Skadad! 😥🏀

På min andra träning hände det. Jag gick hemifrån med en smygande föraning om att jag skulle skada mig, det sjuka är att när jag kom hem sa Patrik att han också hade känt det på sig.. Men det är ju inte så ofta man lyssnar på de där föraningarna. Tyvärr, i det här fallet.

Vi har ju kört igång ganska hårt på basketen. Och när man väl är där går det inte att köra på halvfart. Det är djupt rotat i mig att man vill vinna, göra sitt bästa, ge sitt max. Kanske blev det lite för hög belastning på kroppen. För mitt i en sidoförflyttning hörde jag hur det smällde till i foten och kände en enorm smärta i hälen. Kände direkt att det var en rejäl skada och att jag inte kunde fortsätta. Efter så många år som idrottare så vet man bara sånt. Fick obehagliga flashbacks från när jag fick en muskelbristning i vaden och haltade (hoppade på ett ben) hem till Patrik och lanserade den här teorin. Det hade han dock aldrig hört talas om, han trodde snarare det var ett akut fall av hälsporre.

Jag hade riktigt ont och kunde inte stödja på hälen alls. Ont också i hålfoten och blev även blå och svullen där. Besviken var jag också. Och ledsen. Jävla skitkropp till att inte hålla. Basketen var ju sååå kul. Kände en nytändning i min träning som jag inte känt på flera år.

När jag vaknade i morse gjorde det ännu ondare. Kunde inte stödja på foten alls och hoppade runt i lägenheten på ett ben. Inte skitlätt att ta hand om en bebis i det läget.. Fick som tur var tid hos Patrik och Hammarbys sjukgymnast Anne som tittade på foten och meddelade att hon bara sett en sån skada en gång tidigare. Typiskt mig ändå. Ska alltid va så speciell, haha. Tydligen så är det en rift i senan i hålfoten som hälen fäster i(plantarfascian om jag inte fattade helt fel 😬). Typ som en kraftig stukning fast under foten. Sena och ligament är alltså lite trasiga och uttänjda. Verkar ta minst en månad att bli av med. Buhuhu. Fast, tar det en månad får jag nog ändå vara glad. Hade kunnat vara värre så klart. Fick iallafall foten tejpad och fick på ett skydd och sen fick jag också ett par kryckor eftersom jag varken kan eller ska belasta foten de närmaste dagarna. Det var inte igår man gick på kryckor direkt.. Inte heller igår man hade en idrottsskada.. Men tro inte att jag tänker ge upp, nix. Min basketcomeback är inte över än, det kan jag säga er. 

Min träning just nu

Jag har känt mig lite omotiverad ett tag och efter en snabb själv analys har jag kommit fram till att det förmodligen beror på att jag inte får några resultat. Vilket i sin tur förmodligen beror på att jag först var på Kreta och jobbade i två veckor och sen var sjuk i tre veckor.

När jag gick djupare in i analysen insåg jag att jag nog måste följa rådet jag själv har gett till andra i Träningspodden en miljon gånger, nämligen att hitta motivation igen genom att träna sånt som är roligt. Därför låter jag löpträningen vila lite, det känns helt enkelt inte kul just nu. Löpglädjen kommer att komma tillbaka så småningom, det är jag säker på så jag känner mig helt lugn i detta.

Istället tog jag tag i något jag gått och drömt om i flera år – jag har börjat spela basket igen! Det är alltså 20 år sen jag slutade.. Jag var jättenervös första träningen. Jag kände ingen och alla som är med i laget är kanske 15 år yngre än vad jag är. Men samma dag hade min 12-åring Jack vågat börja på handboll, trots att han inte kände någon och aldrig hade spelat innan, så jag kände att jag som vuxen inte kunde vara mindre modig än mitt barn. Och vilken tur att jag gick dit! För det var asroligt. Visst, basketkondisen (som är en helt annan än löparkondisen) var det väl sisådär med, men det andra finns faktiskt kvar. Ge mig några träningar bara. Jag var så trött och mörbultad och helt slut när jag gick hem efter träningen, jag hade tagit ut mig helt utan att ens fundera på det. Så enkelt var det alltså. Jag har ju klagat i podden på att jag inte klarar av att ta ut mig längre, att jag blivit lite lat. Men allt som krävdes var visst att göra nåt riktigt kul. 

Min andra träning just nu är en yogautmaning som jag ska göra varje dag fram till jul. #yogaeverydamnday och #jessicasyoga är hastaggarna. Inga konstigheter, jag ska bara göra ett Yogobe-pass på minst 20 min varje dag. Även det känns skitkul. Älskar hur min kropp känns när jag har yogat. Då tycker jag om den som mest. Kroppen och jag känns som ett. Har gått sex dagar av utmaningen nu och jag känner redan skillnad. Haka på om ni vill vettja! 

