4 veckor idag 💙

Idag är Sam 4 veckor. Sinnessjukt vad fort tiden går! Får nästan panik och vill bromsa. Det här är förmodligen sista gången jag har en nyföding (tills jag förhoppningsvis får barnbarn om sisådär 20 år..) och snart är han inte ens en nyföding längre. Han växer så fort att man nästan kan se det. När vi var på BVC för 10 dar sen eller nåt så hade han redan gått upp 550 g sen födseln och växt 5,5 cm! Gissar att han har ökar på en del både på bredden och längden även de senaste 10 dagarna.

Själv hade jag ju i princip glömt hur det var att ha spädbarn och hur mycket tid de tar. Det känns ju så fånigt att säga att man knappt har tid att duscha, men det är ju så det är.. Sunkigare har man sällan varit, haha. Inte tvättat håret på en vecka, mjölk- och spyfläckar på alla kläder (dessutom den härliga doft som följer med det..), svarta påsar av jättesize under ögonen, dum i huvudet och slötänkt värre av sömnbristen, totalt kaosstök i hemmet osv. Tja, alla ni som sitter hemma med en nyföding fattar nog. Jag var lite stressad första veckorna över att jag inte hann med nånting, men nu har jag resignerat och insett att jag är hyfsat bunden till soffan (och med en apunge klistrad på kroppen 24/7) en tid framöver. Känns faktiskt bättre när man accepterar att man inte hinner med nånting.

Sam är en kanska krävande och uppmärksamhetstörstande bebis. Han är ständigt hungrig, sover nästan aldrig (inga långa stunder iaf och definitivt inte på natten), OM han sover så är det helst ovanpå mig eller Patrik, vill ständigt ha närkontakt och vara i famnen och gnölar och bökar. Men han är ju oerhört mysig och gosig också såklart! Nu kan vi interagera lite och får lite mer kontakt. Han jollrar och ler mot oss ibland. Det är ju vansinnigt härligt att bara sitta och hålla i och lukta på en gosig, knubbig bebis.

En sak vi har lite problem med är torsk på tungan och i munnen. Ger medicin, men det vill helt enkelt inte gå bort.

OT: säg inte att sommaren är slut redan?!? Har den ens börjat? Orkar inte. Är INTE redo för höstmörker än.

Jo, vi ÄR trötta. Både jag och Patrik. Men vad spelar det för roll, det är ju det här som är livet ändå.

Min kompis och stylist Sara fick träffa Sam för första gången häromdagen. BTW, hur brun och fit är inte hon? Min bleka mammakropp känner ett visst avund. Jag ska erkänna det 😬

 Väst och fluga en helt vanlig dag. Så fort som Sam växer så går det inte att ”spara” på kläder..

Så här sitter vi dagarna i ända. Jag kollar serier eller spelar WF. Sam äter och slumrar ovanpå mig.

 Den klassiska bebisminen. Även kallad ugglefejset. Hoho.

Gäsp, vet inte om det här med mode är nåt för mig tänker Sammy boy när han kör denim all over för första gången.

Börjar dagen med ett litet träningspass i babygymmet.

Min förlossning

Jag vet att ni är många som tycker det är spännande att höra om förlossningen så här kommer en liten sammanfattning. Fattar inte att det redan har gått drygt tre veckor! Som Patrik sa för några dagar sen: tiden har gått så himla fort sen dess – men ändå känns det som om han alltid har varit här. Och minnena bleknar, fortare än man tror är möjligt. Så är det ju, vi glömmer bort både våra förlossningar och den första slitiga tiden med ständigt matande och ständig sömnbrist. Annars skulle ingen få mer än ett barn, haha…

Sista magbilden! Dagen innan förlossningen var så låååång och allt kändes så hopplöst. Som om det aldrig skulle hända. Vi käkade lunch på Orangeriet, promenrade till St Eriksplan och gjorde ett ärende och promenerade sen hem. Hängde i soffan hela kvällen. Trötta, otåliga, rastlösa. Då plötsligt fick jag ett mail på FB från en tjej jag inte känner. Hon jobbade i vården och hade jobbat på en förlossningsklinik i Sthlm tidigare. Där hade hon fått ett recept på en ”hemlig igångsättningsdryck” av några barnmorskor som jobbade där. Hon hade testat den själv och gett receptet till 14 personer. För nästan alla hade förlossningen satt igång inom 12 timmar. Vi bestämde oss för att testa, det kunde ju inte skada liksom. Så klockan 22 på kvällen drog vi till ICA och handlade en del av ingredienserna samt till det dygnet-runt-öppna apoteket vid Centralstationen. Jag drack drycken (som inte smakade särskilt bra) och kände mig mest lite varm och konstig efteråt. Inte dålig i magen som jag hade blivit varnad för att jag kanske kunde bli, men lite smått illamående.

