Bebisen har fått ett namn!

Äntligen har vi bestämt vad han ska heta! Det är inte helt enkelt med pojknamn, innan han föddes hade vi en lista på säkert 20 namn och inget kändes mer aktuellt än något annat. Men så kom han ut och det är faktiskt ingen myt att man ”ser” på barnet vad hen heter. Vår lilla kille är definitivt en Sam. Hela namnet blir Sam Erik Nicolai Almenäs-Fahlgren.

Patriks andranamn är Erik och det finns också i hans släkt. Dessutom hette min farfar Erik så det kändes bra för båda. Nicolai tyckte vi bara var fint. Och så får man ju sen första juli heta dubbelnamn igen så Almenäs-Fahlgren fick det bli för rättvisans skull, haha.

Apropå rättvisa så såg jag att jag hade fått några kommentarer på min hyllning av min fantastiska kille. Det var tydligen både snedvridet och orättvist att han skulle göra så mycket. Då vill jag bara förtydliga att jag inte direkt sitter på arslet på en divan och blir matad med praliner medan han sliter som en träl. Här hemma hjälps vi åt för att få saker och ting att fungera. Och exakt hur vi delar upp det är väl ändå vår ensak.

Nä nu ska Sam och jag fortsätta med frukosten. Morgonpassen är nämligen mina (liksom de fashionabla ICA-påsarna under ögonen), för er som oroar er för hur snedvridet vi har det här hemma. 

Rapport från bubblan

Den underbara, svinjobbiga bebisbubblan. Och visst är det just en bubbla, för man tappar ju alla begrepp. Som att ha blivit instängd i en grotta utan kontakt med omvärlden. Är det natt eller dag, måndag eller lördag, har världen gått under där utanför? Vem vet. Precis som i slutet av graviditeten så jobbar vi varannan-dag-principen. Varannan dag sprutar tårarna på trött mamma pga missnöjd, hungrig bebis och varannan dag är det rena kärleksparadiset här hemma. Då bara njuter vi, stora som små.

Min man är iallafall världshistoriens bästa snubbe. Fattar inte att jag lyckats göra ett sånt jättekap! Förundras varje dag över hur bra han är. Han går upp med bebben på nätterna, det är det bästa för familjens ”kollektiva humör” säger han. Haha! Han krigar fram och tillbaka till träningsläger i Västerås på dagarna, kommer hem och tar över bebis trots att han är svintrött. Han lagar mat, han underhåller de stora grabbarna, han säger att jag är fin och han är hela tiden på gott humör och har världens största tålamod. Med hormoner, bebisskrik osv. Aaaaaaa vad skulle jag göra utan honom?! ❤️

Bebis fortsätter äta som en häst. En följare på instagram skrev: ”vad trodde du egentligen, han är ju uppfödd på glass”. Haha, humor. Slut på rapport för den här gången. På återhörande snart igen.As the t-shirt says…

Premiär både för jeans och volanger.

Shit vad fort han växer. Men i vår stora säng ser han ändå pyttig ut.

 Man kan inte se sig mätt på den här godingen.

Utslagen i minst 5 minuter efter ett skrovmål.

Här är han. Världshistoriens bästa snubbe. Både saknar och inte saknar den där magen. Sjukt vad fort man glömmer hur jobbigt det vara att va gravid.. Även förlossningen börjar REDAN blekna. Får ta tag i den där förlossningsberättelsen snart.

En vecka idag 👶🏼❤️

Idag fyller vårt lilla mirakel till bebis 1 vecka. Hade glömt hur ögonblickligt kär man blir i de små liven. Det känns verkligen som en ynnest att få uppleva det här en gång till. Bebis. En liten sladdis. Ingen självklarhet i min ålder ju.

