April april

Hade tänkt hitta på nåt roligt aprilskämt, men var lite trött och sliten igår så det bidde inget. Ni klarade er säkert ändå, haha. Får bli ett”maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne” istället. April blir en lite speciell månad för mig och jag måste faktiskt skriva om det i bloggen för att jag ska fixa det. Precis som med nyårslöften så är det alldeles för lätt att hitta på ursäkter att slippa om man inte har basunerat ut det till hela världen.

För att slippa nåt tjafs i kommentarsfältet utfärdas också härmed en triggervarning (hur mycket jag än hatar det jävla ordet). Ni som på ett dåligt sätt går igång på kost och träning bör sluta läsa nu. Så. Alla som läser vidare räknar jag med kan ta ansvar för sig själva och vad de konsumerar.

April handlar nämligen för mig om att styra skutan rätt igen. Göra hälsosammare val. Vilket till exempel innebär: sockerdetox, äta mindre mat som är anpassad för elitidrottare och barn (det är mest sådant vi äter här hemma..), bättre måltidsrutiner, mer regelbunden träning. När det gäller träningen är det Magda-mantrat som gäller. Minst 30 minuters rörelse/träning om dagen. Jag siktar på tre löppass och tre styrkepass i veckan. Yoga och rörlighetsträning är en bonus.

Vad är då målet med Almenäs April (som jag lite klatschigt har valt att kalla det, schysst hashtag ju #almenäsapril)? Jo, dels att jag ska komma i bra fysisk form till Basketfestivalen i maj (samt lägga en bra grund till andra, än så länge hemliga, fysiska utmaningar som väntar senare i år) och dels att jag ska komma i mina pre-preggo kläder igen. Det var ju en av punkterna på min nyårslista och jag är inte ens nära kan jag säga.. Får nog inse att det inte kommer att gå av sig själv utan att det kommer att kräva en liten insats för att lyckas. Jag vägrar nämligen köpa en helt ny garderob när jag har så många vackra plagg som just nu bara samlar damm. Och det är psykiskt knäckande att klä på sig för små kläder varje dag. Så nu kör vi! Kommer idag att väga mig och ta mina mått för att själv kunna se mina framsteg. Tycker dock de siffrorna är irrelevanta att dela med sig av, men nån slags resultat ska ni givetvis få.

Vore dock inte jag om jag inte ger med ena handen och tar med den andra, haha. Så min champagne omfattas inte av Almenäs April om man säger så.. Hehe.

Nu har jag satt lite press på mig själv, så nu kör vi! BAAAM. #almenäsapril

Tjuvstartade i lördags med 6,5 km löpning och 5 intervaller i den här mördartrappan (94 steg). Träningsvärken dagen efter var monumental!

Balans och fokus

I samarbete med Brämhults 💚

Om ni kommer ihåg min lista för 2018 så vet ni att en hel del av mina mål och riktlinjer för året har med träning och hälsa att göra. Jag har med åren blivit allt mer intresserad av att ta hand om min kropp, vårda den väl eftersom jag hade tänkt att vi ska hänga ihop ett tag. Jag lever på intet sätt ett tråkigt liv (om ni nu tror att det är tråkigt att leva hälsosamt), men jag ser till att ge kroppen bra bränsle att jobba med.Jag har alltid gillat Brämhults juicer, inte minst för att de innehåller 100% frukt och grönt och inget tillsatt socker, men också för att det är de godaste juicerna om du frågar mig. Därför är jag glad att de också har börjat med smoothies som är precis lika goda och ÄNNU hälsosammare. Börjar gärna dagen med lite yoga och en morgon-smoothie.Brämhults har två nya smoothies i sortimentet. Den vita Balans-smoothien är ruskigt god! Kokos och fläder är en oväntat bra kombo. Innehåller dessutom cikoriarot-fibrer som håller igång magen på ett bra sätt. När man dricker Fokus-smoothien KÄNNER man nästan hur man fylls upp av bra saker. Jag bara älskar gröna smoothies och juicer. Den här innehåller ingen banan utan blir krämig av avocadon (som också är perfekt att ha i om man gör smoothies hemma). Dessutom innehåller den nyttiga chlorella-algen som är fullproppad med B12. När jag var på hälsoundersökning för några år sen var det enda jag hade brist på just vitamin B12 vilket troligen var en av förklaringarna till att jag var så trött och kanske också bidrog till min utmattning. Så nu ser jag till att få i mig extra B12 varje dag.

