Min förlossning

Jag vet att ni är många som tycker det är spännande att höra om förlossningen så här kommer en liten sammanfattning. Fattar inte att det redan har gått drygt tre veckor! Som Patrik sa för några dagar sen: tiden har gått så himla fort sen dess – men ändå känns det som om han alltid har varit här. Och minnena bleknar, fortare än man tror är möjligt. Så är det ju, vi glömmer bort både våra förlossningar och den första slitiga tiden med ständigt matande och ständig sömnbrist. Annars skulle ingen få mer än ett barn, haha…

Sista magbilden! Dagen innan förlossningen var så låååång och allt kändes så hopplöst. Som om det aldrig skulle hända. Vi käkade lunch på Orangeriet, promenrade till St Eriksplan och gjorde ett ärende och promenerade sen hem. Hängde i soffan hela kvällen. Trötta, otåliga, rastlösa. Då plötsligt fick jag ett mail på FB från en tjej jag inte känner. Hon jobbade i vården och hade jobbat på en förlossningsklinik i Sthlm tidigare. Där hade hon fått ett recept på en ”hemlig igångsättningsdryck” av några barnmorskor som jobbade där. Hon hade testat den själv och gett receptet till 14 personer. För nästan alla hade förlossningen satt igång inom 12 timmar. Vi bestämde oss för att testa, det kunde ju inte skada liksom. Så klockan 22 på kvällen drog vi till ICA och handlade en del av ingredienserna samt till det dygnet-runt-öppna apoteket vid Centralstationen. Jag drack drycken (som inte smakade särskilt bra) och kände mig mest lite varm och konstig efteråt. Inte dålig i magen som jag hade blivit varnad för att jag kanske kunde bli, men lite smått illamående.

Vid 23.30 skulle vi lägga oss och hörde då ett rejält brak. Ett fönster hade blåst upp i ungarnas rum och vält ner några snöbollar (ni vet de där glaskulorna med vatten och glitter i och nåt trevligt motiv i). Vatten, glitter och små små glasbitar över hela rummet. Suck. Inte vad vi var sugna på. Så det blev till att städa i 45 minuter innan vi äntligen kom i säng. Då var jag svettig och helt slut, men märkte inga tecken på att drycken hade haft någon effekt.

En och en halv timme senare, vid tvåtiden, vaknade jag av att jag hade magknip och var tvungen att gå på toaletten. ”Jaha, nu börjar drycken verka”, tänkte jag och hade inte en tanke på att det kunde vara förlossningen som startat. Men jag kunde inte somna om och väckte Patrik och sa att jag hade ont i magen. ”Då kanske vi ska ringa in till förlossningen?” sa han. Men jag sa att det nog bara var drycken. Och: tänk om det är falskt alarm och vi åker in i onödan. Typiskt mig att tänka så, vill aldrig vara till besvär… Men han ringde in ändå och vi fick beskedet att vi var välkomna in till SÖS. På väg i bilen gjorde det allt ondare och jag började misstänka att det nog var på gång iallafall.

På parkeringen utanför förlossningen kände jag hur det rann lite ner för benen, men var inte säker på om det var vattnet eftersom mitt vatten aldrig har gått förrän förlossningen har varit i full gång. Vi möttes av en undersköterska som hette Malin och fick komma in på ett rum. När hon stod vid datorn och började knappa in uppgifter så forsade det plötsligt ner för mina ben. Och det var inget snack om att det verkligen var vattnet som gick. Tror Malin blev lika förvånad som jag blev så jag var tvungen att fråga själv om jag kunde få nåt annat att ta på mig istället för mina genomblöta trosor och joggingbyxor. Fick en för liten sjukhusrock som inte gick att knäppa över magen, haha. Märkligt hur man i vanliga fall aldrig skulle drömma om att vara naken på underkroppen i ett rum med okända människor, men när man föder barn bryr man sig inte ett dugg om det. Här ligger jag och mitt blottade underliv liksom..

Barnmorskan Caroline läste min förlossningsplan och min journal vilket kändes skönt eftersom det fanns vissa saker som var väldigt viktiga för mig. Att det inte skulle kännas stressigt i rummet, att jag skulle få min epidural, att jag inte ville bli klippt osv. Därefter undersökte hon mig. Tror jag var öppen 3 eller 4 cm (ni ser, har redan glömt!). Minns att jag blev lite besviken, trodde det skulle vara mer.