Alla föräldrar tycker förstås att deras bebisar är fantastiska på alla sätt och vis och jag är inget undantag. Den här lille krabaten är helt perfekt från topp till tå 😊 Så tacksam över att ha fått ett friskt och starkt barn. På återbesöket på BB fick vi nämligen höra att han var osedvanligt stark i armar, nacke och inte minst i röstvolym. Jösses vad han kan skrika 🙈

Han äter som en häst, konstant hungrig. Blir inte riktigt mätt på bröstmjölken så vi kompletterar med ersättning. Det funkar hur bra som helst med flaskan. Skönt, för då kan ju nån annan än jag mata också. Han sover gärna på dagen, men inte på natten. Han har helt enkelt samma dygnsrytm som i magen. Den får vi jobba lite på ja.. Som tur är så är Patrik en riktig hjälte och har tagit de flesta nätterna sen vi kom hem. Han fixar sömnbristen bättre än jag helt enkelt. Min knight of the night. 

Hur har första veckan varit för mig och min kropp då? Jag kommer att skriva en liten förlossningsberättelse så småningom, men den får vänta lite. Som jag skrev i förra blogginlägget så kändes kroppen bra direkt. Jag känner mig stark. Tränad. Men vissa sviter efter en förlossning kommer man inte undan oavsett hur bra man har skött sin träning under graviditeten.

Magen är ju fortfarande rätt stor. Man ser ju ibland bilder på sociala medier där den nyblivna mamman har fått tillbaka sin gamla kropp på 1-2-3 och magen är i stort sett borta när de åker hem från BB. Lite ångest får man ju av det, men jag tror inte att det är så vanligt. Min mage är fortfarande putig och pösig. Ser ut som jag är i 4:e månaden ungefär.

Amningsbrösten är pest och pina om ni frågar mig. Stora och ömma. Jag FATTAR inte hur man frivilligt kan operera in jättepattar. Jag bara längtar efter mina små. Man kommer ju heller inte ifrån smärtan i de nedre regionerna. Eftervärkarna till att börja med var ingen lek.. Men har faktiskt inte så ont i underlivet, mer i rumpan. En bieffekt av krystningen.. Och så är det ju den där baby bluesen. Man kommer visst inte undan den. Hormoner, trötthet, smärtor här och där, mjölken som rinner till – tja, det är kanske inte så konstigt att man har nära till tårar och känner  sig lite nere. Själv bryter jag ihop varenda morgon när jag ska klä på mig och inte ett enda plagg i garderoben passar. När man inte ÄR gravid längre är det inte så kul att se gravid ut.

Hade också glömt hur mycket tid en liten bebis tar och hur lång tid det tar att få nåt gjort. Tog mig 3 dagar att betala räkningar, haha. Men vi är duktiga på att vara ute och röra på oss. Promenerar varje dag. Ibland flanerar vi, ibland kör vi powerwalk. Har totalt blivit 8,5 km pw den här första veckan med bebis. Vi har käkat lunch med en kompis, haft besök av min syrra med familj samt av Patriks föräldrar. Första barnvagnspromenaden. 4,5 km två dagar efter förlossningen. En tränad och stark kropp is the shit 👊🏻

En stolt storebror. Tänk att även Jack har varit en sån liten plutt. Nu är han 12 år och världens snällaste och finaste kille. Farmor och farfar kom på besök från Göteborg och de verkade också gilla den lilla skrutten 😀

Ni är många som undrar vad han heter. Eller ska heta. Han har inget namn än. Vi känner på några olika, men jag tror jag väntar med att avslöja det tills vi har bestämt oss. Bästa namnförslaget fick vi av Patriks kompis Bosse, han föreslog dubbelnamnet Bruno-Björn 😹

Hemma och heja kroppen 💪🏻

Äntligen är han här, vår lilla kille. I söndags på dan kändes det så hopplöst, som om han aldrig tänkte komma ut, och sen klockan 2 på natten satte värkarna plötsligt igång. 5 timmar senare var han ute. På andra sidan magen. Jag ska givetvis skriva en ordentlig förlossningsberättelse, men det får vänta några dagar. Vill smälta hela grejen och dessutom mysa med bebis nu.

