själv.

    Lättast har varit att undvika och absolut aldrig läsa exempelvis sådana här inlägg eller något av de papperna som psykologer gett mig. Inte en chans att jag läste det. Nästan lite lustigt hur jag nu insåg att jag förmodligen har storljugit för mig själv. Gör ont. Vad som gör ännu ondare är besvikelsen som kommer med detta: att jag inte har tagit hand om mig själv och min kropp. Upplevs ju nästintill så destruktivt, trots att det enda en gjort är att försöka leva. Leva för mycket? Vara för mycket? Kanske det. Har vägrat att ta ner garden för psykologer m fl. kring allt som egentligen handlat Om Mig Själv. Alltid lyckats vända på det. Smart tjej säger dem men jo..inte hjälpsamt i sådana här situationer där man upplevs vara sin egen största fiende.

    Haft så svårt att erkänna. Efter år av förtvivlan och brist på förtroende och trygghet från en del människor i min närhet, si och så många svek, både fysiska och psykiska, ledde till en del hårda insikter, vilket i sin tur ledde till en nystart med tre motton: 1. lita aldrig på någon. 2. visa aldrig dig svag. 3. Gå din egen väg. Detta var ca.7 år sedan. Två av dessa förstnämnda arbetar jag uppenbarligen fortfarande på att ändra. Inte låta dem kallas motton längre.

    Jag har i alla fall längs denna väg, lyckats med så mycket. Alltid på egen hand. Lyckats med så många milstolpar, både privat och karriärmässigt. Stora planer framför mig och så taggad inför min framtid, min väg. Finns ingen som kan ta det ifrån mig. MEN. Så finns ju detta. Jag kallar det ”den mörkare sidan”. Det där som alltid, ständigt drar ner mig. Som att det bara står och väntar. Hånflinar när vi möts. Jag arbetar mig tillbaka, upp, upp, upp men där står det tillslut ändå – och bara drar ner mig. Lika lätt som ett andetag. Som en fjäder. Mörkret faller på där oförklarliga smärtor silar ut längs kroppen. Huvudet piper. Allting snurrar. Varenda körtel i kroppen svullnar och KÄNSLAN av febersvallningar kommer som på beställning. Detta pågår alltid i dagar, veckor i sin följd. Det apatiska kommer snabbt och det sociala byts ut mot känslor av rädsla, trötthet och avstängdhet. Jag har aldrig riktigt låtit mig själv erkänna att jag under en lång tid varit värd för just en sådan här typ av sjukdom; jag har ju faktiskt en utmattningssjukdom som läkarna delvis säger, det tillsammans med infektioner som nästintill nu kallas för kroniska har resulterat i ett helsike för mig. Dubbelt så hårt arbete både i karriären och i förhållandet. Verkligen dubbla så hårda ansträngningar, svett och tårar. Men det är OK. Det är OK. För om det nu är så och jag erkänner det; kan alla fysiska smärtor bli mildare då? Kanske rentav försvinna? Vem vet. Jag provar allt vid detta laget. Därför skriver jag nu även här. Jag har en lång historik bakom mig med läkare, läkare, läkare, akuttmottagningar osv. Förra året kom mina värsta fysiska åkommor som bara spred sig i kroppen – ingen vet fortfarande riktigt varför. Det har rotats i gamla bilolyckor, hästolyckor – vad som än kan ha givit mitt huvud en smäll som skall kunna orsaka extrema ”anfall” i nervsystemet som leder ut till ovannämnda symptom – men fortfarande inget funnet. Jag finner mig i ett hamster-hjul.

    Just detta inlägget lyfter, enligt mig, fram, de absolut värsta delarna med utmattning. Jag vet bara inte vad som kom först för min del. De fysiska ständiga sjukdomarna eller de psykiska åkommorna. Spelar troligtvis ingen större roll. Kropp & själ går hand i hand, jag vet det nu. Gråter i denna stund, för här ligger jag, sedan mitt 2000:e försök att resa mig, att komma tillbaka på banan igen, så tidigt som i söndags – och jag än en gång totalt misslyckades. Att försöka gå min söndagspromenad för tre dagar sedan blev ett stort misstag. Hur lär man sig? Energifördelning, stressfördelning – hur lär jag mig när, var och hur? Saknar min träning så. Men börjat acceptera att jag måste bli frisk först. En gång för alla.

