Almenäs-pokalen

image

Löparskor från Salming. 

Almenäs-pokalen ja, det är nåt Lofsan har hittat på. Vi pratar om det i Träningspodden (som är tillbaka på fredag! 😀) och det är inga konstigheter för er som har följt min blogg, det är ju de där korta högintensiva passen som jag har berättat om. Lofsan tyckte vi skulle kalla dem nåt, så man kan följa hur det går för alla er därute i sociala medier. Ungefär som med #almenäsintervaller. Älskar att gå in på den hashtagen på Insta! Blir så himla inspirerad av det.

Igår körde jag en ny variant av #almenäspokalen. 20 sprattelgubbehopp, 10 tricepspress på bänk, 20 upphopp, 200 meter löpning. Och så körde jag det varvet 6 ggr utan att vila. Det var….jobbigt ja.

Så, nu har ni en variant, ut och kör och svettas nu! Och kom ihåg att hashtaga #almenäspokalen 😜

image image

Träningskläder från Under Armour, skor från Salming. 

Kassel life

image image

Klänning H&M (rean!), skor Blankens, väska Zara, solglasögon Nividas. 

Jag trivs faktiskt rätt bra här i Kassel. Förmodligen mest för att Patrik är här, men det är en småtrevlig stad (förutom shoppingen som suger!!). Vad gör jag då här på dagarna? Patrik tränar oftast två gånger om dagen och då brukar jag också träna eller jobba med mail/blogg/podd osv. När han är hemma så pysslar vi dels med våra gemensamma projekt (vi har faktiskt startat ett företag ihop så det är en hel del att greja med) eller lagar mat eller spelar spel eller tar en sväng till parken och spelar lite basket. Jag kan gilla att vara spelarfru ibland, även om jag inte tror att det skulle passa mig att vara det på heltid. Jag är nog inte så bra på att passa upp och anpassa mig efter andra 🙈

Det finns en del mysiga restauranger här också. Patrik och hans lag har förstås sina stamställen där de får lite extra bra service, de är ju kändisar här i stan 😁 En restaurang vi ofta går till är El Erni och där var vi häromkvällen med Johan (Sjöstrand) som är den enda andra svensken i MT Melsungen. Man är ju inte sitt snyggaste på blixtbilder men håll till godo med våra svettiga röda nyllen..

image image

Igår var Patrik och jag och käkade på en annan trevlig restaurang med mysig utegård och jag var en lycklig lycklig tjej som fick njuta av foie gras för första gången på säkert en månad!

image

image image image image

Pump up the jam

En gång i tiden var jag en ganska vass basketspelare. Gick basketgymnasium, spelade i juniorlandslaget och i Elitserien. Men, åren går, och jag har knappt hållit i en boll de senaste 18 åren. Märkligt ändå att kroppen har nåt slags muskelminne, tex när det gäller att skjuta straffkast. Två studsar, flippa bollen en gång och sen vet armen precis vad den ska göra. Alla de straffkast man har stått och matat genom åren har tydligen lämnat ett litet spår i kroppen.. Nu är jag sugen på att ta upp basketen igen, är på jakt efter ett lag att spela med till hösten. Och vadå, ålder är väl bara en siffra eller? 😉

Gott och blandat

▪️Först och främst, kroppen känns faktiskt förvånansvärt fräsch idag! Igår var det lite trasdocka över mig när jag kraschade i soffan, men när jag vaknade i morse var jag visserligen liiite stel men jag hade faktiskt kunnat gå ut och springa en runda. Härlig känsla! Tyckte mina duktiga lemmar och leder hade förtjänat en vilodag dock..

▪️Sedan hamnade jag på ett ställe jag kanske inte hade förväntat mig att hamna på, sporthallen i Linden. Basically in the middle of nowhere, ca 15 mil från Kassel.

image

Och hur kom det sig då att jag hamnade där? Jo, jag fick rycka in och rädda min slarviga pojkvän som hade lyckats glömma handbollsskorna hemma när han åkte iväg på cup… 🙈 Sicken amatör va? Och då har han ändå jobbat som handbollsspelare i 15 år, haha. Nåväl, fick som belöning se ett småslitet Melsungen (med hälften av spelarna skadade på bänken) till sist knega sig till en enpoängsseger mot ett lag i andraligan. Hm 😬 Fick mig en liten utflykt på autobahn iallafall, läskigt att köra så fort tycker jag. Jag brukar krypa bakom lastbilarna i 100 km/h..

Slarvern har nummer 9 på ryggen..

image

▪️Håkan Hellströms nya album!! Bara tre veckor kvar!! Jag är så peppad att peppen inte vet några gränser. Var på båda konserterna på Ullevi i början av juni och det var ren och skär magi. Håkan har nåt äkta, nåt som verkligen träffar en, nåt som ingen annan har.

▪️Till sist. Vi måste prata om OS-truppens officiella badbrallor.

image

Så här såg handbollsherrarna ut när de gled fram på Copacabana häromdagen. Utan att veta så gissar jag att de flesta av killarna hade valt en annan modell om de hade fått välja själva, men tusan vad bjussiga de är ändå! Och det är ju ändå Copacabana, där ska man ju visa max hud för att passa in 😹 Kände direkt när jag såg bilden att jag såååå hade önskat att Patrik hade varit med, bara för att få se honom i de där badbyxorna.. 🙊 Vad tycker ni om dem?

YES – I did it!!

image

Jaaaaaa, jag klarade det!!! Så himla skönt. Det var alltså som jag trodde, det satt i skallen. För visst var det jobbigt och det gjorde ont i kroppen, men det var inget snack om att jag hade den fysiska förmågan att springa 3 mil.

De första 18 km gick ganska lätt faktiskt. Jag sprang på i ett jämnt lugnt tempo. Sen började det knorra lite. Först blev jag extremt törstig (hade glömt mitt vätskebälte hemma i Sverige) och fick stanna och köpa en flaska vatten. Sen kände jag hur det började knipa till i magen.. Fan också, tänkte jag, säg att det inte är löparmage. Men det var precis vad det var. Vet inte om ni har upplevt det någon gång, men det kniper till rejält i magen och man måste helt enkelt gå på toaletten väldigt omgående 🙈 Det går inte att springa när det kniper sådär, man blir ju för sjutton rädd att det ska hända en olycka mitt bland folk, så man får försöka gå, knipa igen och paniskt spana efter en toa. Hittade till slut en sån där utetoa där man betalar en 5:a och de är ju INTE fräscha, men vad ska man göra… Nöden har ingen lag 😬

Sen kunde jag iallafall springa på igen och det gick hyfsat till 2,6 mil, sen började det kännas rejält i kroppen.. Mest ont i min vänstra rumpmuskel och lite ont i vaderna och hälsenan. Flåset var det däremot inga som helst problem med. De sista 4 km var sega och ibland fick jag gå korta sträckor för att benen gjorde lite väl ont, men mestadels under rundan så sprang jag faktiskt. Så himla skönt att ”gå i mål” och känna att om det här hade varit ett maraton och jag hade haft 12 km kvar så hade det ändå känts ganska bra och jag hade vetat att jag klarar det!

Kom i mål på 3:23, men tiden var inte viktig idag. Att komma förbi den här mentala spärren var däremot väldigt viktigt för mig. Hoppas att ni som läser också kan bli lite inspirerade, man klarar faktiskt det mesta man ger sig fan på. Det är så mycket som sitter i huvudet, vi kan så mycket mer än vi tror!

image image image image

Ingen ful miljö att springa i direkt.. Kassel har sina guldkorn.