När det gäller min yoga är den just nu mindre resultatfokuserad än den var förr och det känns ganska bra. Jag kör gärna ett 30-40 min långt pass hos Yogobe där jag blir rejält svettig. Sen avrundar jag med 20 min där jag fokuserar på någon kroppsdel som behöver extra kärlek. Ibland improviserar jag bara. Sträcker ut, spänner muskler, väcker kroppen. Mitt yogamål det här året är klara av tre stycken 30-dagars utmaningar och att åka iväg en dag/en helg/en vecka för att ägna mig åt just yoga. En så kallad yogaresa hägrar (även om jag blev lite skrämd av Lofsans upplevelser i Indien..).

När jag var utmattad hittade jag en ny passion i att leka med olika yogapositioner, som handstående, huvudstående och hjulet. Det är fortfarande något jag tycker mycket om att göra och jag har fortfarande svårt att motstå en bra handståendevägg när jag ser en. Eller en sten för den delen, hahaha.

Tillsammans med Brämhults tävlar jag ut värdecheckar på Brämhults Balans och Fokus. 10 stycken av mina läsare får chansen att testa de här goda nyheterna. Det enda ni ska göra för att vara med och tävla är helt enkelt att berätta om era egna hälsomål för 2018 (här eller på Instagram). P.S Sam är också intresserad av mina smoothies som ni ser. Det här är dock lugnet före stormen för bara sekunder efter bilden togs råkade han skruva av korken på flaskan och hälla allting över sig själv och mattan och bordet. Halleluja. Grön chlorella-alg över hela bebisen OCH vardagsrummet.. D.S

I annonssamarbete med Brämhults.

Anti-vaxxers i farten igen..

Är det något jag inte förstår mig på är det vetenskapsresistens och vetenskapsförnekelse. Det finns alltså forskare som ägnar sina liv åt till exempel sjukdomar och vaccin, men ändå finns det folk som tror att de vet bättre och kan mer för att de har ägnat timmar åt tveksamma sidor på internet. Det är så dumt att man blir mörkrädd. Snacka om att vara världsfrånvänd och självgod. Det är respektlöst och ignorant mot människor som har utbildat sig och ägnat sin liv åt forskning. Det här är tyvärr baksidan med internet. För visst fanns den här typen av människor även förr, men tack vare internet dras de till varann som flugor dras till skit och skapar hemliga sektliknande grupper på Facebook.

Deras två vanliga argument: 1)läs på och var källkritisk och 2)det är mitt beslut, respektera det. Låt mig ställa en motfråga. Hur källkritiska är de mot de konspirationsteoretiska texter de hittar på nätet och gentemot diverse suspekta diskussionsforum. Nä just det – inte ett dugg. Man må tro att man är expert på allt för att man har ägnat timmar åt att googla, men då lever man ju i sitt eget lilla universum (vilket de iofs tycks göra..). Och nej, det är inte bara ditt beslut, för det påverkar inte bara dig. Du riskerar inte bara dina egna barns liv utan också andras. En ganska stor del av befolkningen MÅSTE vaccinera sig för att vi ska få gruppskydd och därigenom skyddar vi också de som faktiskt inte KAN vaccinera sig, tex spädbarn och människor med nedsatt immunförsvar. Tycker inte man tar i när man säger att det är både osolidariskt och egoistiskt att inte vaccinera sina barn enligt vaccinationsprogrammet.

Igår fick jag vetskap om att en bild från min instastory där jag tar influensvaccin hade lagts upp i en anti-vaxx grupp och att medlemmarna i gruppen skrev att de önskade att jag skulle bli sjuk och få svåra men av vaccinet och att det skulle vara ”rätt åt mig”. Att man önskar att någon annan ska råka illa ut och bli sjuk säger ganska mycket om de här människorna.

Till sist så vill jag säga att man inte ska bunta ihop alla vaccin i en klump. Jag tog influensavaccinet för att jag ska åka iväg och jobba med OS och det vore katastrof om jag blev sjuk. Influensavaccinet är upp till var och en om man vill ta eller inte. Det allmänna vaccinationsprogrammet med tex MPR-vaccinet är inte det. Eller, det BORDE inte vara det. Det handlar om otroligt väl beprövade vacciner med få biverkningar. Till sist och syvende handlar det om riksbedömning. Det är mycket större risk att bli svårt sjuk om man INTE vaccinerar sig än om man gör det.

Att vi ens diskuterar dessa frågor 2018 är väl ett tecken på att vi har det för bra. Bortskämda är vi. Usch.

