Gravidträning

Träning under graviditet ja. Det är ju verkligen ett kapitel för sig. Man kan väl säga att det aldrig i livet är viktigare att basera sin träning på dagsform än just då. När man inte är gravid  är det ju ofta skönt att träna fast kroppen protesterar lite eller man känner sig lite trött och hängig. Det är liksom inte ett alternativ när man är gravid. När kroppen säger ifrån då, ja då är det stopp helt enkelt. Jag var verkligen på g med träningen när jag blev gravid och tyckte att det var en jättebra grund att stå på. Att jag nog skulle kunna hålla igång och fortsätta träna hela graviditeten och sen inte ha så lång väg tillbaka till maratonlöpning till exempel. Men tji fick jag.

De första månaddrna var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. Ville BARA sova och äta. Sova och äta. Sova. Äta. Allt annat var sekundärt. Fanns inte en chans att jag skulle orka träna särskilt mycket. Dessutom åkte immunförsvaret ner i källaren och jag var sjuk nästan hela tiden. Åkte plötsligt på alla ungarnas förkylningar och influensa och bihåleinflammation osv. När jag ändå försökte träna kände jag direkt att jag var mycket flåsigare än vanligt. Blev så anfådd ibland att det kändes som jag inte fick luft och då var jag tvungen att sluta. Jag tog relativt omgående i graviditeten bort alla prestationsmål med träningen, sprang kortare sträckor, sprang långsammare, tränade långsammare överhuvudtaget. Var försiktig med att ta ut mig.

Efter de första två månaderna när jag försökte jag jobba mig tillbaka till mina träningsrutiner igen och nu har jag på sistone lyckats springa tre gånger i veckan och köra yoga eller styrketräning två gånger i veckan. Jag känner ju att min kropp mår bra av att röra på sig. Den är ju van vid det!

Det finns många myter och teorier om huruvida man ska träna magen eller inte när man är gravid. Jag vill inte paja några magmuskler så jag riskerar inget. Slutade köra situps och planka och sånt samma dag som jag fick en riktig mage. Däremot försöker jag fortfarande aktivera de inre magmusklerna när jag yogar och styrketränar. Jag gör helt enkelt bara övningar som inte känns obekväma eller konstiga på något sätt. Lofsan har också gett mig rådet att inte göra övningar där jag behöver hålla andan.

Här är ett exempel på hur en träningsvecka kan se ut, så här körde jag till förra veckan.

Måndag: Almenäs-intervaller (dock i ett mycket lägre tempo, är inte i närheten av att ta ut mig). Totalt ca 6 km löpning. 5 min rodd. Styrketräning.

Tisdag: 30 min yoga.

Onsdag: Ingen träning

Torsdag: 30 min yoga.

Fredag: 5 km löpning i lugn takt

Lördag: Ingen träning

Söndag: 5 km löpning. Almenäs-pokalen (men med 4 varv istället för 6 och lite kortare löpsträcka än normalt).

De dagarna jag vilade helt kändes kroppen sliten och jag var väldigt trött. Som gravid tycker jag som sagt inte man ska pusha det när kroppen säger ifrån. Nu har jag precis varit ute och sprungit 7 km i det underbara solskenet. Vår i luften idag!! Här är lite bilder från någa av veckans träningspass. IMG_2800 IMG_2820 IMG_2900 IMG_2906

Komma igång efter sjukdom

Gud vad jobbigt det är att komma igång med träningen när man har haft influensa. Även om man känner sig hyfsat frisk så är det som att kroppen släpar efter. Känner mig både svag och flåsig. Har försökt smyga igång lite de senaste dagarna.

I lördags sprang jag faktiskt ute. Gör ju ganska sällan det på vintern eftersom jag är så frusen, det spelar liksom ingen roll hur mycket jag pälsar på mig för jag fryser ändå. Dessutom fick jag för några år sen en muskelbristning i vaden när jag sprang i vinterväder och var kall i musklerna så jag är lite rädd för att det ska hända igen. Men, i lördags var det alldeles underbart. Måste försöka pälsa på mig lite oftare för det ÄR ju härligt med frisk luft och några solstrålar på en blek själ och kropp. Det blev 5 lugna kilometer (flåsade som en storrökande överviktig farbror 🙈) och sen några trappintervaller på det. img_1102Rånarluvetröja (eller kondomkostym) från Under Armour är som en dröm för en frusen själ som vill ut och springa.

img_1124Sjukt nog så fick jag faktiskt klä av mig längs vägen.. Det brukar inte ske! Jag har på mig underställ från Kari Traa, rånarluvetröja från Under Armour, fodrade tights från Under Armour, jacka och fleecemössa från Under Armour, extra fleecejacka och vantar från Kari Traa, kompressionsstrumpor från 2xu och (nya) skor från On Running (cloudrunner).

Söndag fick bli vilodag, men igår var det dags igen. Det blev ett set Almenäs-intervaller på löpbandet och lite styrketräning efter det. Almenäs-intervallerna går alltså till så att man springer 10 min som uppvärmning, sen 10×1 min så snabbt man kan (beroende på dagsform) och däremellan 10×1 min jogg. Intervallerna tar 20 min. Därefter joggar man ner i 10 min och vips har man fått 40 minuters löpning och sprungit 7-8 km. Det gick inte fort, känner verkligen av influensan, men kändes riktigt bra efteråt.img_1197Topp från Adidas, tights från Stella McCartney för Adidas, skor från Mizuno.