Vid 23.30 skulle vi lägga oss och hörde då ett rejält brak. Ett fönster hade blåst upp i ungarnas rum och vält ner några snöbollar (ni vet de där glaskulorna med vatten och glitter i och nåt trevligt motiv i). Vatten, glitter och små små glasbitar över hela rummet. Suck. Inte vad vi var sugna på. Så det blev till att städa i 45 minuter innan vi äntligen kom i säng. Då var jag svettig och helt slut, men märkte inga tecken på att drycken hade haft någon effekt.

En och en halv timme senare, vid tvåtiden, vaknade jag av att jag hade magknip och var tvungen att gå på toaletten. ”Jaha, nu börjar drycken verka”, tänkte jag och hade inte en tanke på att det kunde vara förlossningen som startat. Men jag kunde inte somna om och väckte Patrik och sa att jag hade ont i magen. ”Då kanske vi ska ringa in till förlossningen?” sa han. Men jag sa att det nog bara var drycken. Och: tänk om det är falskt alarm och vi åker in i onödan. Typiskt mig att tänka så, vill aldrig vara till besvär… Men han ringde in ändå och vi fick beskedet att vi var välkomna in till SÖS. På väg i bilen gjorde det allt ondare och jag började misstänka att det nog var på gång iallafall.

På parkeringen utanför förlossningen kände jag hur det rann lite ner för benen, men var inte säker på om det var vattnet eftersom mitt vatten aldrig har gått förrän förlossningen har varit i full gång. Vi möttes av en undersköterska som hette Malin och fick komma in på ett rum. När hon stod vid datorn och började knappa in uppgifter så forsade det plötsligt ner för mina ben. Och det var inget snack om att det verkligen var vattnet som gick. Tror Malin blev lika förvånad som jag blev så jag var tvungen att fråga själv om jag kunde få nåt annat att ta på mig istället för mina genomblöta trosor och joggingbyxor. Fick en för liten sjukhusrock som inte gick att knäppa över magen, haha. Märkligt hur man i vanliga fall aldrig skulle drömma om att vara naken på underkroppen i ett rum med okända människor, men när man föder barn bryr man sig inte ett dugg om det. Här ligger jag och mitt blottade underliv liksom..

Barnmorskan Caroline läste min förlossningsplan och min journal vilket kändes skönt eftersom det fanns vissa saker som var väldigt viktiga för mig. Att det inte skulle kännas stressigt i rummet, att jag skulle få min epidural, att jag inte ville bli klippt osv. Därefter undersökte hon mig. Tror jag var öppen 3 eller 4 cm (ni ser, har redan glömt!). Minns att jag blev lite besviken, trodde det skulle vara mer.

Jag fick lustgas och det hjälpte mig bra genom värkarna ett tag. Jag andades på ganska bra i masken. Lustgas är rätt så behagligt, man får ett ganska skönt rus och en liten sköld mot verkligheten. Iallafall i början av värkarbetet, innan det börjar göra RIKTIGT ont. Mina värkar var rätt oregelbundna så vi visste aldrig riktigt när det var dags för nästa. Plötsligt försvann bebisens hjärtljud och var borta rätt länge och det var förstås ganska obehagligt. Märkte att även barnmorskan var lite stressad över det. Det visade sig att mätinstrumentet på min mage inte riktigt kom åt hans hjärtljud så hon sätta en elektrod på hans huvud istället. Även den krånglade och hon fick sätta om den flera gånger. Hjärtljuden sjönk i omgångar och var väldigt låga under en period. Till slut fick jag stå på knä i sängen och hänga över sängkarmen för det var bara då elektroden fick ordentlig kontakt. Barnmorskan hämtade även dit läkaren som fick undersöka mig för att kolla att allt var bra med bebisen. Jag hann bli ganska orolig, kändes inte bra. Jag var givetvis tvungen att 100 ggr försäkra mig om att de snabbt skulle plocka ut bebisen om han inte verkade må bra därinne (nojig är mitt mellannamn). Men Patrik var lugn och då blev jag också lugnare. Kändes även skönt att läkaren inte var långt bort och de försäkrade mig om att de hade koll på allt på en monitor där ute. Och Caroline satt kvar hos oss hela tiden efter det, det kändes väldigt tryggt. Om det var stressigt på SÖS den kvällen (vilket jag senare fick höra att det var, det var fullt hela natten) så märkte jag absolut inget av det. Så otroligt proffsig personal. Wow, vilket jobb de gör alltså!

