Förlossningsvården i Sverige 2017

Blev både rädd och förbannad när jag läste @forlossningspoddens inlägg på Instagram igår. Hon visade upp den här lappen från SÖS från natten till fredag:

Det är inte vad man vill se när man är i vecka 40 och kan föda när som helst. Om jag hade fått värkar i torsdags natt hade jag alltså blivit skickad i bil till Västerås eller Eskilstuna. Det är inte värdigt Sverige 2017. Det minsta vi kvinnor ska kunna begära är väl att få en trygg och lugn och säker förlossning – för oss och för våra små bebisar. Det finns mer än nog med oro och rädsla inför en förlossning ändå, man ska inte behöva vara rädd för att inte få plats någonstans. Rädd för att behöva föda hemma eller i bilen, och kanske på grund av det riskera både bebisens och sitt eget liv.

Exemplet ovan är från Stockholm, men jag är fullt medveten om att det är så här det ser ut i hela landet, mer eller mindre. Att man i Norrland ska få kurser i bilförlossning för att man kanske måste åka 30 mil för att komma till närmaste förlossningsklinik är ju så sjukt att man inte tror det är sant. Hallå 1800-talet.

Vi betalar såååå himla mycket skatt i Sverige och ändå fungerar inte de allra viktigaste samhällsfunktionerna. Poliser, vårdbiträden, undersköterskor, barnmorskor och lärare flyr från sina jobb pga av den höga arbetsbelastningen, underbemanningen, usla lönerna, orimlig stress och press och en undermålig arbetsmiljö. Vårdköerna blir allt längre och förlossningskliniker tvingas stänga. Personalen går på knäna, sliter som djur. Fy fan, lider med dem. Hur prioriteras resurserna i samhället egentligen? När man som blivande mamma år 2017 inte kan vara säker på att få en trygg förlossning? Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Har läst igenom alla kommentarer på mitt Instagram-inlägg om detta, här är ett skrämmande axplock på vad födande kvinnor i Sverige tvingas gå igenom:

 Och det här är bara några av de över 400 kommentarer inlägget har fått. Sorgligt nog känns det som det inte är en ny företeelse. Upplevde nåt liknande när jag födde mitt första barn på Karolinska i juli 2005. Personalbrist, stressad personal, flera olika barnmorskor, spring ut och in i rummet, natkosläkaren hade inte tid att komma och lägga epidural och när han till slut hade tid var han stressad och satte bedövningen fel med ännu värre smärtor som följd. Jag fick panik och gav upp och fick inte stödet jag hade behövt. Slutade med sugklocka och jag sprack väldigt mycket. Fick sövas och sys ihop och Jack var även han stressad och hade andningsproblem och hamnade i kuvös. Jag var chockad och gick in i mig själv och hade svårt att knyta an till barnet. Och det här hängde kvar länge. Gick i samtalsterapi i flera månader efter förlossningen.

Andra gången födde jag i Norge och det var som natt och dag. Lugnt och tryggt, gott om personal och plats och bästa guidningen och omhändertagandet nånsin. Jag var på förhand så rädd över att behöva föda i ett annat land, men nu när jag är gravid med mitt tredje barn önskar jag inget hellre än att jag fick åka till Norge och föda. För här i Stockholm där jag bor är det ett lotteri om man får plats på en förlossningsavdelning i länet eller inte.

Det är dags att vi sätter ner foten nu. Vi ska inte behöva acceptera det här. Inte i Sverige år 2017. Nu måste vi göra våra röster hörda. Ställa krav på förändring. Vi ska INTE behöva riskera våra eller våra bebisars liv när vi ska föda! Och det bör inte heller vara enbart en kvinnokamp. Det är väl lika mycket i blivande pappors intresse att deras barn blir tryggt förlösta och att deras partners tas om hand på bästa sätt när det är dags för den största stunden i livet.  #släppinmigpåbb #förlossningsvårdskrisen

Kom då bebis!

