Nyårslista för 2018

Jag ger ju inga nyårslöften utan brukar göra en lista istället. Med mål, tankar, planer. Lite som en karta för 2018. Hur gör ni? Nyårslöfte eller lista? Och vad har ni isf på er lista? Här är min iaf, håll till godo 😀

1. Mindre drama! Har tidigare haft löftet att inte låta någon sätta sig på mig och har tagit massa strider. Nu vill jag ha mindre drama och tänker försöka välja mina strider. Slut med att gnabbas på instagram (om det inte handlar om frågor jag verkligen brinner för). Samt välja bort människor som skapar för mycket drama.

2. Välj positivt! Försöka se det positiva i alla situationer. Tex när det gäller sociala medier. Se de positiva kommentarerna och svara på dem istället för tvärtom, som det ofta är. Ska ignorera det negativa. Tänker också försöka omge mig med positiv energi. Sålla bort det eller de som sprider negativ energi.

3. Gå i terapi för mitt nojande och min oro. Bli mindre Lille Skutt helt enkelt. Katastroftänket ligger alltid nära till hands, måste alltid ha något att noja för. Inbrott, våldtäkt, mord, sjukdomar, brand, barnen osv osv. Det måste få ett slut.

4. Blogga oftare. Målet är 1 gång om dagen, acceptabelt är 4-5 ggr i veckan. Sänka ambitionsnivån något och göra fler inlägg.

5. Rensa mina tre förråd och göra mig av med minst två.

6. Rensa ut garderoben. Sälj, skänk, släng.

7. Köra rehab med foten och armbågen och inte sätta igång för tidigt. Göra det ordentligt. Gå till sjukgymnast. Göra rehabövningar. Läka. Skynda långsamt med att komma tillbaka.

8. Springa ett maraton på en härlig/spännande/intressant plats i världen.

9. Ta upp min basketkarriär och börja spela matcher. Vara med på basketfestivalen i Göteborg.

10. Köra minst 2 30-dagars utmaningar i yoga. Testa bikramyoga.

11. Läsa minst en bok i månaden.

12. Komma i mina kläder igen innan sommaren. Dvs, tillbaka till pre-gravid vikt. Hur? Sundare vanor, sockerdetox, träna. Vet ej exakt vad det innebär i kilon, men gissar på 5-6.

13. Springa ett annorlunda lopp, tex Tjurruset.

14. Njuta! Göra roliga saker! Dvs dricka champagne, grilla när möjlighet finns, älska mycket, spela Ticket to ride, bjuda hem vänner på fest.

15. Ägna mindre tid åt min telefon. Träna på att vara närvarande.

16. Åka på ensam-spa/yogahelg.

17. Få egentid med de stora barnen. Vart och ett för sig. Utan bebis. Gå på bio. Sticka ut och cykla. Gå och fika. Osv.

Välj meny själv 🤗

//I samarbete med Linas Matkasse//

Ni vet att jag inte är ett stort fan av att släpa matkassar från butiken och gärna får maten levererad till dörren.. Och nu kan jag berätta att Linas Matkasse har introducerat en nyhet som jag har fått testa och verkligen gillar! I ”Linas Välj själv-kasse” kan man själv välja vilka rätter man vill laga. Mycket konsumentvänligt om du frågar mig! För när man har barn är det alltid någon rätt i den färdigt sammansatta påsen som de inte gillar. Och jag tycker verkligen inte om att slänga mat, men ibland är jag inte så påhittig att jag kommer på nåt sätt att anpassa rätterna så de ska falla de små banditerna i smaken.

Nu kan man istället plocka sina favoriter från Linas barnkasse, vegetariska kassen och kassen med rätter som tar 15 min att laga. Det blev ett ganska barnvänligt urval för oss den här gången:

– Pizza med rostbiff, buffelmozzarella och vitlökssås

– Kycklingwrap med melon och salsa roja

– Pasta Bolognese med minimozzarella och grönsaksplock

– Mormors kyckling med gräddsås och pressgurka

Vi är en rätt så aktiv familj så det är inte alltid vi äter samtidigt. Igår var det jag som käkade efter resten av gänget och då valde jag (med lite hjälp av min älskade hemmakock Patrik) att göra Pasta Bolognese. Det som blev över värmde jag till barnen idag. Mycket praktiskt! Det blev en klassisk diskbänksmiddag som det blir ibland när man äter själv och är mycket hungrig… Ni som vet ni vet, haha.

Jag har såklart ett härligt erbjudande till er också, ni får testa Linas Välj själv-kasse för 499 kr (ord. 859 kr) och får dessutom en skärbräda från Scandinavian Design Factory (värde 245 kr) på köpet! Klicka HÄR om du är ny kund och HÄR om du är en återkommande kund hos Linas. Koden som gäller är TACKJESSICA.

Perfekt va? 4 av veckans middagar levererade hem till dörren och ni gillar garanterat allt 🤗 Nu ska vi käka kycklingwrap!