Värkarna började göra allt mer ont och blev svårare att hantera med bara lustgas. Jag hade tidigt bett om att få epidural och ville att den skulle läggas i tid innan smärtorna blev för jobbiga. När jag födde Dylan fick jag den i precis rätt läge och jag minns inte Dylans förlossning som särskilt smärtsam överhuvudtaget. Tyvärr var narkosläkaren upptagen med att lägga en annan epidural som strulade så det tog ganska lång tid innan hon kom till mig. Vid det laget hade jag varit näst intill okontaktbar en stund. Det gjorde så fruktansvärt ont, smärtan gjorde att jag svettades och skakade och gick helt in i mig själv under varje värk. Kunde inte ta instruktioner och kunde inte andas i lustgasmasken heller, blev illamående av den samt att jag helst bara ville skrika och jämra mig istället för att andas. Så skönt att Patrik var med och att han var så lugn och stöttande hela tiden, även om jag just i den här fasen absolut inte ville att han eller någon annan  skulle röra mig.

Så kom då äntligen narkosläkaren och det var inte en sekund för tidigt.. Nästan direkt när hon hade lagt bedövningen i ryggraden (man ska ligga helt stilla och kuta med ryggen ganska länge när de sätter bedövningen, det är visst rätt komplicerat att få den att hamna rätt. Inte så lätt att ligga helt stilla under en värk, men jag fixade det. Ville ha bedövningen SÅ mycket, haha) kände jag att jag började återvända till livet och till rummet. Plötsligt var jag kontakbar igen, kände mig närvarande.  Smärtorna släppte allt mer för att nästan försvinna helt. Epidural är fan i mig Guds gåva till födande kvinnor! Går inte att beskriva tacksamheten man känner. Den tog lite snett, kände fortfarande en del av värkarna i min högra sida, men det lättade när jag låg på höger sida en stund och fick påfyllning.

Jag blev undersökt igen och till min stora förvåning (och besvikelse) var jag bara öppen 7 cm. Suck. Då var klockan ungefär 6 på morgonen, om jag minns rätt. Minns att jag sa till Patrik att bebben nog skulle vara ute vid 9-tiden. Men lugnet och vilan man får med epiduralen blev inte långvarigt den här gången. Kände ganska snabbt att det började trycka på neråt. Tänkte att jag nog inbillade mig och att epiduralen kanske inte hade tagit ordentligt, men trycket fortsatte komma i varje värk. Jag sa det till både Patrik och barnmorskan flera gånger, men jag tror att vi alla förväntade oss att det skulle ta mycket längre tid. Efter att jag tjatade på om trycket neråt så sa hon till slut att hon skulle undersöka mig igen och utbrast förvånad att där syntes det minsann ett huvud med mörkt hår. ”Det blir bebis här!” kommer jag ihåg att hon sa lite förvånat till undersköterskan. Sen gick det fort.

Jag fick gå från liggande till förlossningspall. Ville helst ligga kvar men hon sa att jag skulle få mer kraft på pallen så jag lydde motvilligt. Satt där på den hästskoformade pallen och lutade mig mot Patrik som satt bakom mig på en stol. Eller, hängde på honom rättare sagt. Och när krystvärkarna var som jävligast nöp jag honom riktigt hårt. I armarna och i ansiktet tror jag också. Stackarn. Bet i lustgasmasken håååårt. Men klarade inte riktigt av att andas i den för jag ville bara skrika. Fy tusan vad ont det gör när man ska krysta ut ungen. Aaaaaaj. Jag hade inte jättemånga krystvärkar där på pallen ändå, sa iallafall Patrik, för för mig kändes det som jag höll på i en evighet. Han trodde att det var kanske 5-6 värkar så i själva verket satt jag där på pallen i kanske 20 minuter. Vidrigast är när huvudet står fast i slidöppningen men inte kommer ut på samma värk, utan man måste vänta på nästa innan man får trycka ut barnet. Där och då hade jag panik och var helt borta. Barnmorskan sa till mig att inte skrika och istället lägga all kraft i krystandet. Trycka ifrån ordentligt med fötterna. Hade panik vid två tillfällen under förlossningen, precis innan jag fick epiduralen och sen under krystningsfasen. Och så var jag så himla törstig. Kommer ihåg att jag skrek efter vatten under de sista krystvärkarna. Kändes som jag skulle dö av törst om jag inte fick nåt att dricka.

