Sen sist

Ber om ursäkt för min sporadiska närvaro här på bloggen. Det är inte klokt hur fort dagarna bara går med en liten nyföding.. Får lite panik på att jag inte hinner med någonting. Alltså: inget alls. För livet runt omkring stannar ju inte bara för att storken har kommit med en liten skrutt till oss. Har ju till exempel två barn till som ska till och från skolan och aktiviteter, ha med sig matsäckar och gummistövlar och gud vet vad. Känns som en näst intill oöverkomlig uppgift att bara ha koll på familjens logistik just nu..

I slutet av förra veckan var vi iallafall på ett litet event när Polarn o Pyret visade sin nya kollektion.  Riktigt fina kläder. Den svarta jackan med fårskinnskrage var en favorit. Har inte själv haft på mig ”vanliga” kläder särskilt många gånger sen Sam föddes så det var ju lite spännande, haha. Upptäckte också att inga vanliga byxor (som jag hann prova på ungefär 5 minuter) passade så det blev ett par gravidjeans. Det är helt ärligt sjukt deprimerande att fortfarande gå i gravidbyxor. Fy bubblan.

Annars har det blivit en del träning. Kom iväg till gymmet 2 ggr förra veckan och de andra dagarna blev det powerwalks. Såg att jag hade fått ganska många frågor angående just träning och jag ska svara på dem när jag har en sekund över.. 😬 Den här veckan är ruggigt smockad. Har inte haft så här mycket att göra på länge. På onsdag börjar modeveckan och då tänkte jag försöka hinna med någa visningar. Kanske blir fashion week-debut för Sam också. Ska också podda på onsdagen. På torsdagen ska jag till Växjö och jobba för Lindex. På fredag är det Kristallen och den kräver en del förberedelser med smink/hår, provs ut kläder osv. Dessutom har jag en del blogg/insta-samarbeten som ska skrivad och plåtas och så måste också skriva klart det sista på vår nästa bok. Hade egentligen deadline för en vecka sen.

Förutom de här jobbgrejerna så har Dylan massa grejer i skolan och kalas och sånt och det är en del andra praktiska grejer som ska lösas. Jag klarar dessutom inte av att hålla mer än max två saker samtidigt i huvudet just nu, så det känns minst sagt lite roddigt. Men vi kämpar på!

Chokladfontänen åkte ut med huvudet före

Jag fick en originell och påhittig Alla Hjärtans Dag-present av Patrik i år – en chokladfontän! Snacka om att jag blev överraskad, ganska romantiskt var det ju också. Eftersom jag och bruksanvisningar inte går så bra ihop (har inte tålamod att läsa ordentligt så det blir oftare fel än rätt..) så har chokladfontänen stått nerpackad och väntat på att Patrik skulle flytta hem.

Men igår var det så dags för premiäranvändningen. Spänningen och entusiasmen var stor, särskilt hos familjens yngre garde. Vi hade laddat upp med jordgubbar och marshmallows och Patrik tog sig an uppgiften med att sätta ihop maskinen. När han först testade den gav den ifrån sig ett skramlande, skärande ljud med enorm decibelstyrka. Det skrämde vettet ur lilla bebisen som sen skrek oavbrutet i panik i en halvtimme. Bra start. Det visade sig att fontänen måste stå helt plant för att fungera som den ska och efter några justeringar verkade den ändå funka. När den ställdes fram på bordet i all sin prakt och det var dags att börja doppa godsakerna i chokladen gick jag in i sovrummet för att lägga Sam. Kort därefter hör jag skrik där utifrån. Hysteriska, upphetsade tjut. Patrik kommer in i sovrummet och hans kläder och ansikte är HELT täckta av choklad.. Det visar sig att själva spiralen hade släppt från resten av maskinen, med följden att chokladen kastades runt hela matsalen och köket. På golvet, väggarna, mattan, hela matbordet, stolarna, hela Partrik och Dylan. ALLT var täckt med choklad. Ett frenetiskt städande följde, men vi hittar fortfarande chokladfläckar på de mest märkliga ställen…

Jack och Dylans första reaktion var inte att hjälpa till att städa. Nix, här skulle misären snapchattas minsann. Dagens ungdom 🙈😹 Så här såg det ut:

The evil chokladfontän gjorde en kort mellanlandning i köket innan den gjorde sorti ur vårt hus för alltid. Det blev ett kort men minnesvärt gästspel hos familjen Almenäs-Fahlgren. Nästa år får jag förmodligen en chokladask och röda rosor på Alla Hjärtans Dag. Det kanske är säkrast så.

Bebisen har fått ett namn!