Du är inte ensam ❤️

Du är inte ensam.. Det är känslan jag tar med mig efter responsen på mitt förra inlägg ”Efter utmattningen”. Det var ett inlägg jag hade tänkt skriva länge, men jag var rädd för att inte kunna sätta de rätta orden på det. Men, uppenbarligen så lyckades jag rätt bra med det eftersom det är så många som har hört av sig och berättat hur mycket de känner igen sig. Det känns både sorgligt och trösterikt att se hur många vi är som har drabbats av denna folksjukdom.

Och jag tror det är viktigt att vi pratar om det, för jag har upplevt att omgivningen har svårt att förstå. I början när jag blev sjuk och hade akuta fysiska och psykiska symptom fick jag stor förståelse och empati från omgivningen, men allteftersom månaderna gick var det som att folk glömde bort eller inte förstod att jag faktiskt i allra högsta grad fortfarande var sjuk. Det syns ju inte på utsidan. När jag berättade att jag var sjuk fick jag ofta höra: men du ser ju så strålande och fräsch ut! Jag tror att om man inte har varit drabbad själv så går det inte riktigt att ta in att hjärnan bara stänger av och inte fungerar mer. Och hur LÅNG tid det tar för hjärnan att laga sig.

För att ge ett exempel på hur man kan bli bemött, så var det en person i mitt yrkesliv som påstod att jag inte alls var sjuk utan förmodligen var lat och ville leva livet och jobba mindre. Att få det kastat i ansiktet när man alltid har varit en extremt hårt arbetande och lojal person kändes som ett hån och gjorde mig oerhört ledsen.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft turen att ha en förstående pojkvän som verkligen har gjort allt för att hjälpa och stötta. Men även han glömmer ibland bort och har svårt att förstå att jag fortfarande inte är frisk och jag måste ofta förklara för honom varför jag reagerar så starkt på vissa saker, varför jag blir stressad för minsta lilla och varför jag ofta inte orkar träffa folk. Precis som jag fortfarande måste förklara för mina vänner och på mina jobb.

Många av er har undrat vad jag gjorde för att komma tillbaka och bli frisk(are) och jag hade turen att få hjälp av TV4 med läkarvård och medicinering av deras företagsläkare samt stressbehandling hos KBT-psykolog. Jag var inte deprimerad och åt därför inte antidepressiva, men hade stor hjälp av insomningstabletter och ångestdämpande dito. Att få ordning på sömnen var en viktig del av tillfrisknandet, när jag var som sjukast sov jag nästan ingenting på nätterna och var istället trött som en zombie på dagarna. Under hela det första året sov jag dessutom flera timmar på dagarna. Minsta lilla ansträngning krävde återhämtning i form av sömn.

Men viktigast för mitt tillfrisknande var ändå stödet från min kille som hjälpte mig att styra upp både kaoset i vardagen och kaoset i mitt huvud. Metodiskt och långsamt, steg för steg. Han är världens bästa person och jag är honom evigt tacksam.

När jag var som sjukast orkade jag inte träna alls. Kroppen kunde inte göra skillnad på positiv och negativ stress. Min läkare sa att 10-15 minuters promenad per dag var den träningen jag mäktade med. Efter 4 månader började jag yoga och det var en viktig del av min återhämtning. Det var också ett bra sätt för mig att göra mina andningsövningar, eftersom jag inte hade ro i kroppen att bara ligga stilla och andas. Yogan var under många månader min enda fysiska aktivitet.

Det finns hur mycket som helst att säga om utmattningssyndrom och jag tänker fortsätta prata om det, här och i andra sammanhang. Det dags att vi slutar skämmas för den här sjukdomen. Den är på riktigt och vi är oerhört många som har drabbats. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Kärlek till er alla där ute ❤️

Efter utmattningen

När blir man frisk egentligen? Blir man nånsin helt ”frisk”? Nej, jag tror faktiskt inte det. Man blir aldrig mer sig lik iallfall. En del av jaget är förlorat för alltid, på gott och ont. Jag lever idag ett helt annat liv och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk hösten 2015.

Såg att Karin Adelsköld var med hos Malou och pratade om sin utmattning, har inte hunnit se det än men har hört att hon betonade att man faktiskt får en hjärnskada när man drabbas av utmattningsdepression. Min hjärna funkar definitivt inte som innan. Även om  jag är tillbaka och jobbar och ändå känner mig ganska bra så är det en del saker som hänger kvar.

-Jag är mycket mer stresskänslig. Så fort saker hopar sig och jag känner att jag ligger efter så kommer hjärtklappningen som ett brev på posten. Måste också tänka mig för hur jag planerar mina dagar så det inte blir för många möten/måsten.

