Du är inte ensam ❤️

Du är inte ensam.. Det är känslan jag tar med mig efter responsen på mitt förra inlägg ”Efter utmattningen”. Det var ett inlägg jag hade tänkt skriva länge, men jag var rädd för att inte kunna sätta de rätta orden på det. Men, uppenbarligen så lyckades jag rätt bra med det eftersom det är så många som har hört av sig och berättat hur mycket de känner igen sig. Det känns både sorgligt och trösterikt att se hur många vi är som har drabbats av denna folksjukdom.

Och jag tror det är viktigt att vi pratar om det, för jag har upplevt att omgivningen har svårt att förstå. I början när jag blev sjuk och hade akuta fysiska och psykiska symptom fick jag stor förståelse och empati från omgivningen, men allteftersom månaderna gick var det som att folk glömde bort eller inte förstod att jag faktiskt i allra högsta grad fortfarande var sjuk. Det syns ju inte på utsidan. När jag berättade att jag var sjuk fick jag ofta höra: men du ser ju så strålande och fräsch ut! Jag tror att om man inte har varit drabbad själv så går det inte riktigt att ta in att hjärnan bara stänger av och inte fungerar mer. Och hur LÅNG tid det tar för hjärnan att laga sig.

För att ge ett exempel på hur man kan bli bemött, så var det en person i mitt yrkesliv som påstod att jag inte alls var sjuk utan förmodligen var lat och ville leva livet och jobba mindre. Att få det kastat i ansiktet när man alltid har varit en extremt hårt arbetande och lojal person kändes som ett hån och gjorde mig oerhört ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft turen att ha en förstående pojkvän som verkligen har gjort allt för att hjälpa och stötta. Men även han glömmer ibland bort och har svårt att förstå att jag fortfarande inte är frisk och jag måste ofta förklara för honom varför jag reagerar så starkt på vissa saker, varför jag blir stressad för minsta lilla och varför jag ofta inte orkar träffa folk. Precis som jag fortfarande måste förklara för mina vänner och på mina jobb.

Många av er har undrat vad jag gjorde för att komma tillbaka och bli frisk(are) och jag hade turen att få hjälp av TV4 med läkarvård och medicinering av deras företagsläkare samt stressbehandling hos KBT-psykolog. Jag var inte deprimerad och åt därför inte antidepressiva, men hade stor hjälp av insomningstabletter och ångestdämpande dito. Att få ordning på sömnen var en viktig del av tillfrisknandet, när jag var som sjukast sov jag nästan ingenting på nätterna och var istället trött som en zombie på dagarna. Under hela det första året sov jag dessutom flera timmar på dagarna. Minsta lilla ansträngning krävde återhämtning i form av sömn.

Men viktigast för mitt tillfrisknande var ändå stödet från min kille som hjälpte mig att styra upp både kaoset i vardagen och kaoset i mitt huvud. Metodiskt och långsamt, steg för steg. Han är världens bästa person och jag är honom evigt tacksam.

När jag var som sjukast orkade jag inte träna alls. Kroppen kunde inte göra skillnad på positiv och negativ stress. Min läkare sa att 10-15 minuters promenad per dag var den träningen jag mäktade med. Efter 4 månader började jag yoga och det var en viktig del av min återhämtning. Det var också ett bra sätt för mig att göra mina andningsövningar, eftersom jag inte hade ro i kroppen att bara ligga stilla och andas. Yogan var under många månader min enda fysiska aktivitet.

Det finns hur mycket som helst att säga om utmattningssyndrom och jag tänker fortsätta prata om det, här och i andra sammanhang. Det dags att vi slutar skämmas för den här sjukdomen. Den är på riktigt och vi är oerhört många som har drabbats. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Kärlek till er alla där ute ❤️

Efter utmattningen

När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallfall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont. Jag lever idag ett helt annat liv och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk hösten 2015.

Såg att Karin Adelsköld var med hos Malou och pratade om sin utmattning, har inte hunnit se det än men har hört att hon betonade att man faktiskt får en hjärnskada när man drabbas av utmattningsdepression. Min hjärna funkar definitivt inte som innan. Även om  jag är tillbaka och jobbar och ändå känner mig ganska bra så är det en del saker som hänger kvar.

-Jag är mycket mer stresskänslig. Så fort saker hopar sig och jag känner att jag ligger efter så kommer hjärtklappningen som ett brev på posten. Måste också tänka mig för hur jag planerar mina dagar så det inte blir för många möten/måsten.