Jo, jag vet att jag börjar bli tjatig, men jag är så LESS nu! Nu får den här bebisen ta och komma ut. Både jag och Patrik går mest runt och väntar. Livet är lite på hold. Man orkar ju inte göra så mycket med den här jättemagen. Varje kväll jag lägger mig tänker jag: ”inatt kanske det händer”. Men icke.

Har fått en del kommentarer på instagram från folk som undrar varför jag stressar så och att bebisen nog kommer ut till slut och att jag borde ta det lugnt och vila istället för att röra på mig och vara aktiv. Jo men det är ju lätt att säga när man inte själv är höggravid med allt vad det innebär. Kan inte sova på nätterna, vill bara sova på dagarna, allt är tungt och allt gör ont. Klart som sjutton att man vill bli färdig.. Tror också det är en naturlig reaktion från kroppens sida. Man ska VILJA bli av med graviditeten så mycket att man är beredd att genomgå födseln med all smärta den innebär. Vad gäller att fortsätta röra på sig in i det sista så kan jag inte se något som skulle vara dåligt med det. När jag är trött vilar jag givetvis. När jag är pigg passar jag på att träna eller aktivera mig. Det är inte speciellt härligt att ligga/sitta och vila. Finns ju ingen bekväm position. Mår mycket bättre av att röra på mig när jag faktiskt orkar.

Har testat några av tipsen jag har fått av er – hallonbladste, promenader, gå i trappor, skrattanfall, ananas, champagne, kalla bad osv. Färdknäppen känns inte så aktuell tyvärr, det är väl typ det minsta man är sugen på i det här läget.. haha.

Jag kämpar på. Idag testade jag några yogaövningar som ska kunna vara värkstimulerande, men ännu ingen lycka. Men inatt, då kanske.. 😜🙈 

Vecka 38 ✅

Positivt med vecka 38 var att jag blev frisk från min förkylning. Annars var det lite av en varannan-dag-vecka. Varannan dag pigg och energi att göra saker, typ träna, och varannan dag trött och bara sugen på sängen.

Förra onsdagen eller torsdagen trodde jag faktiskt att det var dags. Var hos frissan på förmiddagen (lätt värt att få känna sig lite snygg så här i slutet av graviditeten!) och när jag gick därifrån mådde jag illa och kände mig konstig. Olustig liksom. Väl hemma hade jag oregelbundna förvärkar (som mensvärk), huvudvärk och illamående resten av dagen och kvällen. Så då blev det fart på mig och Patrik minsann! Vi packade BB-väska i ett huj och shoppade lite nödvändiga saker till förlossningen. Som klubbor att suga på och Emla och värmekudde på apoteket. Men det avstannade när jag skulle lägga mig – falskt alarm. Dagen efter mådde jag istället toppen och gick en 7 km powerwalk och åkte runt och kollade på möbler osv.

Krämpor: Lite förvärkar. Mensvärk, men bara i magen. Min barnmorska säger att det ska kännas i ryggen också när det är dags. Ont i ryggen och höfterna på nätterna. Nästan omöjligt att hitta en position att sova i nu. Min kille fullkomligt hatar min långa maskkudde (har lånat den av en kompis alla ni som har frågat om den), haha. Han säger att den dödar all form av samliv. Och jag får hålla med om att det är mkt mindre romantiskt att krama krampaktigt på kudden istället för på honom när jag ska sova. Men nöden har ingen lag. Hugg i högra ljumsken. Kommer ofta och plötsligt och helt utan förvarning. Gör vidrigt ont. Ont i brösten. Spänner och ilar, men ingen råmjölk ännu. Allmänt tungt att röra sig. Samt att humöret inte direkt är på topp.. Sover ju så dåligt så tålamodet är minimalt. Stackars Patrik.. Har iaf börjat ta en alvedon varje kväll när jag ska lägga mig. Då får jag iaf några sammanhängande timmar då jag inte vaknar för att det gör ont.