    Kom hem i söndags efter promenaden och helt plötsligt bara vände allting. Mina tankar fumlade runt i dubbla tempot i takt med att öronen pep. Huvudvärkens dunkande kom som ett brev på posten. Tankarna gick; Promenaden var för lång, eller? Fanns energin aldrig där till att börja med? Energin var nu som bortblåst. Kroppen skrek i smärtor, psyket fallerade och med detta kom den grövsta ångestattacken jag haft på länge. Jag har aldrig pratat med någon om detta. Endast min partner som vet. Och han är inte här för tillfället. Vilket är ok, nästan skönt att han slipper se.

    Med detta kommer den ständiga kraftiga yrseln, de kraftiga huvudsmärtorna och huvudvärk. Ett lock som trycker i bröst, kropp & knopp. Fysiskt bara trycker, som det där locket som sjuder vid kokningsgränsen. Det är som att inre smärtor blir till en samlad stor sorg som inte längre får plats i ens lilla kropp. Tårarna bara rinner. En gråt som givetvis inte går att förhindra om en ens försökte. Försvagad i varenda muskel. Har inte kunnat resa mig ordentligt eller göra ett bra mål mat. Ingen aptit. Går bara på toaletten. När dessa symptom nu utlöstes för 150:onde gången, så blev jag enligt vanlig rutin livrädd bara jag tänkte på arbetet, träning el någon miljö där någon annan människa vistas i. Det var inte längesedan som jag för första gången någonsin började gråta framför en av mina chefer. Jag var inte ledsen – men mitt under vårt möt blev jag apatisk, zonade ut och tårarna började bara att rinna. Ostoppbart. Så nu är jag hemma sjuk igen. Kan bara inte. För svag. Kan inte gå och handla. Känns för tungt, jobbigt med människor.

    Såhär har jag haft det i kommande perioder i ett par år från och till, men mest sammanhängande sedan förra året i augusti, då grova fysiska smärtor startade i kroppen, i skelettet och kroppen gav vika. Är för övrigt alltid glad, ingen ledsen person MEN har börjat fundera på om jag gått med utmattningssyndrom i så pass många år, att min kropp & själ ligger och vaggar i en depression utan att jag själv ens förstår det? Dags att bli medveten. Att få lov att säga ”well done” är ju så mycket bättre än ”well said”. Tyvärr lättare sagt än gjort. Men försöker.

    Efter söndagens bravad, ligger jag nu än en gång i sängen, sover mest om det går. Vaknar jag så vänder jag mig bara om. Är så trött. Tvingar i mig det nödvändigaste i matens och dryckens väg. Skriver nu av mig här då jag ”vänt min psykolog ryggen”. Delvis pga förlorat hopp och tro om att det skall hjälpa. Men också en stor del pga att det blev för stressigt så fort psykologmötena blev ett måste för mig. Inte talat med någon, sköter oftast mina ”anfall” själv/helt privat. Tror att jag är stark nog men vet inte hur länge en kan resonera så. Osmart.

    Skriver nu detta, delvis mycket för min egen skull, för att veta att jag inte är helt avstängd. Vill göra något. Känna något annat än det jag (inte) känner. Vill inte heller låta tankarna spinna som de gör vid vaken tid. En ny metod är att skriva av dem, föra dem vidare till någon annan om möjligt. Hoppas ok. Har alltid underlättat för mig att skriva.

    Blivit för tyst här just dessa dagarna så tack för att jag fick läsa ditt inlägg vilket bidrog till att jag faktiskt vågade DELTA vilket även det är så oerhört viktigt. Tack Jessica!

  71. Sara skriver:

    TACK för att du sätter ord på detta. Det skulle kunna vara jag som skrev detta ❤️ Att känna sig obekväm i sin egen personlighet eller inte känna igen sig i sin person, det är så hemskt.
    Kram och tack än en gång

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.