//I samarbete med Linas Matkasse//

 

Gråtlåtar

Det är intressant det där med musik. Hur viss musik och vissa låtar kan få fram hur mycket känslor som helst medan man är helt likgiltig inför något annat. Här har jag iaf gjort en lista över de låtar som får mig att gråta nästan varenda lyssning. Eller åtminstone få en klump i halsen.

Mannen i den vita hatten – Kent

Om livets gång. Älskar texten. Om hur man som ung vill passera alla gränser, men som äldre vill man sätta gränserna själv. Ofta börjar jag snyfta redan i introt, men om inte så är det garantigråt när jag kommer till ”Men älskling vi var alla en gång små..” och ”Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö..”. Orkar inte tanken på att vi alla en gång ska dö.

Himlen är oskyldigt blå – Ted Gärdestad

Lite samma tema som ovan. Livets gång och förgänglighet. Att det oundvikligen finns ett slut. ”Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små” och ”..fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå”. En sång som också sjöngs på lilla Ebbas begravning. Ebba som blev ett av offren för terrordådet på Drottninggatan. Grät floder då, och nu när jag bara tänker på det.

Goliat – Laleh

Ni börjar kanske se ett tema här. Livets gång. Barnen som ska ta över. Hur blir deras framtid? När jag var på ungarnas skolavslutning i somras sjöngs den här av 6:orna som skulle gå vidare till högstadiet. Det var otroligt starkt. Tänker på hur det ska gå för mina barn, tänker på den där framtidstron och idén om oändliga möjligheter som de flesta barn bär på.”…vad var det vi skrek där på vägen hem över fotbollsplan – en dag ska vi härifrån”.

1a gången – Magnus Uggla

Återigen en sång där jag tänker på mina barn och att de ska växa upp. Hur fort det går. Hur man önskar att man kunde bromsa tiden lite. ”Varför längtar du, till den dag då du ska fylla sju. Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå. Och det liv som du har, alla tusentals dar, passerar på ett litet kick. Så mens ditt hjärta slår an, passa på om du kan, fånga varje ögonblick.” Fiiint.

Jag och min far – Magnus Uggla

Även här – livets förgänglighet. Och att en dag är även ens föräldrar borta. Har man då hunnit säga allt man vill säga? Förlåta det som förlåtas skall? Magnus Uggla sjunger verkligen Olle Ljungströms låt så äkta, från hjärtat. ”Cirkeln ska slutas, det har jag kvar. Vi ska enas i jorden, jag och min far”

Say something – A great big world

Om en relation som kraschar pga av att man slutar prata. En period i mitt liv tog den här ganska hårt. Och den är fortfarande en gråttrigger.

Hello – Adele

Det är något med Adeles röst som slår an på gråtsträngen omedelbart. Kan också få en lite tår i ögonvrån av Someone like you och When we were young. Också nostalgin då, tillbakablicken. Känslan som jag både hatar och älskar.

Prettiest eyes – Beautiful south

Den här har ni förmodligen inte hört, men den är verkligen värd att rota upp på Spotify OCH glöm inte att googla lyrics för det är texten som är alldeles underbar. Handlar om ett äldre par och hur de har fått sina rynkor genom livet.  ”Now you’re older and I look at your face. Every wrinkle is so easy to place. And I only write them down just in case, you should die.” Vackert om kärlek som varar. En dag ska jag se så på Patrik och så är det med det.

Warning sign – Coldplay

 Att sakna någon så det gör ont är en känsla man är bekant med när man har levt i distansförhållande. Det är en känsla jag hatar men samtidigt tycker mycket om på nåt sätt. Eller när man lät någon gå eller nästan lät någon gå och inte riktigt kan erkänna att man saknar personen och att det kanske blev fel.  ”A warning sign. It came back to haunt me, and I realised, that you were an island and I passed you by. And you were an island to discover”

Tunn – Lasse Lindh

Lyssnade mycket på den här när jag var utbränd. En ”tycka-synd-om-mig-själv-sång” kanman väl kalla det. Undrade mycket om jag nånsin skulle få ljuset i ögonen och glöden tillbaka eller om jag skulle vara tom och trasig för alltid. Som en skugga. Om folk skulle se på mig på samma sätt som han ser på tjejen i sången och undra: vad hände med henne egentligen? ”Du var den sista på jorden, jag trodde skulle slås ner. Vem la sorgen i dina ögon? Vem stal ditt ljus?” och ”Åh du brukade lysa upp, alla rum du gick igenom..”

Det är min gråtlista just nu. Kanske har jag glömt någon. Håller ni med? Fyll gärna på! Jag vill ha fler låtar att snyfta mig rödögd och svullen till. Även om just det där är rätt så personligt. En del sånger förknippar man ju med saker som hänt en och det är därför de berör.