-Min minnesfunktion är allvarligt skadad. Långtidsminnet är näst intill utplånat och från tiden när jag blev sjuk minns jag nästan ingenting. Kommer inte ihåg ansikten (inte ens på folk jag är bekant med) eller namn eller vad jag pratat om med folk. Jag är den perfekta personen att anförtro en hemlighet till, för jag har glömt den nästan innan jag hört den. Det är väldigt tråkigt för man framstår ju som väldigt arrogant när man inte kommer ihåg folk man träffat (eller till och med känner) eller inte minns samtal man har haft utan frågar exakt samma saker som man gjorde senast man träffades. Dock kan jag av någon anledning fortfarande memorera manus och det är ju en jäkla tur, annars skulle jag få skaffa ett annat jobb 🙈

-Känslig för ljud. När det var som värst orkade jag inte kolla på tv eller lyssna på musik, klarade inte av att ungarna lät och levde om och inte sorlet på en restaurang eller ett café. Har fortfarande svårt att koncentrera mig om det är hög ljudnivå och har inte så mkt tålamod med sånt som låter. Blir fort trött i stökiga miljöer.

-Längre återhämtning. Jag klarar ju av att jobba nu, men jag behöver längre återhämtning än förr. Om jag har en sttessig vecka försöker jag alltid planera in en eller flera dagar där jag inte behöver göra någonting. Mest dränerande är dock sociala situationer, typ mingel.

-Klarar inte av att splittra fokus. Om jag sitter och jobbar med något (svarar på ett mail eller vad som helst) så funkar det inte om någon börjar prata med mig eller ställer en fråga. Klarar inte av att rikta fokus på mer än en sak i taget.

-Social ”rädsla” a k a eremitsyndrom. Det här är nästan den värsta biverkningen. Jag har nämligen alltid varit en extremt social person, jag har också tagit ett stort socialt ansvar i alla sammanhang och sällskap. Har till och med kallat mig för ett socialt geni och jag har alltid haft lätt för att prata med folk. När jag blev sjuk orkade jag inte träffa någon (förutom min kille, vi var dessutom nykära). Blev så oerhört trött av att vara social att jag fick vila i flera dagar efteråt. Ville helst inte gå med ungarna till skolan ens, för jag orkade inte ens säga hej till de andra föräldrarna. Det här har blivit 700 ggr bättre sen dess, men jag är fortfarande inte som jag var förr och blir kanske aldrig igen. Tycker det är ganska jobbigt med sociala sammanhang, orkar inte så många. Har otroligt svårt att kall/små-prata (var expert på det förr) och orkar inte alls ta något socialt ansvar (zonar hellre ut efter en stund). Måste säga att jag verkligen verkligen saknar min ”gamla” personlighet.

-Svårare att känna glädje och tycka att saker är roliga. När jag var som sjukast var jag apatisk inför det mesta. Tittade på enorma mängder skräckfilmer för att känna något alls. Det har blivit bättre, men jag tycker fortfarande att det mesta är mer jobbigt än roligt. Fan vad sorgligt egentligen.

Det här är det jag kommer på bara så här rätt upp och ner. Det är alltså ganska exakt två år sen jag blev sjuk och hjärnan jobbar fortfarande på att reparera sig. Det tar en evinnerlig tid att bli frisk från en utmattning.

Men, det finns en del positivt också förstås. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Spenderar mycket mer tid med familjen och med barnen. Är mer delaktig i barnens aktiviteter. Eftersom jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjorde förr och samtidigt ratta skeppet familjen så har jobbet fått stryka på foten lite. Jobbar mycket mycket mindre idag och det är faktiskt okej. Hade varit livrädd för det för några år sen. Ett tecken på att hjärnan faktiskt fortfarande tar små steg framåt är att jag äntligen har börjat känna ett jobbsug igen. Det känns lustfyllt. Jag anar mitt gamla driv och det har jag saknat. Jag har haft tur som hela tiden har haft en partner som har stöttat och hjälpt och försökt förstå (även om man som utomstående inte alltid KAN förstå). Alla har inte den turen. Hade jag inte haft Patrik hade jag inte kommit så här långt, hade kanske aldrig blivit frisk.

Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och inget hittepå som lata människor drar till med för att få jobba mindre. Det tar lång tid att köra sin hjärna i botten, för mig tog det väl ca 3 år innan det smällde och blev kortslutning, så det är kanske inte så konstigt att det också tar lång tid att bli frisk. Jag hoppas fortfarande på att få tillbaka min personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och hög arbetsförmåga – men jag är inte riktigt där än.

Deadline 😵

Dessvärre inte deadline för bebisen, men väl för första manusinlämning på min och Lovisas nästa bok. Det är mycket jobb med en bok ska ni veta.. Planering och möten och massa fotograferingar och massa skrivande förstås. Och det tar tid! Vi har hållit på sen i höstas och boken kommer väl ut någon gång i slutet på 2017/början av 2018.

Är helt rökt i huvudet efter att ha jobbat igenom texterna den senaste veckan. Men det är ju himla kul också, som liten hade jag en dröm om att en dag få skriva en bok (och jag har flera gånger börjat skriva på diverse skönlitterära verk, har dock aldrig orkat ta projekten i mål..) och nu har jag snart gett ut tre stycken träningsböcker! Overkligt. Tyvärr har bloggskrivandet blivit lite lidande eftersom jag har svårt att splittra fokus sen min utmattning. Ska något bli klart måste jag ägna mig åt en sak i taget, annars sitter jag där med 50 påbörjade projekt som aldrig avslutas.

Här är några bilder från vår tredje och sista bokplåtning. 

Det så kallade ”påhoppet”

Läste idag i tidningen om att Plura hade berättat i en podd att han röker 4 (!) paket cigg om dagen och i princip är alkoholist och dricker varje dag, minst en halv flaska vin och en whiskey. Jag tyckte att 4 paket cigaretter på en dag lät väldigt mycket och twittrade också om detta. Samt att hans kropp nog inte mår prima.

Detta fick Expressen till ett ”påhopp” och beskrev det som att jag använde hårda ord mot Plura. Gjorde jag ju verkligen inte! Det är ju han själv som har sagt allt det här och att kroppen nog inte mår prima av det förstår nog 99% av befolkningen, Plura själv inkluderad. Enligt Expressen svarar Plura att de som tycker något om hans livsstil kan ”leva bäst de vill själva” (tydligen har även andra kommenterat detta) och det håller jag helt med om. Givetvis är vi själva ensamt ansvariga för hur vi väljer att leva. Plura får göra vad sjutton han vill, jag tänker inte döma någon. Däremot är min uppfattning att väldigt många ångrar sig när de får mycket färre levnadsår än de hade önskat pga av sitt leverne. Och man kan ju även reagera på att det inte är en särskilt sund livsstil, det tror jag de flesta håller med om.

När det gäller rökning känner jag generellt ett mycket starkt motstånd. Jag avskyr det faktiskt. Kommer ihåg redan när jag var liten och gömde mammas cigarettpaket för jag ville inte att hon skulle dö av rökningen. Hon blev arg då, men slutade några år senare. Som med så mycket annat måste motivationen till förändring komma inifrån. När jag var i 20-årsåldern var jag med i Fröken Sverige, som på den tiden samarbetade med i Folkhälsoinstitutet i en stor anti-rökkampanj. Alla vi landskapsfröknar (jag var Fröken Jämtland) fick gå en utbildning hos Folkhälsoinstitutet och var sen ute och föreläste i skolor om rökning och dess risker och påverkan på kroppen. Det jag lärde mig då har liksom etsat sig fast och för mig är det mycket svårt att förstå hur man kan röka trots att man vet hur farligt det är. Viktigast är förstås att ändra attityden till rökning, framförallt hos barn och unga. När jag var ung var de som stod i rökrutan de coolaste på skolan. Det gäller att få unga att inse att det är coolare att våga säga nej till cigaretter.

Molly Sandén la ut ett uppmärksammat inlägg på Instagram häromdagen. Hon står med en cigg i handen och inlägget går ut på att hon inte vill leva upp till hälsoideal som hon känner krockar med hennes personlighet. Hon skriver att hon röker ibland och ofta dricker sig full.

Jag förstår på sätt och vis Molly. Även jag hatar ibland pressen och förväntningarna på att man hela tiden ska vara en förebild och nån slags moralisk kompass för alla andra. Det är väldigt svårt att vara sig själv och bli lycklig då. Även vi som lever i offentlighetens ljus är ju bara människor. Med bra och dåliga sidor. Man måste få lov att leva på ett sätt som man själv blir lycklig av, även om man då inte gör alla andra till lags. Och Molly är ung, klart hon ska få festa och ha kul!