Rapport från värmen

Wifi funkar lite bättre plötsligt, jippi! Hoppas jag lyckas ladda upp några bilder. Idag fick jag äntligen till ett träningspass trots vårt extremt tighta schema. Det blev bara 4 km löpning i sand och berg, men det är bättre än inget. Avslutade rundan på den i underbara stranden en bit från vårt hotell. Älskar att sitta och lyssna på havet och titta på surfarna 😍 Skönt också när det blir lite svalare på ivällarna. Idag stod vi i solen och jobbade hela dagen och det var slitigt faktiskt. Man får tänka på att dricka mängder av vatten hela tiden. img_9248 img_9257 img_9262Fick en ny kompis på stranden. Riktigt kelsjuk vovve 😍

img_9273 img_9278

Återhämtningen

Nu har det gått 9 dagar sen jag sprang Kassel Marathon och idag gjorde jag mitt första löppass sen dess. Körde ett set Almenäs-intervaller på löpbandet. Hade tänkt springa ute, men det regnade och jag är definitivt en finväders-löpare.. Kroppen kändes perfekt! Benen kändes pigga och fräscha och jag hade inte ett dugg ont i knän eller höft.

Förra veckan blev jag helt fascinerad över hur fantastisk kroppen är, ni vet så där som man blir när man har fött barn. Jag hade ju superont överallt (kunde knappt gå) och var trött på utmattningsgränsen både söndag efter loppet och dagen efter. Men på tisdag vaknade jag och kände mig rätt fräsch igen. Så pass fräsch att jag var liiite sugen på att sticka ut och springa.

Men jag läste på lite och rekommendationen var att man skulle ta det lugnt och vila i 8-10 dagar efter en så stor urladdning som ett maraton ÄVEN om kroppen kändes bra. Och det har visst inte så mkt med musklerna att göra utan senor och ligament som belastas hårt vid en så stor fysisk ansträngning. Så trots att kroppen kändes tipptopp redan förra onsdagen (3 dagar efter loppet) så har jag varit duktig och vilat. Jag har dock promenerat en del och kört lite lättare yogaövningar. Jag har ätit bra, sovit hyfsat och druckit mycket vatten. Ätit mina vitaminer.

Och så igår körde jag mitt första yogapass och idag första löppasset. Tror jag har kommit ur det här med alla kroppsdelar intakta faktiskt, haha. Snacka om att våra kroppar är fantastiska maskiner! Älskar den för allt den gör för mig (även om den motarbetar mig ibland..). Så himla tacksam för att jag är frisk och har en stark och välfungerande kropp som klarar allt från att föda barn till att springa maraton ❤️

Nu återstår bara att hitta ett nytt mål och jag vet inte riktigt vad det ska bli. Nästa mara blir förmodligen inte förrän i sommar och jag måste ha något att planera min träning efter. Hatar att träna planlöst och är helt värdelöst på det. Blir varken hackat eller malet då. Har ni några förslag på vad jag ska satsa på nu? Yoga, styrketräning, kortare lopp eller nåt helt annat?

Kassel Marathon del 4

Den fjärde milen… Ja herregud var ska jag börja. Det började ju gå uppför vid 2,8-2,9 km och så fortsatte det. Man tänkte ju att det måste ta slut någon gång men det fortsatte så ända tills 3,6 ungefär. Vid några tillfällen var jag tvungen att gå några steg, för kroppen gjorde så fruktansvärt ont och när det gick uppför var det som att hjärnan bara skrek ”Stanna!!!!” till mig.

Visste att det skulle börja gå nerför ungefär vid vårt hus och att Patrik skulle stå där och vänta med min kyl/smärtstillande japanska spray. Det var varmt, uppför och varenda steg gjorde ont. Jag hade inte jättelätt att motivera mig den här sista milen. Bara tack vare mitt pannben som jag kom i mål tror jag. För inte gick det fort heller. De sista 12 kilometrarna gick på ca 1:25. Vid 3,6 började det slutta lite nerför igen och jag hade på förhand tänkt att där kommer man att få en liten skjuts, där kommer benen bara att rulla på, men så blev det inte riktigt. Det gjorde lite mindre ont bara. Men gick fortfarande ganska sakta. Man blev ju också lite halvknäckt mentalt av alla marathonstafettlöpare som studsade förbi en med pigga steg. Det är ju lite skillnad på att ha sprungit 2 km och 3,2 mil..

Fick ändå en liten vitamininjektion av alla människor som hejade längs vägen. Namnet stod på nummerlappen så det var många som skrek och tjoade på en. Kul! Och sen stod ju Patrik där vid 3,6 och peppade på mig, stannade till lite och sprayade vänsterbenet där smärtorna var som värst. Det var faktiskt knäna som var mitt största problem det här loppet. Sen gick han ner ett kvarter och stod och hejade på en gång till vid 4 mils-passeringen där jag också fick i mig lite cola. Sista 7 kilometrarna sprang man genom Kassels stadskärna så här kände jag äntligen igen mig och fick ett hum om hur långt det var kvar.

I mina tidigare lopp har jag alltid ökat lite de sista två kilometrarna för då vill man bara att det ska ta slut och man vill tömma ut precis allt, men det gick inte den här gången. Målet var på en friidrottsarena och man sprang ett varv därinne innan man gick i mål. Såg att jag hade chans att komma i mål på under 4:30 så jag försökte verkligen öka, men såg på Patriks video sen att det inte gick speciellt fort.. Haha. Kom i mål på 4:27:35 och det räckte till en plats nr 324 (47 bland kvinnorna), nånstans mitt i fältet. Jag kom inte sist iallafall! 🙈😹

Grät lite av lättnad när jag hade kommit i mål och fått min medalj. Var så himla glad att det var över. Och stolt över att ha klarat det. Videon nedan är från fyramilspasseringen. Varning för att jag ser riktigt risig ut (orkade inte tänka på dubbelhakor och sånt) och att språket är rätt så ovårdat..