Kaosresan

Det här med jinx hörni.. Man ska liksom inte ropa hej. Allt har funkat skitbra under resan. Med Sam och en miljon bagage och resor hit och dit och hotell osv. Eftersom vi också konstaterade detta så kan ni ge er fan på att ALLT gick åt skogen den sista dagen. Då det var dags för hemresa. Men låt mig säga så här – jag var iallafall snygg i håret.. (går alltid och proffsfönar i USA)

Det började med att vi hade ganska tight connection i Chicago och det blev ju inte bättre när vi fick besked om att flighten var en halvtimme försenad. Man vet ju hur det normalt sett blir när förseningen är en halvtimme, det stannar ju aldrig där. Så jag var lite orolig och stressad redan när vi anlände till flygplatsen (krävs dock inte särskilt mycket för att stressa upp mig, men ändå).

Dags att checka in, och ledsen att säga det men United Airlines är verkligen inte särskilt vassa. Allt tog tid och de hittade ingenting. Familjen bredvid oss hade stått i incheckningen en timme för de hittade inte sonens biljett i systemet. Trots att de hade bokningsnr och biljettnummer osv. Precis samma sak var det med våra biljetter. Först hittade de inte Sam överhuvudtaget och påstod att han inte hade biljett. Sen hittade hon till slut oss alla tre på sträckan Miami-Chicago.

Men det var inte slut där, sen var det samma visa mellan Chicago och Stockholm. Jag och Sam hade ingen sittplats påstod hon och därför kunde hon varken checka in mig och Sam eller skriva ut boardingkort. Hör till saken att vi bokade våra sittplatser i november och det visade jag också henne men inte hjälpte det. Istället tyckte hon vi skulle checka in i Chicago, där vi alltså pga av DERAS förseningar skulle ha ca 40 min att ta oss från ena änden på typ världens största flygplats (överdriver lite men inte mycket..) till den andra.

Jag var inte glad. Rosenrasande faktiskt. Hon skyllde på SAS så jag ringde SAS där jag fick vänta i 20 min på att få svar. 20 min! Och då har jag ändå lagt en herrans massa pengar på att sponsra SAS genom åren, har haft guldkort länge. När jag väl får svar får jag höra att allt ser normalt ut och det ska inte finnas några problem att skriva ut boardingkorten. Det måste vara Uniteds fel enligt dem. Galet irriterande.

Precis när vi skulle kliva på planet i Miami känner vi en välbekant…stank. Sam från savannen hade bajsat, inget snack om saken. Patrik sticker iväg för att snabbt byta så vi kan boarda sen, men det dröjer innan han kommer tillbaka. Och när han gör det är det med en bebis i bara blöja. Fortfarande med lite bajs på benen och här och var. Kläderna hade han varit tvungen att kasta för det hade varit bajs överallt. Man fattar inte hur små spädisar kan bajsa så mycket. Bajs på ryggen, magen, benen, kladdar i det med händerna osv. Det verkar också som om Sam väljer sina tillfällen väl, exakt samma sak hände när vi skulle flyga från Kuba. Haha. Hade heller inte packat ordentligt med ombyte så han fick visa ölmagen i för liten tröja hela resan..

Väl i Chicago hade vi mycket riktigt sjukt stressigt. Vår enda tröst var att det var många som skulle med Stockholms-planet och några hade även drabbats av samma sak som vi, dvs var inte incheckade och hade inga boardingkort. Vi var en liten hjord med svenskar som sprang över hela flygplatsen. Jag med bebis på magen och ond fot och Patrik med 100 kilos last (barnvagn, väskor osv). Var helt genomsvettig när vi till slut kom till SAS incheckningsdisk. Men när problemen fortsatte där då började jag nästa grina. Patrik tvingade mig att ställa mig några meter bort för han som försökte lösa det hela blev så stressad att han inte kunde göra sitt jobb.. Rusar sen genom security, trängde oss före helt skamlöst. Och klarar det! Puh. Genomsvettig och andfådd och inombords stress som inte var av denna värld. Har sällan varit skönare att sätta sig ner, lägga upp fötterna, dricka ett glas bubbel och succéartat få Sam att somna i korgen på väggen (som han vägrade sova en sekund i på ditresan). Vad hände när vi landade då tror nu? Jo givetvis försvann min resväska och Sams bilbarnstol. Och det är fortfarande inte återfunna.

Varför det var så viktigt för mig att komma fram i tid? Vi skulle hämta Dylan på flygplatsen en timme efter att vi landade och han börjar dessutom ny skola imorgon och om vi hade missat planet från Chicago hade jag inte kunnat vara där för honom då. En pirrig och stor dag så klart. Nej, det hade inte alls känts bra. Dessutom hade jag idag pressträff med 5an och Eurosport inför OS så jag åkte direkt dit från Arlanda. Fick tack och lov smink och styling, för jag var INTE fräsch. Haha.. Däremot har jag inte en aning om vad jag sa i intervjuer för jag var så trött och snurrig och jetlaggad. Men kan ju bli underhållande det med

Kuba

En besynnerlig plats på jorden. Kuba. Man gråter ju innebords när man ser alla fantastiska hus som är så förfallna och slitna. Havanna hade kunnat vara en av världens vackraste städer, utan tvekan. Men en fascinerande stad som bör ses är det definitivt. Jag ska erkänna att det fanns vissa utmaningar med att resa dit med bebis.. Tänkte skriva ett eget inlägg om det. Men först – lite bilder.