Jag fick lustgas och det hjälpte mig bra genom värkarna ett tag. Jag andades på ganska bra i masken. Lustgas är rätt så behagligt, man får ett ganska skönt rus och en liten sköld mot verkligheten. Iallafall i början av värkarbetet, innan det börjar göra RIKTIGT ont. Mina värkar var rätt oregelbundna så vi visste aldrig riktigt när det var dags för nästa. Plötsligt försvann bebisens hjärtljud och var borta rätt länge och det var förstås ganska obehagligt. Märkte att även barnmorskan var lite stressad över det. Det visade sig att mätinstrumentet på min mage inte riktigt kom åt hans hjärtljud så hon sätta en elektrod på hans huvud istället. Även den krånglade och hon fick sätta om den flera gånger. Hjärtljuden sjönk i omgångar och var väldigt låga under en period. Till slut fick jag stå på knä i sängen och hänga över sängkarmen för det var bara då elektroden fick ordentlig kontakt. Barnmorskan hämtade även dit läkaren som fick undersöka mig för att kolla att allt var bra med bebisen. Jag hann bli ganska orolig, kändes inte bra. Jag var givetvis tvungen att 100 ggr försäkra mig om att de snabbt skulle plocka ut bebisen om han inte verkade må bra därinne (nojig är mitt mellannamn). Men Patrik var lugn och då blev jag också lugnare. Kändes även skönt att läkaren inte var långt bort och de försäkrade mig om att de hade koll på allt på en monitor där ute. Och Caroline satt kvar hos oss hela tiden efter det, det kändes väldigt tryggt. Om det var stressigt på SÖS den kvällen (vilket jag senare fick höra att det var, det var fullt hela natten) så märkte jag absolut inget av det. Så otroligt proffsig personal. Wow, vilket jobb de gör alltså!

Värkarna började göra allt mer ont och blev svårare att hantera med bara lustgas. Jag hade tidigt bett om att få epidural och ville att den skulle läggas i tid innan smärtorna blev för jobbiga. När jag födde Dylan fick jag den i precis rätt läge och jag minns inte Dylans förlossning som särskilt smärtsam överhuvudtaget. Tyvärr var narkosläkaren upptagen med att lägga en annan epidural som strulade så det tog ganska lång tid innan hon kom till mig. Vid det laget hade jag varit näst intill okontaktbar en stund. Det gjorde så fruktansvärt ont, smärtan gjorde att jag svettades och skakade och gick helt in i mig själv under varje värk. Kunde inte ta instruktioner och kunde inte andas i lustgasmasken heller, blev illamående av den samt att jag helst bara ville skrika och jämra mig istället för att andas. Så skönt att Patrik var med och att han var så lugn och stöttande hela tiden, även om jag just i den här fasen absolut inte ville att han eller någon annan  skulle röra mig.

Så kom då äntligen narkosläkaren och det var inte en sekund för tidigt.. Nästan direkt när hon hade lagt bedövningen i ryggraden (man ska ligga helt stilla och kuta med ryggen ganska länge när de sätter bedövningen, det är visst rätt komplicerat att få den att hamna rätt. Inte så lätt att ligga helt stilla under en värk, men jag fixade det. Ville ha bedövningen SÅ mycket, haha) kände jag att jag började återvända till livet och till rummet. Plötsligt var jag kontakbar igen, kände mig närvarande.  Smärtorna släppte allt mer för att nästan försvinna helt. Epidural är fan i mig Guds gåva till födande kvinnor! Går inte att beskriva tacksamheten man känner. Den tog lite snett, kände fortfarande en del av värkarna i min högra sida, men det lättade när jag låg på höger sida en stund och fick påfyllning.