Men plötsligt såg jag ett blodigt och slemmigt och smutsigt huvud och en blå liten kropp som barnmorskan lyfte upp på min mage. Började givetvis noja direkt och undra varför han var så blå. Skulle han verkligen vara så blå? Men att han levde var det inget snack om för han skrek högt och kraftfullt med en gång. Har aldrig hört en nyfödd bebis skrika med så mycket volym. Barnmorskan sa också att han hade en stark röst. Patrik fick klippa navelsträngen och sen hamnade den smutsiga, blodiga och slemmiga bebisen i hans famn. På hans vita t-shirt.. Som nog aldrig mer blir sig lik, haha. Klockan 07.02 kom han till världen (5 timmar efter första värk och 4 timmar efter att vi kom till SÖS) och det visade sig att de egentligen gick av sitt skift klockan 7. Var så glad över Caroline och Malin stannade för att göra färdigt min förlossning och inte blev avlösta mitt i det jobbigaste skedet. Det kändes väldigt tryggt och bra hela vägen.

Jag fick behålla lustgasen för att krysta ut moderkakan. Vad vacker den är ändå, livets träd som den kallas. Jag tittade noga den här gången, har inte gjort det tidigare. Spännande också att se den lilla ”säcken” som bebisen har legat i i 9 månader. Sen blev jag ihopsydd medan Patrik fick sitta och hålla lilla bebben som nu var avtorkad och lite renare, samt hade fått en fin rosig färg. Han var så perfekt när han kom ut, inte sådär skrynklig och hoptryckt och rödflammig som många bebisar är. Jag hade bara spruckit ytligt och fick 5-6 stygn tror jag. Det är ju inte svinmysigt att sy i ett trasigt och sargat underliv, men det gick ändå ok.

Sen fick vi det härliga förlossningsfikat, bebis fick ligga på min mage och försöka ta bröstet. Han blev också vägd och mätt. 4060 kg och 51 cm. En bjässe jämfört med mina tidigare barn! Inte undra på att han gjorde ont att trycka ut 🙈

Jag kände mig oväntat pigg efter förlossningen och gick upp och duschade ganska snabbt. Kroppen kändes rätt stark, inte sådär manglad som efter mina tidigare födslar. Efter förlossningen var faktiskt första gången jag märkte av platsbristen och att personalen var lite stressad. De ville ganska snabbt få iväg oss till BB-avdelningen. Det kändes inte direkt som en lugn och avslappnad stund med vår nya lilla bebis, men jag har full förståelse för det. Och ville själv gärna flytta på mig relativt snabbt så att någon annan som skulle föda skulle få ta över mitt rum.

Det fanns inga lediga rum på BB så vi fick vänta på att få ett i några timmar. Under tiden fick vi ligga i ett gynundersökningsrum. Patrik fick ligga och sova i en gynstol som de bäddade, haha. Lite humor. Vi var kvar på BB i ett dygn, vid tisdag runt lunch åkte vi hem. Det var helt underbart att komma hem med en liten nyföding.

Jag är så himla glad och tacksam över att allt gick bra och att vi fick plats på vårt förstahandsval, SÖS. Alla har dock inte den turen i Sverige idag, vilket känns helt sjukt att skriva. Det är viktigt att vi markerar för politikerna att det inte är okej att det ser ut så här. Våra barn ska tryggt kunna komma till världen och vi som föder ska få den vård, hjälp och trygghet vi behöver. Det ska vara en självklarhet. Har skrivit om detta förut, mitt tidigare inlägg hittar ni HÄR. Nu på söndag har vi alla, män som kvinnor, chansen att markera. Jag hoppas att alla som kan går med i BB-marschen som anordnas runt om i Sverige. 

Chokladfontänen åkte ut med huvudet före

Jag fick en originell och påhittig Alla Hjärtans Dag-present av Patrik i år – en chokladfontän! Snacka om att jag blev överraskad, ganska romantiskt var det ju också. Eftersom jag och bruksanvisningar inte går så bra ihop (har inte tålamod att läsa ordentligt så det blir oftare fel än rätt..) så har chokladfontänen stått nerpackad och väntat på att Patrik skulle flytta hem.