-Min minnesfunktion är allvarligt skadad. Långtidsminnet är näst intill utplånat och från tiden när jag blev sjuk minns jag nästan ingenting. Kommer inte ihåg ansikten (inte ens på folk jag är bekant med) eller namn eller vad jag pratat om med folk. Jag är den perfekta personen att anförtro en hemlighet till, för jag har glömt den nästan innan jag hört den. Det är väldigt tråkigt för man framstår ju som väldigt arrogant när man inte kommer ihåg folk man träffat (eller till och med känner) eller inte minns samtal man har haft utan frågar exakt samma saker som man gjorde senast man träffades. Dock kan jag av någon anledning fortfarande memorera manus och det är ju en jäkla tur, annars skulle jag få skaffa ett annat jobb 🙈

-Känslig för ljud. När det var som värst orkade jag inte kolla på tv eller lyssna på musik, klarade inte av att ungarna lät och levde om och inte sorlet på en restaurang eller ett café. Har fortfarande svårt att koncentrera mig om det är hög ljudnivå och har inte så mkt tålamod med sånt som låter. Blir fort trött i stökiga miljöer.

-Längre återhämtning. Jag klarar ju av att jobba nu, men jag behöver längre återhämtning än förr. Om jag har en sttessig vecka försöker jag alltid planera in en eller flera dagar där jag inte behöver göra någonting. Mest dränerande är dock sociala situationer, typ mingel.

-Klarar inte av att splittra fokus. Om jag sitter och jobbar med något (svarar på ett mail eller vad som helst) så funkar det inte om någon börjar prata med mig eller ställer en fråga. Klarar inte av att rikta fokus på mer än en sak i taget.

-Social ”rädsla” a k a eremitsyndrom. Det här är nästan den värsta biverkningen. Jag har nämligen alltid varit en extremt social person, jag har också tagit ett stort socialt ansvar i alla sammanhang och sällskap. Har till och med kallat mig för ett socialt geni och jag har alltid haft lätt för att prata med folk. När jag blev sjuk orkade jag inte träffa någon (förutom min kille, vi var dessutom nykära). Blev så oerhört trött av att vara social att jag fick vila i flera dagar efteråt. Ville helst inte gå med ungarna till skolan ens, för jag orkade inte ens säga hej till de andra föräldrarna. Det här har blivit 700 ggr bättre sen dess, men jag är fortfarande inte som jag var förr och blir kanske aldrig igen. Tycker det är ganska jobbigt med sociala sammanhang, orkar inte så många. Har otroligt svårt att kall/små-prata (var expert på det förr) och orkar inte alls ta något socialt ansvar (zonar hellre ut efter en stund). Måste säga att jag verkligen verkligen saknar min ”gamla” personlighet.

-Svårare att känna glädje och tycka att saker är roliga. När jag var som sjukast var jag apatisk inför det mesta. Tittade på enorma mängder skräckfilmer för att känna något alls. Det har blivit bättre, men jag tycker fortfarande att det mesta är mer jobbigt än roligt. Fan vad sorgligt egentligen.

Det här är det jag kommer på bara så här rätt upp och ner. Det är alltså ganska exakt två år sen jag blev sjuk och hjärnan jobbar fortfarande på att reparera sig. Det tar en evinnerlig tid att bli frisk från en utmattning.

Men, det finns en del positivt också förstås. Jag prioriterar helt annorlunda idag. Spenderar mycket mer tid med familjen och med barnen. Är mer delaktig i barnens aktiviteter. Eftersom jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjorde förr och samtidigt ratta skeppet familjen så har jobbet fått stryka på foten lite. Jobbar mycket mycket mindre idag och det är faktiskt okej. Hade varit livrädd för det för några år sen. Ett tecken på att hjärnan faktiskt fortfarande tar små steg framåt är att jag äntligen har börjat känna ett jobbsug igen. Det känns lustfyllt. Jag anar mitt gamla driv och det har jag saknat. Jag har haft tur som hela tiden har haft en partner som har stöttat och hjälpt och försökt förstå (även om man som utomstående inte alltid KAN förstå). Alla har inte den turen. Hade jag inte haft Patrik hade jag inte kommit så här långt, hade kanske aldrig blivit frisk.

Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och inget hittepå som lata människor drar till med för att få jobba mindre. Det tar lång tid att köra sin hjärna i botten, för mig tog det väl ca 3 år innan det smällde och blev kortslutning, så det är kanske inte så konstigt att det också tar lång tid att bli frisk. Jag hoppas fortfarande på att få tillbaka min personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och hög arbetsförmåga – men jag är inte riktigt där än.