Äntligen har vi bestämt vad han ska heta! Det är inte helt enkelt med pojknamn, innan han föddes hade vi en lista på säkert 20 namn och inget kändes mer aktuellt än något annat. Men så kom han ut och det är faktiskt ingen myt att man ”ser” på barnet vad hen heter. Vår lilla kille är definitivt en Sam. Hela namnet blir Sam Erik Nicolai Almenäs-Fahlgren.

Patriks andranamn är Erik och det finns också i hans släkt. Dessutom hette min farfar Erik så det kändes bra för båda. Nicolai tyckte vi bara var fint. Och så får man ju sen första juli heta dubbelnamn igen så Almenäs-Fahlgren fick det bli för rättvisans skull, haha.

Apropå rättvisa så såg jag att jag hade fått några kommentarer på min hyllning av min fantastiska kille. Det var tydligen både snedvridet och orättvist att han skulle göra så mycket. Då vill jag bara förtydliga att jag inte direkt sitter på arslet på en divan och blir matad med praliner medan han sliter som en träl. Här hemma hjälps vi åt för att få saker och ting att fungera. Och exakt hur vi delar upp det är väl ändå vår ensak.

Nä nu ska Sam och jag fortsätta med frukosten. Morgonpassen är nämligen mina (liksom de fashionabla ICA-påsarna under ögonen), för er som oroar er för hur snedvridet vi har det här hemma. 

Rapport från bubblan

Den underbara, svinjobbiga bebisbubblan. Och visst är det just en bubbla, för man tappar ju alla begrepp. Som att ha blivit instängd i en grotta utan kontakt med omvärlden. Är det natt eller dag, måndag eller lördag, har världen gått under där utanför? Vem vet. Precis som i slutet av graviditeten så jobbar vi varannan-dag-principen. Varannan dag sprutar tårarna på trött mamma pga missnöjd, hungrig bebis och varannan dag är det rena kärleksparadiset här hemma. Då bara njuter vi, stora som små.

Min man är iallafall världshistoriens bästa snubbe. Fattar inte att jag lyckats göra ett sånt jättekap! Förundras varje dag över hur bra han är. Han går upp med bebben på nätterna, det är det bästa för familjens ”kollektiva humör” säger han. Haha! Han krigar fram och tillbaka till träningsläger i Västerås på dagarna, kommer hem och tar över bebis trots att han är svintrött. Han lagar mat, han underhåller de stora grabbarna, han säger att jag är fin och han är hela tiden på gott humör och har världens största tålamod. Med hormoner, bebisskrik osv. Aaaaaaa vad skulle jag göra utan honom?! ❤️

Bebis fortsätter äta som en häst. En följare på instagram skrev: ”vad trodde du egentligen, han är ju uppfödd på glass”. Haha, humor. Slut på rapport för den här gången. På återhörande snart igen.As the t-shirt says…

Premiär både för jeans och volanger.

Shit vad fort han växer. Men i vår stora säng ser han ändå pyttig ut.

 Man kan inte se sig mätt på den här godingen.

Utslagen i minst 5 minuter efter ett skrovmål.

Här är han. Världshistoriens bästa snubbe. Både saknar och inte saknar den där magen. Sjukt vad fort man glömmer hur jobbigt det vara att va gravid.. Även förlossningen börjar REDAN blekna. Får ta tag i den där förlossningsberättelsen snart.

Hemma och heja kroppen 💪🏻

Äntligen är han här, vår lilla kille. I söndags på dan kändes det så hopplöst, som om han aldrig tänkte komma ut, och sen klockan 2 på natten satte värkarna plötsligt igång. 5 timmar senare var han ute. På andra sidan magen. Jag ska givetvis skriva en ordentlig förlossningsberättelse, men det får vänta några dagar. Vill smälta hela grejen och dessutom mysa med bebis nu.

Men, tänkte bara berätta hur kroppen känns så här dagen efter förlossningen. Efter båda mina tidigare förlossningar har det känts som om jag blivit överkörd av en ångvält. Har haft ont i hela kroppen och känt mig svag och återhämtningen har tagit rätt lång tid. Den här gången känner jag mig hur bra som helst. Var själv förvånad över hur pigg och rörlig jag var direkt efter förlossningen. Och idag när vi kom hem från BB tog vi första barnvagnspromenaden och jag känner mig ruskigt stark. Ont i underlivet och rumpan så klart (konstigt vore det annars) och så har jag spänt mig/sträckt mig i en halsmuskel under värkarbetet, men det är det. Jag är övertygad att det är tack vare att jag har tränat genom hela graviditeten. Nu får jag betalt för det. Så tack yoga, löpning och styrketräning för att vägen tillbaka kommer att bli en baggis. 

Nog om det för nu. Här ska bebismysas! Så kär i denna lilla nya människa! Som ännu inte har ett namn, för er som undrar.