Chokladfontänen åkte ut med huvudet före

Jag fick en originell och påhittig Alla Hjärtans Dag-present av Patrik i år – en chokladfontän! Snacka om att jag blev överraskad, ganska romantiskt var det ju också. Eftersom jag och bruksanvisningar inte går så bra ihop (har inte tålamod att läsa ordentligt så det blir oftare fel än rätt..) så har chokladfontänen stått nerpackad och väntat på att Patrik skulle flytta hem.

Men igår var det så dags för premiäranvändningen. Spänningen och entusiasmen var stor, särskilt hos familjens yngre garde. Vi hade laddat upp med jordgubbar och marshmallows och Patrik tog sig an uppgiften med att sätta ihop maskinen. När han först testade den gav den ifrån sig ett skramlande, skärande ljud med enorm decibelstyrka. Det skrämde vettet ur lilla bebisen som sen skrek oavbrutet i panik i en halvtimme. Bra start. Det visade sig att fontänen måste stå helt plant för att fungera som den ska och efter några justeringar verkade den ändå funka. När den ställdes fram på bordet i all sin prakt och det var dags att börja doppa godsakerna i chokladen gick jag in i sovrummet för att lägga Sam. Kort därefter hör jag skrik där utifrån. Hysteriska, upphetsade tjut. Patrik kommer in i sovrummet och hans kläder och ansikte är HELT täckta av choklad.. Det visar sig att själva spiralen hade släppt från resten av maskinen, med följden att chokladen kastades runt hela matsalen och köket. På golvet, väggarna, mattan, hela matbordet, stolarna, hela Partrik och Dylan. ALLT var täckt med choklad. Ett frenetiskt städande följde, men vi hittar fortfarande chokladfläckar på de mest märkliga ställen…

Jack och Dylans första reaktion var inte att hjälpa till att städa. Nix, här skulle misären snapchattas minsann. Dagens ungdom 🙈😹 Så här såg det ut:

The evil chokladfontän gjorde en kort mellanlandning i köket innan den gjorde sorti ur vårt hus för alltid. Det blev ett kort men minnesvärt gästspel hos familjen Almenäs-Fahlgren. Nästa år får jag förmodligen en chokladask och röda rosor på Alla Hjärtans Dag. Det kanske är säkrast så.

Bebisen har fått ett namn!

Äntligen har vi bestämt vad han ska heta! Det är inte helt enkelt med pojknamn, innan han föddes hade vi en lista på säkert 20 namn och inget kändes mer aktuellt än något annat. Men så kom han ut och det är faktiskt ingen myt att man ”ser” på barnet vad hen heter. Vår lilla kille är definitivt en Sam. Hela namnet blir Sam Erik Nicolai Almenäs-Fahlgren.

Patriks andranamn är Erik och det finns också i hans släkt. Dessutom hette min farfar Erik så det kändes bra för båda. Nicolai tyckte vi bara var fint. Och så får man ju sen första juli heta dubbelnamn igen så Almenäs-Fahlgren fick det bli för rättvisans skull, haha.

Apropå rättvisa så såg jag att jag hade fått några kommentarer på min hyllning av min fantastiska kille. Det var tydligen både snedvridet och orättvist att han skulle göra så mycket. Då vill jag bara förtydliga att jag inte direkt sitter på arslet på en divan och blir matad med praliner medan han sliter som en träl. Här hemma hjälps vi åt för att få saker och ting att fungera. Och exakt hur vi delar upp det är väl ändå vår ensak.

Nä nu ska Sam och jag fortsätta med frukosten. Morgonpassen är nämligen mina (liksom de fashionabla ICA-påsarna under ögonen), för er som oroar er för hur snedvridet vi har det här hemma. 

Rapport från bubblan

Den underbara, svinjobbiga bebisbubblan. Och visst är det just en bubbla, för man tappar ju alla begrepp. Som att ha blivit instängd i en grotta utan kontakt med omvärlden. Är det natt eller dag, måndag eller lördag, har världen gått under där utanför? Vem vet. Precis som i slutet av graviditeten så jobbar vi varannan-dag-principen. Varannan dag sprutar tårarna på trött mamma pga missnöjd, hungrig bebis och varannan dag är det rena kärleksparadiset här hemma. Då bara njuter vi, stora som små.

Min man är iallafall världshistoriens bästa snubbe. Fattar inte att jag lyckats göra ett sånt jättekap! Förundras varje dag över hur bra han är. Han går upp med bebben på nätterna, det är det bästa för familjens ”kollektiva humör” säger han. Haha! Han krigar fram och tillbaka till träningsläger i Västerås på dagarna, kommer hem och tar över bebis trots att han är svintrött. Han lagar mat, han underhåller de stora grabbarna, han säger att jag är fin och han är hela tiden på gott humör och har världens största tålamod. Med hormoner, bebisskrik osv. Aaaaaaa vad skulle jag göra utan honom?! ❤️

Bebis fortsätter äta som en häst. En följare på instagram skrev: ”vad trodde du egentligen, han är ju uppfödd på glass”. Haha, humor. Slut på rapport för den här gången. På återhörande snart igen.As the t-shirt says…

Premiär både för jeans och volanger.

Shit vad fort han växer. Men i vår stora säng ser han ändå pyttig ut.

 Man kan inte se sig mätt på den här godingen.

Utslagen i minst 5 minuter efter ett skrovmål.

Här är han. Världshistoriens bästa snubbe. Både saknar och inte saknar den där magen. Sjukt vad fort man glömmer hur jobbigt det vara att va gravid.. Även förlossningen börjar REDAN blekna. Får ta tag i den där förlossningsberättelsen snart.