Träning: ändå hyfsat med träning den här veckan. Tycker det känns skönt att röra på mig de dagar jag har lite energi. Sprang intervaller med min 12-åring en dag, eller jag joggade med honom när han skulle jogga och vilade när han skulle sprinta. Sen har det blivit en del längre powerwalks, den längsta på 7 km. Har också kört lite styrketräning/yoga utomhus när boysen har spelat fotboll. Känns ändå som att jag har underhållit min kropp rätt så bra de här 9 månaderna. Tror att jag kommer att ha igen det sen.

Vikt och kropp och sånt: Magen har sjunkit rejält nu! Lättare att andas, även om den nu trycker på andra saker. Organ och sånt där. Har inte haft så mkt vätska i kroppen som förut, skönt. Har nu gått upp ganska exakt 20 kg, precis som jag gjorde med mina två första, så nu tycker jag det är dags för bebben att titta fram! Det är TUNGT att bära runt på 20 extrapannor. Spec eftersom de inte direkt är jämt fördelade på kroppen..

Övrigt: Var hos barnmorskan sista gången innan hon går på semester. Allt såg bra ut. Dock tyckte hon inte att jag skulle ställa in mig på att föda tidigare så jag får väl försöka tagga ner lite.. Svårt. Dagarna går så långsamt nu. Jag är inte så bra på att vänta och ha tålamod. Har världens bästa pojkvän iallafall. Han har frivilligt tagit på sig all kökstjänst och har servat mig och ungarna med mat de senaste veckorna. Vet inte hur jag hade klarat mig annars. Han är också så himla snäll och tappar aldrig tålamodet trots att jag är gnällig och jobbig och trött mest hela tiden. Världens bästa!

Lite bilder från vecka 38:Shoppade bebisgrejer och möbler i den här randiga klänningen från Topshop. Detta var en av mina bra dagar.

 Mitt fina grabbgäng! Nu har Dylan åkt till sin pappa för en månads sommarlov och även Jack har precis åkt till sin pappa. Bara jag och Patrik kvar. Och så lillkillen i magen förstås.

 Bye bye gråa hår! Guuuud vad det är underbart att fixa utväxten när man har gått lite för länge. Kände mig som en ny människa efteråt.  

Här tycker jag bestämt att magen hade sjunkit rejält. Upptäckte det endast pga att jag äntligen kunde andas någorlunda igen, haha. Men bilden bekräftade känslan.

 På powerwalk dagen efter ett förvärksrace. Hur pigg och stark som helst. Kroppen är märklig och märkvärdig.  Stödstrumpor, eller kompressionsstrumpor, for the win! Håller ihop vaderna som tar mest stryk av promenerandet.

 En liten glasspaus efter besök på MamaMia. Glassuget har avtagit något, men gör sig ändå påmint någon gång varje dag. Mest blir det Piggelin.

Väntar..

Okej, nu behöver jag er input. Hur märkte ni att förlossningen var på gång?

För mig var det ju 8 år sen sist och jag minns faktiskt inte. Kommer bara ihåg att jag spelade 27 hål golf dagen innan Dylan föddes och då inte kände nånting. Nu är det 14 dagar kvar till BF och igår trodde jag faktiskt något var på gång. Hade mensvärk som kom och gick hela dagen, mådde illa (kräktes nästan), ville absolut inte äta, huvudvärk och en allmän obehagskänsla i kroppen. Magen har ju också sjunkit rejält bara de senaste dagarna.

Men när jag gick och la mig så stannade allt av och jag sov bättre än jag gjort på länge inatt. Så, antar att det var falskt alarm. Idag var jag nämligen rätt pigg och har varit ute på en 7 km powerwalk. 

Min andra fråga till er är: vad kan man själv göra för att sätta igång det? Har givetvis googlat, men jag vill höra vad som har funkat för er. Jag är väldigt less på att vara gravid nu. Det är tungt och jobbigt och jag kan inte sova och orkar inte göra nåt. Så bebisen får gärna titta fram nu.

Vecka 37 ✅

Den här veckan handlade mer än något annat om att överleva. Vi var på resande fot hela tiden och jag var sjuk. Rena mardrömmen att få hosta, halsont, feber och bli ÄNNU MER hängig och orkeslös än man redan är som höggravid.