Men igår var det så dags för premiäranvändningen. Spänningen och entusiasmen var stor, särskilt hos familjens yngre garde. Vi hade laddat upp med jordgubbar och marshmallows och Patrik tog sig an uppgiften med att sätta ihop maskinen. När han först testade den gav den ifrån sig ett skramlande, skärande ljud med enorm decibelstyrka. Det skrämde vettet ur lilla bebisen som sen skrek oavbrutet i panik i en halvtimme. Bra start. Det visade sig att fontänen måste stå helt plant för att fungera som den ska och efter några justeringar verkade den ändå funka. När den ställdes fram på bordet i all sin prakt och det var dags att börja doppa godsakerna i chokladen gick jag in i sovrummet för att lägga Sam. Kort därefter hör jag skrik där utifrån. Hysteriska, upphetsade tjut. Patrik kommer in i sovrummet och hans kläder och ansikte är HELT täckta av choklad.. Det visar sig att själva spiralen hade släppt från resten av maskinen, med följden att chokladen kastades runt hela matsalen och köket. På golvet, väggarna, mattan, hela matbordet, stolarna, hela Partrik och Dylan. ALLT var täckt med choklad. Ett frenetiskt städande följde, men vi hittar fortfarande chokladfläckar på de mest märkliga ställen…

Jack och Dylans första reaktion var inte att hjälpa till att städa. Nix, här skulle misären snapchattas minsann. Dagens ungdom 🙈😹 Så här såg det ut:

The evil chokladfontän gjorde en kort mellanlandning i köket innan den gjorde sorti ur vårt hus för alltid. Det blev ett kort men minnesvärt gästspel hos familjen Almenäs-Fahlgren. Nästa år får jag förmodligen en chokladask och röda rosor på Alla Hjärtans Dag. Det kanske är säkrast så.

Bebisen har fått ett namn!

Äntligen har vi bestämt vad han ska heta! Det är inte helt enkelt med pojknamn, innan han föddes hade vi en lista på säkert 20 namn och inget kändes mer aktuellt än något annat. Men så kom han ut och det är faktiskt ingen myt att man ”ser” på barnet vad hen heter. Vår lilla kille är definitivt en Sam. Hela namnet blir Sam Erik Nicolai Almenäs-Fahlgren.

Patriks andranamn är Erik och det finns också i hans släkt. Dessutom hette min farfar Erik så det kändes bra för båda. Nicolai tyckte vi bara var fint. Och så får man ju sen första juli heta dubbelnamn igen så Almenäs-Fahlgren fick det bli för rättvisans skull, haha.

Apropå rättvisa så såg jag att jag hade fått några kommentarer på min hyllning av min fantastiska kille. Det var tydligen både snedvridet och orättvist att han skulle göra så mycket. Då vill jag bara förtydliga att jag inte direkt sitter på arslet på en divan och blir matad med praliner medan han sliter som en träl. Här hemma hjälps vi åt för att få saker och ting att fungera. Och exakt hur vi delar upp det är väl ändå vår ensak.

Nä nu ska Sam och jag fortsätta med frukosten. Morgonpassen är nämligen mina (liksom de fashionabla ICA-påsarna under ögonen), för er som oroar er för hur snedvridet vi har det här hemma. 

Rapport från bubblan

Den underbara, svinjobbiga bebisbubblan. Och visst är det just en bubbla, för man tappar ju alla begrepp. Som att ha blivit instängd i en grotta utan kontakt med omvärlden. Är det natt eller dag, måndag eller lördag, har världen gått under där utanför? Vem vet. Precis som i slutet av graviditeten så jobbar vi varannan-dag-principen. Varannan dag sprutar tårarna på trött mamma pga missnöjd, hungrig bebis och varannan dag är det rena kärleksparadiset här hemma. Då bara njuter vi, stora som små.

Min man är iallafall världshistoriens bästa snubbe. Fattar inte att jag lyckats göra ett sånt jättekap! Förundras varje dag över hur bra han är. Han går upp med bebben på nätterna, det är det bästa för familjens ”kollektiva humör” säger han. Haha! Han krigar fram och tillbaka till träningsläger i Västerås på dagarna, kommer hem och tar över bebis trots att han är svintrött. Han lagar mat, han underhåller de stora grabbarna, han säger att jag är fin och han är hela tiden på gott humör och har världens största tålamod. Med hormoner, bebisskrik osv. Aaaaaaa vad skulle jag göra utan honom?! ❤️

Bebis fortsätter äta som en häst. En följare på instagram skrev: ”vad trodde du egentligen, han är ju uppfödd på glass”. Haha, humor. Slut på rapport för den här gången. På återhörande snart igen.As the t-shirt says…

Premiär både för jeans och volanger.

Shit vad fort han växer. Men i vår stora säng ser han ändå pyttig ut.

 Man kan inte se sig mätt på den här godingen.

Utslagen i minst 5 minuter efter ett skrovmål.

Här är han. Världshistoriens bästa snubbe. Både saknar och inte saknar den där magen. Sjukt vad fort man glömmer hur jobbigt det vara att va gravid.. Även förlossningen börjar REDAN blekna. Får ta tag i den där förlossningsberättelsen snart.