Jag blev undersökt igen och till min stora förvåning (och besvikelse) var jag bara öppen 7 cm. Suck. Då var klockan ungefär 6 på morgonen, om jag minns rätt. Minns att jag sa till Patrik att bebben nog skulle vara ute vid 9-tiden. Men lugnet och vilan man får med epiduralen blev inte långvarigt den här gången. Kände ganska snabbt att det började trycka på neråt. Tänkte att jag nog inbillade mig och att epiduralen kanske inte hade tagit ordentligt, men trycket fortsatte komma i varje värk. Jag sa det till både Patrik och barnmorskan flera gånger, men jag tror att vi alla förväntade oss att det skulle ta mycket längre tid. Efter att jag tjatade på om trycket neråt så sa hon till slut att hon skulle undersöka mig igen och utbrast förvånad att där syntes det minsann ett huvud med mörkt hår. ”Det blir bebis här!” kommer jag ihåg att hon sa lite förvånat till undersköterskan. Sen gick det fort.

Jag fick gå från liggande till förlossningspall. Ville helst ligga kvar men hon sa att jag skulle få mer kraft på pallen så jag lydde motvilligt. Satt där på den hästskoformade pallen och lutade mig mot Patrik som satt bakom mig på en stol. Eller, hängde på honom rättare sagt. Och när krystvärkarna var som jävligast nöp jag honom riktigt hårt. I armarna och i ansiktet tror jag också. Stackarn. Bet i lustgasmasken håååårt. Men klarade inte riktigt av att andas i den för jag ville bara skrika. Fy tusan vad ont det gör när man ska krysta ut ungen. Aaaaaaj. Jag hade inte jättemånga krystvärkar där på pallen ändå, sa iallafall Patrik, för för mig kändes det som jag höll på i en evighet. Han trodde att det var kanske 5-6 värkar så i själva verket satt jag där på pallen i kanske 20 minuter. Vidrigast är när huvudet står fast i slidöppningen men inte kommer ut på samma värk, utan man måste vänta på nästa innan man får trycka ut barnet. Där och då hade jag panik och var helt borta. Barnmorskan sa till mig att inte skrika och istället lägga all kraft i krystandet. Trycka ifrån ordentligt med fötterna. Hade panik vid två tillfällen under förlossningen, precis innan jag fick epiduralen och sen under krystningsfasen. Och så var jag så himla törstig. Kommer ihåg att jag skrek efter vatten under de sista krystvärkarna. Kändes som jag skulle dö av törst om jag inte fick nåt att dricka.

Men plötsligt såg jag ett blodigt och slemmigt och smutsigt huvud och en blå liten kropp som barnmorskan lyfte upp på min mage. Började givetvis noja direkt och undra varför han var så blå. Skulle han verkligen vara så blå? Men att han levde var det inget snack om för han skrek högt och kraftfullt med en gång. Har aldrig hört en nyfödd bebis skrika med så mycket volym. Barnmorskan sa också att han hade en stark röst. Patrik fick klippa navelsträngen och sen hamnade den smutsiga, blodiga och slemmiga bebisen i hans famn. På hans vita t-shirt.. Som nog aldrig mer blir sig lik, haha. Klockan 07.02 kom han till världen (5 timmar efter första värk och 4 timmar efter att vi kom till SÖS) och det visade sig att de egentligen gick av sitt skift klockan 7. Var så glad över Caroline och Malin stannade för att göra färdigt min förlossning och inte blev avlösta mitt i det jobbigaste skedet. Det kändes väldigt tryggt och bra hela vägen.

Jag fick behålla lustgasen för att krysta ut moderkakan. Vad vacker den är ändå, livets träd som den kallas. Jag tittade noga den här gången, har inte gjort det tidigare. Spännande också att se den lilla ”säcken” som bebisen har legat i i 9 månader. Sen blev jag ihopsydd medan Patrik fick sitta och hålla lilla bebben som nu var avtorkad och lite renare, samt hade fått en fin rosig färg. Han var så perfekt när han kom ut, inte sådär skrynklig och hoptryckt och rödflammig som många bebisar är. Jag hade bara spruckit ytligt och fick 5-6 stygn tror jag. Det är ju inte svinmysigt att sy i ett trasigt och sargat underliv, men det gick ändå ok.