Krämpor: Sjuk. Illamående. Ont i höfterna på nätterna. Har varit tvungen att ta en alvedon nästan varje kväll för att överhuvudtaget få sova, svårt när kroppen värker och man hostar sina lungor till Kina. Köpte också hostmedicin som hjälpte litegrann. Ett allt värre tryck neråt. Ibland lite förvärkar (känns som mensvärk ungefär). Hela kroppen gör liksom ont, känns som lemmarna ska trilla av när man rör sig. Spelade lite fotboll med mina killar (stora och små) och jag svär att det kändes som om benen skulle lossna som Barbie-ben när jag sträckte mig lite efter bollen. Har också varit enormt trött. Något eller några små projekt per dag kräver oproportionerligt mycket vila.

Trodde jag skulle palla att dra på roadtrip utan problem, men jag blev faktiskt rätt sliten av det. Vi åkte från min syrra på landet till Malmö och var där i några dagar. Där mötte vi också upp Dylan som hade åkt tåg själv från Göteborg (så duktig!). Tyvärr fick han migrän när han kom fram så han och jag var hemma på hotellet när Jack och Patrik drog iväg på middag hemma hos hans kompisar som bor där. I övrigt i Malmö så var vi bland annat på badhus (skönt för gravidkroppen), representationsmiddag (jag orkade vara social OCH prata engelska en hel kväll, hallelujah), varit och tittat på livesändningen av Sommarlov och så firade vi Patriks födelsedag. 32 år minsann.

”Roligt” minne: när jag skulle ta hissen upp till 12e våningen men den ockuperades av 3 busslaster tyskar så istället fick jag ta trapporna till 12e våningen. Fy fan. Det var dagens träningspass kan jag säga…

Sen drog vi vidare till Partille i några dagar och träffade Patriks föräldrar och lite kompisar. De här dagarna var jag inte kry alls. Orkade nästan inte göra någonting. Och längtade hem nåt fruktansvärt. När man är sjuk och ynklig vill man helst bara vara hemma och sova i sin egen säng. Bilresan hem från Göteborg var också en rejäl påfrestning för kroppen. Har nog aldrig varit så skönt att däcka i sin egen säng sen.

Har svårt att äta nu. Inte mycket annat än bebis och tarmar och sånt som får plats längre.

Träning: ja hörni, det går sisådär med den saken. Är glad att jag har orkat hålla igång så länge, men nu är all sorts rörelse väldigt tung. Blir trött av minsta lilla. Men ett yogapass har det blivit, lite fotboll, en del promenader och lite simning. Vill så gärna orka hålla igång in i det sista, men när jag blev sjuk så försvann lite orken att göra annat än att komma mig upp ur sängen.

Lite bilder från veckan:På väg från Småland till Malmö. Här hade sjukdomen inte riktigt brutit ut ännu. Vid ganska gott mod som synes.

 Patrik fyller år och vi firar på hotell i Malmö. Mysigt!

Dylan ville såååå gärna åka och titta på Sommarlovs-sändningen när vi ändå var i Malmö. Lite kallt, men roligt.   Den så kallade ”nakenbilden” som Expressen gjorde en stor grej på. Tycker inte den är så märkvärdig jag? Man ser ju inget annat än en fin gravidmage. En väldigt tung gravidmage.. Känns ju ganska ofattbart att den ska kunna gå tillbaka till normalstorlek. Blir lika förvånad varje gång det händer. Inte bara mig utan även andra.

 En dam envisades med att få ta en bild på mig och Patrik och det var ju gulligt, förutom att jag är supersjuk och hängig och inte så lite sunkig på bilden 🙈

 Gjorde ett stopp i min gamla hemstad Huskvarna på vägen och åt nostalgipizza på Majstången där vi alltid käkade kebabpizza när jag gick basketgymnasiet. Lika gott idag, nästan 25 år senare.

Ett bad i Vättern hanns också med på hemvägen. Mina killar. Det bästa jag har här i världen.

 Och här är alla mina fina killar. Dagen innan Dylan åkte till sin pappa på en månads sommarlov. Saknar redan lillskrutten.