Kan ändå tycka att hon kunde ha struntat i att ha den där ciggen på bild. Även om HON givetvis får välja att röka bäst hon vill. Men då är vi ju förstås tillbaka till att det handlar om att ändra attityden till rökning och där har faktiskt vi som är så kallade ”kändisar” en viktig roll, vare sig vi vill eller inte. Man ska inte behöva visa upp en fasad eller känna pressen att leva efter knasiga ouppnåliga ideal (kroppsliga eller mänskliga), men man kan ändå välja lite i vad man väljer att dela med sig av.

Hoppas jag inte låter som en moralpredikande kärring nu, det var inte meningen. Ville bara dela med mig av hur jag ser på rökning. Och ni vet ju redan att jag förespråkar en hälsosam livsstil så mina åsikter kan ju inte komma som en chock precis. Jag vill leva länge och vara frisk och därför väljer jag både bort och till saker som kan ge mig de bästa förutsättningarna att göra det. Dock är jag ju inte extrem på något sätt, jag dricker alkohol och äter skräpmat och godis osv.

Och till slut, for the record, jag gillar verkligen både Molly (som jag lärde känna i Lets Dance, supergullig!) och Plura (som jag intervjuat några gånger i Nyhetsmorgon), så det här är inget så kallat personligt ”påhopp”.

Malou och fläskläppen

Igår när jag skulle föna håret vid 23-tiden gjorde jag en så fruktansvärt klantig sak. Har hårtorken på en hylla i en garderob och när jag skulle få ner den drog jag i sladden och ner kommer hårtorken som en missil och träffar mig på munnen. Aj aj aj, kände direkt att det inte var bra. Började bulta och värka i läppen direkt. Sen såg jag i spegeln att jag visst hade spräckt läppen och blödde. Fick sitta med en ispåse i en timme, men det gick givetvis inte att undvika en rejäl fläskläpp.img_0627

Vaknade på morgonen med jätteläppen Orvar på ena sidan av munnen, såg helt enkelt inte klok ut! Tänkte ställa in min medverkan i Malou Efter Tio idag, men bestämde mig för att skärpa till mig och inte vara så ytlig. Haha 🙈 Sen lyckades också Linda Fernström i TV4-sminket trolla bort fläskisen lite. Tack för det Linda!

OM jag hade ställt in hade det kvalat in i samma osannolika kategori som när jag fick ställa in en travsändning för att jag fastnade i hårborsten. OBS, 100% sant och fortfarande mycket pinsamt 🙈

Det var lite blandade känslor att komma till TV4-huset efter 3 månader. Konstigt att plötsligt inte ha passerkort utan att vara där som gäst. Egentligen var jag hos Malou för att prata om träning och min och Lovisas nya bok Stora Träningsboken för kvinnor, men samtalet kom att handla mycket om min utbrändhet och det var INTE planerat. Men det är bara att hålla god min och svara på frågorna 🙈 Jag har iofs inga problem med att dela med mig av mina erfarenheter och är glad om mina ord kan kännas igenkännande och kanske tröstande för någon.

Man får inte glömma bort att vi alla har våra bördor att bära. Som glamourös tv-programledare kanske det framstår som om man inte har några problem och lever det perfekta livet, men så är det givetvis inte. Det är också viktigt att vi pratar mer om utmattning och utbrändhet som är alldeles för vanligt i samhället idag, men som ändå möts av en hel del skepsis om man själv inte har varit drabbad eller har någon närstående som har det. Ni kan se hela intervjun HÄRimg_0648Jag blev så lång med klackar att jag fick stå ett trappsteg längre ner än Malou. Vilket gör att vi ser ut som jätteamazonen och dockmänniskan, haha 😹

På TV4 sprang jag också en av de svenska kvinnor jag beundrar mest, advokaten Elisabeth Massi Fritz. Finns få som gör så mycket för kvinnor och barns rättigheter som hon. Och hon GÖR verkligen något! Kämpar varje dag. Ger aldrig upp. Tack gode Gud för kvinnor som hon 👊🏻 Stötta gärna hennes kampanj ”Sluta tafsa” genom att köpa ett armband. Info hittar ni bland annat på hennes Instagram. Och hon fick förstås med sig ett ex av boken. img_0636