OK att börja träna?

Var på efterbesök hos min barnmorska Eva på Mama Mia förra veckan och fick då okej på att börja springa. Skrev detta på Instagram och fick massa kommentarer om att det inte var en barnmorskas kompetensområde och att det inte alls var okej att springa förrän efter sex månader och att alla mammamage-tränare säger ditten och datten. Vet inte om jag är lättretlig på grund av sömnbrist och krävande bebis, men jag är så trött på att folk ska ha åsikter om precis allting. Det är ju ingen som känner till mina förutsättningar.

Jag har ju träning som en del av min försörjning och tror att jag både tränar mer än de flesta samt känner min kropp bättre än de flesta. Jag har dessutom varit gravid två gånger förut. Det jag däremot inte kan är att se hur mitt underliv har läkt och inte heller kan jag avgöra om jag kan knipa tillräckligt bra eller har risk för att få till exempel framfall. Men det kan en barnmorska. Och om barnmorskan då säger att jag baserat på det kan börja springa så litar jag på henne där. Resten är upp till mig att bedöma. Dvs om min core känns stark nog för att orka hålla upp kroppen, om jag klarar av att använda min normala löpteknik osv.

Jag ska givetvis inte ge mig ut och springa en mil det första jag gör, utan kommer att börja väldigt försiktigt. Springa, gå, springa, gå osv. Kanske börja med att springa 1-3 km och sakta sakta trappa upp. Hoppa kommer jag däremot att vänta med några månader. Och känner jag något i kroppen (vilket jag är ganska bra på att göra) så kommer jag att ta ett steg tillbaka.

Jag tränade ju långt in i graviditeten (hela egentligen) och även innan jag blev gravid och har man inte gjort det så skulle jag inte rekommendera någon att börja tidigare än vad mammamage-tränarna råder en till.

Nu har jag ju varit sjuk, men kan inte vänta på att få känna på några löpsteg om några dagar! I det här ganska slitiga bebislivet gläds man åt de minsta saker. Som att få snöra på sig löparskorna och vara ensam i sitt eget huvud en liten, liten stund.

Idag var jag iaf på gymmet. Härligt att få svettas lite. Blev mitt vanliga gympass, Almenäs-intervaller på crosstrainern, 1000 m roddmaskin och lite styrketräning. Har äntligen börjat med plankträning nu.

Alla kläderna är från Drop of mindfulness och skorna från Saucony.

Don’t stay inside the box

…och med det menar jag att inte låsa sig till att träning bara är något man gör på gymmet eller på löprundan. Se möjligheter och inte svårigheter. Tänk: lösningsorienterad. I veckans avsnitt av Träningspodden pratar jag och Lovisa av vikten att rannsaka sig själv och försöka identifiera framgångsfaktorer när det gäller träning och motivation. Vi har gjort en lista med 5 punkter var. En sån här lista utgår ju bara från en själv och det som funkar för mig kanske inte funkar för någon annan och vice versa. Men för att faktiskt veta vad som funkar så måste man faktiskt sätta sig ner och rannsaka och analysera.

Jag tänkte bara bjussa på en av punkterna från min lista. Ett tips på hur man kan tänka outside the box och se möjligheter när det gäller träning. Den bästa träningen är den som blir av, tänk inte att förutsättningarna måste vara perfekta för att träningspasset ska ”räknas”. Jag är till exempel en varm förespråkare av transportlöpning. Alla dar kanske man inte har tid att träna, men allt som oftast ska man ju ta sig någonstans och kanske kan man kombinera det med sin löprunda. När min son gick på dagis på Söder åkte jag ofta tunnelbana dit med honom och sen sprang jag tillbaka hem. Det tog ungefär samma tid som det hade tagit att ta sig hem oavsett. Om jag hade möjlighet brukade jag också springa dit när jag skulle hämta honom och sen tog vi tunnelbanan hem. Det var 4,5 km dit så utan att lägga någon extra tid på att träna (den tiden hade jag ändå lagt på resan dit) så hade jag plötsligt sprungit 9 km på en dag.

Ett annat perfekt tillfälle att träna är när barnen tränar. Jag har ägnat många av sonens fotbollsträningar åt backintervaller (finns en backe vid planen) och yogapass vid sidan av fotbollsplanen. Att hans kompisar kanske tycker att man är lite märklig får man ta, haha. Jag rekommenderar också varmt lekplatsträning. Lekplatser är ett alldeles utmärkt utegym, det är bara fantasin som sätter gränser. Idag var vi där hela familjen och jag betade 45 minuters styrketräning när Dylan lekte. Utan att alltså tumma på familjetiden såhär en lördag. Ge mig en boll och jag är fast. Älskar att hänga på basketplanen och shoot some hoops 🏀

Enbensbenböj som också är en utmärkt balansövning. Bränner skönt i lår och rumpa. Fotnot: det är inte ofta man tränar med det mest fantastiska hårsvallet, haha. En rest från gårdagens Kristallen..