Sen fick vi det härliga förlossningsfikat, bebis fick ligga på min mage och försöka ta bröstet. Han blev också vägd och mätt. 4060 kg och 51 cm. En bjässe jämfört med mina tidigare barn! Inte undra på att han gjorde ont att trycka ut 🙈

Jag kände mig oväntat pigg efter förlossningen och gick upp och duschade ganska snabbt. Kroppen kändes rätt stark, inte sådär manglad som efter mina tidigare födslar. Efter förlossningen var faktiskt första gången jag märkte av platsbristen och att personalen var lite stressad. De ville ganska snabbt få iväg oss till BB-avdelningen. Det kändes inte direkt som en lugn och avslappnad stund med vår nya lilla bebis, men jag har full förståelse för det. Och ville själv gärna flytta på mig relativt snabbt så att någon annan som skulle föda skulle få ta över mitt rum.

Det fanns inga lediga rum på BB så vi fick vänta på att få ett i några timmar. Under tiden fick vi ligga i ett gynundersökningsrum. Patrik fick ligga och sova i en gynstol som de bäddade, haha. Lite humor. Vi var kvar på BB i ett dygn, vid tisdag runt lunch åkte vi hem. Det var helt underbart att komma hem med en liten nyföding.

Jag är så himla glad och tacksam över att allt gick bra och att vi fick plats på vårt förstahandsval, SÖS. Alla har dock inte den turen i Sverige idag, vilket känns helt sjukt att skriva. Det är viktigt att vi markerar för politikerna att det inte är okej att det ser ut så här. Våra barn ska tryggt kunna komma till världen och vi som föder ska få den vård, hjälp och trygghet vi behöver. Det ska vara en självklarhet. Har skrivit om detta förut, mitt tidigare inlägg hittar ni HÄR. Nu på söndag har vi alla, män som kvinnor, chansen att markera. Jag hoppas att alla som kan går med i BB-marschen som anordnas runt om i Sverige. 

Hemma och heja kroppen 💪🏻

Äntligen är han här, vår lilla kille. I söndags på dan kändes det så hopplöst, som om han aldrig tänkte komma ut, och sen klockan 2 på natten satte värkarna plötsligt igång. 5 timmar senare var han ute. På andra sidan magen. Jag ska givetvis skriva en ordentlig förlossningsberättelse, men det får vänta några dagar. Vill smälta hela grejen och dessutom mysa med bebis nu.

Men, tänkte bara berätta hur kroppen känns så här dagen efter förlossningen. Efter båda mina tidigare förlossningar har det känts som om jag blivit överkörd av en ångvält. Har haft ont i hela kroppen och känt mig svag och återhämtningen har tagit rätt lång tid. Den här gången känner jag mig hur bra som helst. Var själv förvånad över hur pigg och rörlig jag var direkt efter förlossningen. Och idag när vi kom hem från BB tog vi första barnvagnspromenaden och jag känner mig ruskigt stark. Ont i underlivet och rumpan så klart (konstigt vore det annars) och så har jag spänt mig/sträckt mig i en halsmuskel under värkarbetet, men det är det. Jag är övertygad att det är tack vare att jag har tränat genom hela graviditeten. Nu får jag betalt för det. Så tack yoga, löpning och styrketräning för att vägen tillbaka kommer att bli en baggis. 

Nog om det för nu. Här ska bebismysas! Så kär i denna lilla nya människa! Som ännu inte har ett namn, för er som undrar.

Limbo

3 dagar över tiden idag. Det är det längsta jag har gått med någon av mina bebisar. Men de säger ju att trean gör lite som den vill och det verkar ju onekligen så. Har tidigare skrivit att det är som att leva i ett vakuum, i limbo, för i mitt huvud är jag redan förbi graviditeten. Klar med den.

Tänker så mycket på tiden efter bebisen är ute, vill komma igång med det livet nu. Bebislivet, amningen, träningen. Längtar efter att börja jobba igen. Börjar fundera på hur jag ska hitta nåt snyggt att ha på mig på Kristallen (som ju är om bara en månad). Tänker på hur jag ska lägga upp träningen sen, är så peppad att komma igång. Har redan bestämt mitt första träningsmål. 30 mils powerwalk. Inte på en och samma gång förstås, haha. Det får ta den tid det tar, men tanken är väl att jag ska klara det på ungefär två månader. Efter det är det dags att sätta nya mål, då vill jag komma igång med löpningen på ett mjukt och bra sätt. Om allt kroppsligt funkar vill säga. Underliv och mage och läckage och annat.