En vecka idag 👶🏼❤️

Idag fyller vårt lilla mirakel till bebis 1 vecka. Hade glömt hur ögonblickligt kär man blir i de små liven. Det känns verkligen som en ynnest att få uppleva det här en gång till. Bebis. En liten sladdis. Ingen självklarhet i min ålder ju.

Alla föräldrar tycker förstås att deras bebisar är fantastiska på alla sätt och vis och jag är inget undantag. Den här lille krabaten är helt perfekt från topp till tå 😊 Så tacksam över att ha fått ett friskt och starkt barn. På återbesöket på BB fick vi nämligen höra att han var osedvanligt stark i armar, nacke och inte minst i röstvolym. Jösses vad han kan skrika 🙈

Han äter som en häst, konstant hungrig. Blir inte riktigt mätt på bröstmjölken så vi kompletterar med ersättning. Det funkar hur bra som helst med flaskan. Skönt, för då kan ju nån annan än jag mata också. Han sover gärna på dagen, men inte på natten. Han har helt enkelt samma dygnsrytm som i magen. Den får vi jobba lite på ja.. Som tur är så är Patrik en riktig hjälte och har tagit de flesta nätterna sen vi kom hem. Han fixar sömnbristen bättre än jag helt enkelt. Min knight of the night. 

Hur har första veckan varit för mig och min kropp då? Jag kommer att skriva en liten förlossningsberättelse så småningom, men den får vänta lite. Som jag skrev i förra blogginlägget så kändes kroppen bra direkt. Jag känner mig stark. Tränad. Men vissa sviter efter en förlossning kommer man inte undan oavsett hur bra man har skött sin träning under graviditeten.

Magen är ju fortfarande rätt stor. Man ser ju ibland bilder på sociala medier där den nyblivna mamman har fått tillbaka sin gamla kropp på 1-2-3 och magen är i stort sett borta när de åker hem från BB. Lite ångest får man ju av det, men jag tror inte att det är så vanligt. Min mage är fortfarande putig och pösig. Ser ut som jag är i 4:e månaden ungefär.

Amningsbrösten är pest och pina om ni frågar mig. Stora och ömma. Jag FATTAR inte hur man frivilligt kan operera in jättepattar. Jag bara längtar efter mina små. Man kommer ju heller inte ifrån smärtan i de nedre regionerna. Eftervärkarna till att börja med var ingen lek.. Men har faktiskt inte så ont i underlivet, mer i rumpan. En bieffekt av krystningen.. Och så är det ju den där baby bluesen. Man kommer visst inte undan den. Hormoner, trötthet, smärtor här och där, mjölken som rinner till – tja, det är kanske inte så konstigt att man har nära till tårar och känner  sig lite nere. Själv bryter jag ihop varenda morgon när jag ska klä på mig och inte ett enda plagg i garderoben passar. När man inte ÄR gravid längre är det inte så kul att se gravid ut.

Hade också glömt hur mycket tid en liten bebis tar och hur lång tid det tar att få nåt gjort. Tog mig 3 dagar att betala räkningar, haha. Men vi är duktiga på att vara ute och röra på oss. Promenerar varje dag. Ibland flanerar vi, ibland kör vi powerwalk. Har totalt blivit 8,5 km pw den här första veckan med bebis. Vi har käkat lunch med en kompis, haft besök av min syrra med familj samt av Patriks föräldrar. Första barnvagnspromenaden. 4,5 km två dagar efter förlossningen. En tränad och stark kropp is the shit 👊🏻

En stolt storebror. Tänk att även Jack har varit en sån liten plutt. Nu är han 12 år och världens snällaste och finaste kille. Farmor och farfar kom på besök från Göteborg och de verkade också gilla den lilla skrutten 😀

Ni är många som undrar vad han heter. Eller ska heta. Han har inget namn än. Vi känner på några olika, men jag tror jag väntar med att avslöja det tills vi har bestämt oss. Bästa namnförslaget fick vi av Patriks kompis Bosse, han föreslog dubbelnamnet Bruno-Björn 😹

Hemma och heja kroppen 💪🏻

Äntligen är han här, vår lilla kille. I söndags på dan kändes det så hopplöst, som om han aldrig tänkte komma ut, och sen klockan 2 på natten satte värkarna plötsligt igång. 5 timmar senare var han ute. På andra sidan magen. Jag ska givetvis skriva en ordentlig förlossningsberättelse, men det får vänta några dagar. Vill smälta hela grejen och dessutom mysa med bebis nu.

Men, tänkte bara berätta hur kroppen känns så här dagen efter förlossningen. Efter båda mina tidigare förlossningar har det känts som om jag blivit överkörd av en ångvält. Har haft ont i hela kroppen och känt mig svag och återhämtningen har tagit rätt lång tid. Den här gången känner jag mig hur bra som helst. Var själv förvånad över hur pigg och rörlig jag var direkt efter förlossningen. Och idag när vi kom hem från BB tog vi första barnvagnspromenaden och jag känner mig ruskigt stark. Ont i underlivet och rumpan så klart (konstigt vore det annars) och så har jag spänt mig/sträckt mig i en halsmuskel under värkarbetet, men det är det. Jag är övertygad att det är tack vare att jag har tränat genom hela graviditeten. Nu får jag betalt för det. Så tack yoga, löpning och styrketräning för att vägen tillbaka kommer att bli en baggis. 

Nog om det för nu. Här ska bebismysas! Så kär i denna lilla nya människa! Som ännu inte har ett namn, för er som undrar.