  Tricepspress.

Dylan är en riktig liten apa och ägnar sig åt mer akrobatiska klätterövningar än jag..

 Planka på knä. Jobbar på att spänna, dra in och aktivera magen. Börjar försiktigt.

 Äntligen tillbaka upp och ner! Första handstående sen Sam föddes.

Träning efter graviditet

Träning efter förlossning och graviditet är nog det jag får mest frågor om på mina sociala medier. Tänkte berätta lite om hur jag tänker kring det och hur jag lägger upp min träning. Men kom nu ihåg att alla är olika och har olika förutsättningar. Så det är väldigt viktigt att känna efter hur kroppen känns och absolut inte pressa sig för hårt.

När det gäller mig så vet ni säkert att jag tränade under hela graviditeten och gick till gymmet sista gången två dagar efter BF. Då min kropp också kändes rätt stark och bra direkt efter förlossningen så var jag ute på första korta barnvagnspromenaden redan dagen efter jag födde. Sen har jag promenerat mellan 3-10 km nästan varje dag.

Jag bestämde mig rätt tidigt för att sätta upp ett träningsmål, dels för att jag inte tycker om att träna planlöst och dels för att jag behövde något som stoppade mig från att börja springa för tidigt. Jag har ju absolut noll tålamod och längtar så himla mycket efter att få springa igen. Men nu bestämde jag alltså att jag skulle göra 30 mils powerwalk innan jag fick börja springa. Jag kallar det för #30milaprojektet. Gissade att det skulle ta ungefär 6 veckor, men nu har det gått lite drygt 4 och jag har inte gjort mer än 14 mil så det tar nog lite längre än så.

Några saker jag tänker på när jag promenerar:

-Hastigheten. Jag går ganska fort. Så att jag blir svettig och att det känns lite jobbigt.

-Hållningen. När man går med vagn är det viktigt att tänka på att sträcka på sig, gå upprätt och inte hänga på vagnen, armarna i 90 graders vinkel, använda benen och inte skjuta på för mycket med armar och överkropp. Axlar bakåt och ha kontakt med magen. Aktivering av coren.

Sen blir det ju en hel del stopp på vägen med bebis (om man inte har tur och han sover hela vägen), men det hör ju till med mat-, blöjbytes- och tröststopp.

Två dagar efter förlossningen började jag med knipövningar och jag försöker komma ihåg att göra dem varje dag, men glömmer ibland..

En vecka efter förlossningen började jag göra enklare styrkeövningar hemma. Jag har både Olgas och Lofsans mammaträningsböcker och plockar från båda. Dessutom gjorde jag mina övningar för bröstryggen som jag fått av min naprapat (får väldigt ont i nacke, axlar, skuldror av att amma och bära och hålla bebis, så det gäller att jobba förebyggande) och aktiveringsövningar av magmusklerna. Det handlar i princip bara om att hitta och spänna magmusklerna, dra in magen osv. Absolut inga crunches eller plankövningar eller liknande. 

I måndags (4 veckor efter födseln) var jag på gymmet första gången och det var även första gången jag körde lite hårdare. Det blev Almenäs-intervaller på crosstrainern. Så glad för att jag kom på det! Crosstrainern är ju mkt snällare mot bäcken och leder och allt som är känsligt för stötar som tex löpning innebär. Men man kommer ändå upp i puls och flåsar och svettas rejält. Sen blev det 1000 meter i roddmaskinen och lite styrketräning. Gör fortfarande inga andra magövningar än aktiveringsövningar. Är lite rädd för att börja med det för tidigt. Men, siktar på att köra liknande pass på gymmet 3 ggr i veckan från och med nu.

Så, varför är det så viktigt för mig att träna så snabbt efter förlossningen? Ja det har då definitivt inget att göra med varken stress eller press eller hets. Känner mig inte ett dugg pressad, utan tränar för att jag mår bra av det och tycker att det är kul. Både kroppen och knoppen känns bättre när jag gör det. Det känns som om jag ger mig själv en gåva när jag tar mig tid att träna lite varje dag. Våra kroppar är ju till för rörelse!

Om ni har några frågor om det här (om jag har varit snurrig eller omständlig, blir lätt så med sömbristen..) så får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet till det här inlägget. Så ska jag försöka svara så gott jag kan.