Det är jobbigt psykiskt att leva i ett stadie som man redan är förbi i huvudet. Limbo helt enkelt.

Häromdagen gick Patrik och jag till gymmet och körde ett rejält pass. Jag körde 25 minuter  på crosstrainern, 1 km på roddmaskinen och sen lite styrketräning för hela kroppen. Eller ja, de delar av kroppen som inte har en enorm kula på sig.. Jag hade helt enkelt en riktigt bra dag. Pigg, med överskottsenergi som ville ut. Och folk som tjatar om vila hit och vila dit, snacka för er själva. Det kanske var skönt för er att vila när ni var gravida. Om jag bara ligger och vilar en dag när jag har massa energi så kommer jag 1)att få myrkryp i hela kroppen och klättra på väggarna 2)starta bråk med allt och alla i hela världen. Det är fascinerande att andra tror sig veta bäst vad man behöver. 

Igår var jag däremot slappare och slöare. Det var så himla varmt. Vi tog oss inte utanför dörren förrän vid 14.. Käkade lunch på Pampas Marina och åkte sen till Huvudstabadet och låg och slappade vid poolen. Eller i mitt fall I poolen. Klarar inte riktigt av att få ner temperaturen i kroppen själv, så trivs just nu bäst i kallt vatten. Ligger där och lurar som en alligator, haha. Sen tog vi en tur till min kompis Åsa och satt på hennes balkong och snackade skit en stund. 

Idag då. Ännu en dag att slå ihjäl i väntan på crescendot. Pallar inte läsa mer om förlossningskrisen just nu. Jag är orolig nog som det är. Men när min egen förlossning är över, då jäklar. För så här ska ju ingen höggravid behöva känna.

Vecka 40 ✅

Även vecka 40 kom och gick.. Går in i vecka 41 idag. Alla ni som har gått över tiden kan säkert relatera till känslan i kroppen, dagarna är långa som veckor! Jag vet ju att de här få dagarna inte kommer att spela någon roll alls sen, men just nu är det som att leva sitt liv i kvicksand. Pratade med Patrik om det igår, hur vi de senaste två veckorna (sen barnen åkte till sina pappor) bara har gått och väntat. Hur alla dagar bara smälter ihop till ett stort vakuum. Om någon frågar mig om en månad eller ett halvår eller ett år vad jag gjorde juli 2017 kommer jag inte att ha en aning.

Sover dåligt. Inatt bara några timmar. Och orken är det inget vidare med nu. Försöker ”träna” ibland, men det blir mest promenader och lite rörelseträning. Idag tänker jag gå till gymmet och köra lite crosstrainer, fick ett tips av Anna Brolin.

Var hos barnmorskan, nu är huvudet iallafall fixerat och bebis ligger lååååångt ner. Inte för att hon behövde berätta det för mig för det känns kan jag tala om.. Hon sa att hon skulle bli förvånad om jag inte hade fött innan helgen, men med tanke på att det är fredag idag så verkar det inte bli så. Gissar själv i början på nästan vecka nån gång. Och håller tummarna för att det sätter igång på en tidspunkt då det finns ett ledigt rum på något BB i Stockholm.

Har varit riktigt sunkig den senaste veckan. Inte orkat tvätta håret, sminka mig eller sätta på mig nåt annat än smålortiga fula myskläder. För stora shorts och för små tröjor. Igår fick jag nog och bestämde mig för att höja mitt människovärde en aning (var på väg in i nåt slags apstadie). Duschade, rakade armhålor och ben, tvättade håret, fönade håret, sminkade mig, målade naglarna, tog på mig en snygg klänning + örhängen + klackar (hur det gick till är ett mysterium) och så deog jag och Patrik till Sturehof och käkade en lyxig långlunch och tittade på folk. Älskar Sturehof, har gjort det ända sen jag flyttade till Stockholm. Urmumsig meny och härligt blandat och brokigt klientel. Åt kräftstjärtssoppa och friterad torsk med potatispuré. Hade tänkt ta ett glas äkta bubbel för att kicka igång maskineriet, men jag kunde inte med. Kändes onödigt. Tur att de har ett väldigt gott alkofritt bubbel där, det hör ju inte till vanligheterna när man går på restaurang.