Men, tänkte bara berätta hur kroppen känns så här dagen efter förlossningen. Efter båda mina tidigare förlossningar har det känts som om jag blivit överkörd av en ångvält. Har haft ont i hela kroppen och känt mig svag och återhämtningen har tagit rätt lång tid. Den här gången känner jag mig hur bra som helst. Var själv förvånad över hur pigg och rörlig jag var direkt efter förlossningen. Och idag när vi kom hem från BB tog vi första barnvagnspromenaden och jag känner mig ruskigt stark. Ont i underlivet och rumpan så klart (konstigt vore det annars) och så har jag spänt mig/sträckt mig i en halsmuskel under värkarbetet, men det är det. Jag är övertygad att det är tack vare att jag har tränat genom hela graviditeten. Nu får jag betalt för det. Så tack yoga, löpning och styrketräning för att vägen tillbaka kommer att bli en baggis. 

Nog om det för nu. Här ska bebismysas! Så kär i denna lilla nya människa! Som ännu inte har ett namn, för er som undrar.

Limbo

3 dagar över tiden idag. Det är det längsta jag har gått med någon av mina bebisar. Men de säger ju att trean gör lite som den vill och det verkar ju onekligen så. Har tidigare skrivit att det är som att leva i ett vakuum, i limbo, för i mitt huvud är jag redan förbi graviditeten. Klar med den.

Tänker så mycket på tiden efter bebisen är ute, vill komma igång med det livet nu. Bebislivet, amningen, träningen. Längtar efter att börja jobba igen. Börjar fundera på hur jag ska hitta nåt snyggt att ha på mig på Kristallen (som ju är om bara en månad). Tänker på hur jag ska lägga upp träningen sen, är så peppad att komma igång. Har redan bestämt mitt första träningsmål. 30 mils powerwalk. Inte på en och samma gång förstås, haha. Det får ta den tid det tar, men tanken är väl att jag ska klara det på ungefär två månader. Efter det är det dags att sätta nya mål, då vill jag komma igång med löpningen på ett mjukt och bra sätt. Om allt kroppsligt funkar vill säga. Underliv och mage och läckage och annat.

Det är jobbigt psykiskt att leva i ett stadie som man redan är förbi i huvudet. Limbo helt enkelt.

Häromdagen gick Patrik och jag till gymmet och körde ett rejält pass. Jag körde 25 minuter  på crosstrainern, 1 km på roddmaskinen och sen lite styrketräning för hela kroppen. Eller ja, de delar av kroppen som inte har en enorm kula på sig.. Jag hade helt enkelt en riktigt bra dag. Pigg, med överskottsenergi som ville ut. Och folk som tjatar om vila hit och vila dit, snacka för er själva. Det kanske var skönt för er att vila när ni var gravida. Om jag bara ligger och vilar en dag när jag har massa energi så kommer jag 1)att få myrkryp i hela kroppen och klättra på väggarna 2)starta bråk med allt och alla i hela världen. Det är fascinerande att andra tror sig veta bäst vad man behöver. 

Igår var jag däremot slappare och slöare. Det var så himla varmt. Vi tog oss inte utanför dörren förrän vid 14.. Käkade lunch på Pampas Marina och åkte sen till Huvudstabadet och låg och slappade vid poolen. Eller i mitt fall I poolen. Klarar inte riktigt av att få ner temperaturen i kroppen själv, så trivs just nu bäst i kallt vatten. Ligger där och lurar som en alligator, haha. Sen tog vi en tur till min kompis Åsa och satt på hennes balkong och snackade skit en stund. 

Idag då. Ännu en dag att slå ihjäl i väntan på crescendot. Pallar inte läsa mer om förlossningskrisen just nu. Jag är orolig nog som det är. Men när min egen förlossning är över, då jäklar. För så här ska ju ingen höggravid behöva känna.