Idag blir det som sagt gymmet och kanske ett sista dopp innan man är slav under avslaget.. 🙈 Håll tummarna för att det sätter igång idag. Jag orkar inte vänta mer.

Vecka 39 ✅

Bilder från vecka 39:Ser ju otroligt fräsch ut på den här bilden från Jacks födelsedagsfika (om man får säga det själv, haha). Klänningen är från Asos Maternity, skorna från Monki och väskan från Marc Jacobs.

 Tränar lite. Färgglad som en smällkaramell. Grabbarna spelade fotboll och körde Almenäs-pokalen. Jag lekte med mitt gummiband. Alltså kompressionsstrumpor, ett preggos bästa vän! Ibland anstränger jag mig och sätter på mig nåt fint. Kanske till och med sminkar mig. Både klänningen och jeansjackan är från H&M.

Det enda jag har velat göra den här veckan är att bada. Och kallt ska det vara. Vänjer mig aldrig vid att vara så svettig HELA TIDEN.

 En gravidkropp framifrån. Magen var låg redan där. Nu hänger den nästan ner mellan benen. Som en jättepung, haha.

 En gravidkropp bakifrån. Blev själv förvånad över att det ändå syntes så lite bakifrån. Har ju nästan en antydan till midja kvar faktiskt. Konstigt, för jag känner mig enorm! Som ett hus. Eller en val. Som om nån har satt på mig en sumobrottarkostym som jag inte kan ta av mig.

 Har inte mycket ork att socialisera, men tog en långfrukost med min kompis Sara i veckan. Hur gulliga är inte mina lurviga tofflor från Avavav Firenze?

 Patrik springer intervaller och jag yogar lite bredvid.   Här hade jag googlat lite olika övningar som skulle sätta igång spektaklet. Så väldigt specialinriktad yoga kan man säga.. Men precis som med alla andra starta-förlossningen-metoder så hände inte ett jota.

Nix, ingen bebis ännu. I vecka 39 firade vi först Jacks födelsedag i dagarna två. Vi var bland annat hemma hos Jacks pappa Johan på födelsedagsfika. Johan och Sofia fick en liten bebis i mitten av juni och jag är så avundsjuk på att Sofia redan är klar med förlossning och mage och allt vad det heter. Jag längtar efter min bebis, min kropp, mitt liv!

Orken den här veckan kom lite varannan dag. Varannan dag pigg och försökte då ”träna” lite. Med träna menar jag långa promenader, lite styrka med kroppsvikter och gummiband samt lite yoga. De dagar jag har haft energi har jag verkligen känt ett stort behov av att röra på mig. Rastlösheten inombords just nu är inte att leka med.

Varannan dag har jag dock varit jättetrött och inte orkat göra mycket alls. Har sovit flera timmar mitt på dagen, kanske inte så konstigt då det inte direkt blir någon sammanhängande nattsömn längre. Kissa, ont i höften, vända sig, kissa igen, ont i andra höften, vända sig, kramp osv. Så fortsätter det nätterna igenom.

På måndagen åkte Jack till sin pappa och sen dess har vi tagit det lite lugnare, jag och Patrik. Man får ju dåligt samvete mot barnen om man bara sitter inne och ugglar på sommarlovet. Nu är det istället Patrik som måste rastas.. Haha. Tror det kryper mer i hans kropp än i min. Vi är inte så bra på det här med att vänta någon av oss.

Har haft en del förvärkar och har ett enormt tryck neråt nu. Känns som man vill lyfta upp och stötta sitt stackars underliv, skulle önska det fanns nån slags snipp-bh. Och ett par hängslen som kunde stötta upp den här hängbuken lite.. Den är SÅ tung nu. Blir väldigt intressant att se hur många av de här 21 extrakilona som är mage med tillbehör och var resten av kilona sitter.. Är iaf grymt peppad på att sätta igång att träna och komma i form igen. Kommer nog att behöva bromsas lite. Det obehagliga hugget i ena ljumsken kommer också allt oftare och har blivit värre.